You've heard of your IQ, your general intelligence, but what's your Psy-Q? How much do you know about what makes you tick, and how good are you at predicting other people's behavior or even your own? And how much of what you think you know about psychology is wrong? Let's find out by counting down the top myths of psychology.
Du har hört talas om IQ, din allmänna intelligens, men vad är din Psy-Q? Hur mycket vet du om vad som driver dig, och hur bra är du på att förutse människors beteende eller ditt eget? Och hur mycket av vad du tror dig veta om psykologi är fel? Låt oss gå igenom tio i topp-listan över psykologimyter.
You've probably heard it said that when it comes to their psychology, it's almost as if men are from Mars and women are from Venus. But how different are men and women, really? To find out, let's start by looking at something on which men and women really do differ and plotting some psychological gender differences on the same scale. One thing men and women do really differ on is how far they can throw a ball. So if we look at the data for men here, we see what is called a normal distribution curve. A few men can throw a ball really far, a few men, not far at all, but most, a kind of average distance. And women share the same distribution as well, but actually, there's quite a big difference. In fact, the average man can throw a ball further than about 98 percent of all women.
Du har förmodligen hört sägas att när det gäller psykologi, är det nästan som om män är från Mars och kvinnor från Venus. Men hur olika är män och kvinnor egentligen? Vi tar reda på det genom att börja titta på något där män och kvinnor verkligen skiljer sig åt och rita upp några psykologiska könsskillnader på samma skala. En sak där män och kvinnor skiljer sig åt är hur långt de kan kasta en boll. Om vi tittar på data för män här, så ser vi vad som kallas en normalfördelningskurva. Ett fåtal män kan kasta jättelångt och ett fåtal inte alls långt, de flesta kastar medellångt. Kvinnor har samma fördelning, men det är faktiskt en rätt stor skillnad. Medelmannen kan kasta en boll längre än ungefär 98 procent av kvinnorna.
Now let's look at what some psychological gender differences look like on the same standardized scale. Any psychologist will tell you that men are better at spatial awareness than women -- things like map-reading, for example -- and it's true. But let's have a look at the size of this difference. It's tiny; the lines are so close together, they almost overlap. In fact, the average woman is better than 33 percent of all men, and of course, if that was 50 percent, then the two genders would be exactly equal. It's worth bearing in mind that this difference and the next one I'll show you are pretty much the biggest psychological gender differences ever discovered in psychology.
Låt oss nu titta på hur några psykologiska könsskillnader ser ut på samma standardiserade skala. Psykologer säger att män har bättre rumsuppfattning än kvinnor - som att läsa kartor till exempel - och det är sant, men låt oss se efter hur stor skillnaden är. Den är pytteliten; kurvorna överlappar nästan varandra. Det är faktiskt så att medelkvinnan är bättre än 33 procent av alla män, och såklart, om det vore 50 procent, så skulle de två könen vara helt jämbördiga. Det är värt att komma ihåg att den här skillnaden och nästa i princip är de största psykologiska könsskillnaderna som upptäckts inom psykologin.
Here's the next one. Any psychologist will tell you that women are better with language and grammar than men. Here's performance on the standardized grammar test. There, the women. There go the men. Again, yes, women are better on average, but the lines are so close that 33 percent of men are better than the average woman. And again, if it was 50 percent, that would represent complete gender equality. So it's not really a case of Mars and Venus. It's more a case of, if anything, Mars and Snickers: basically the same, but one's maybe slightly nuttier than the other.
Här kommer nästa. Psykologer säger att kvinnor är bättre än män på språk och grammatik. Här är resultatet av ett standardiserat grammatikprov. Där är kvinnorna. Där har vi männen. Återigen, kvinnor är i genomsnitt bättre, men kurvorna är så nära varandra att 33 procent av männen är bättre än medelkvinnan, och återigen, om det vore 50 procent så skulle det innebära total jämbördighet mellan könen. Det handlar alltså inte om Mars och Venus. Utan snarare om Mars och Snickers; de är i princip likadana, förutom att en kanske innehåller lite mer nötter.
When making a cake, do you prefer to use a recipe book with pictures? Yeah, a few people. Have a friend talk you through? Or have a go, making it up as you go along? Quite a few people there. OK, so if you said A, then this means that you're a visual learner, and you learn best when information is presented in a visual style. If you said B, it means you're an auditory learner, that you learn best when information is presented to you in an auditory format. And if you said C, it means that you're a kinesthetic learner, that you learn best when you get stuck in and do things with your hands.
När du bakar en kaka, föredrar du att använda en kokbok med bilder? Ja, några. Att ha en vän som berättar hur du ska göra? Eller att försöka och hitta på själv allteftersom? Ganska många där. Om du svarade A betyder det att du är en visuell inlärare och lär dig bäst när information presenteras visuellt. Svarade du B så är du en auditiv inlärare, du lär dig bäst när information presenteras i hörbart format. Och om du svarade C, är du en kinestetisk inlärare, du lär dig bäst när du gör saker med händerna.
Except, of course, as you've probably guessed, that it doesn't, because the whole thing is a complete myth. Learning styles are made up and are not supported by scientific evidence. We know this because in tightly controlled experimental studies when learners are given material to learn, either in their preferred style or an opposite style, it makes no difference at all to the amount of information they retain. And if you think about it for just a second, it's obvious that this has to be true. It's obvious that the best presentation format depends not on you, but on what you're trying to learn. Could you learn to drive a car, for example, just by listening to someone telling you what to do, with no kinesthetic experience? Could you solve simultaneous equations by talking them through in your head, without writing them down? Could you revise for your architecture exams using interpretive dance if you're a kinesthetic learner? No; what you need to do is match the material to be learned to the presentation format, not you.
Förutom förstås, vilket ni nog har gissat, att det inte är så, eftersom hela grejen är en myt. Lärstilar är påhittade och stöds inte av vetenskapliga bevis. Vi vet detta eftersom det i kontrollerade studier, där inlärare får material att lära sig antingen av den typ de föredrar eller av motsatt typ, så har det ingen betydelse för mängden information de minns. Och tänker man på det en sekund, så är det uppenbart att det måste vara så. Det är uppenbart att det bästa presentationsformatet inte beror på dig utan på vad du försöker lära dig. Skulle du kunna lära dig att köra bil bara genom höra någon berätta hur man gör, utan kinestetisk erfarenhet? Skulle du kunna lösa ekvationssystem genom att gå genom dem i huvudet, utan att skriva ner dem? Skulle du kunna plugga för arkitekturtentamen med modern dans ifall du är en kinestetisk inlärare? Nej, det du behöver göra är att matcha läromaterialet till presentationsformatet, inte till dig.
I know many of you are A-level students that will have recently gotten your GCSE results. And if you didn't quite get what you were hoping for, then you can't really blame your learning style. But one thing that you might want to think about blaming is your genes. So what this is all about is that a recent study at University College London found that 58 percent of the variation between different students and their GCSE results was down to genetic factors. That sounds like a very precise figure. So how can we tell? Well, when we want to unpack the relative contributions of genes and the environment, what we can do is a twin study. Identical twins share 100 percent of their environment and 100 percent of their genes, whereas nonidentical twins share 100 percent of their environment, but just like any brother and sister, share only 50 percent of their genes. So by comparing how similar GCSE results are in identical twins versus nonidentical twins and doing some clever maths, we can get an idea of how much variation in performance is due to the environment, and how much is due to genes. And it turns out that it's about 58 percent due to genes. This isn't to undermine the hard work that you and your teachers here put in. If you didn't quite get the GCSE results that you were hoping for, then you can always try blaming your parents, or at least their genes.
Jag vet att många av er går i gymnasiet och nyligen har fått era GCSE-resultat. Om det inte blev som ni hade hoppats, kan ni inte skylla på er inlärningsstil, men ni kan ju fundera på att skylla på era gener. Det här handlar om att en studie vid University College London nyligen upptäckte att 58 procent av variationen mellan studenter och deras GCSE-resultat beror på genetiska faktorer. Det låter som en väldigt exakt siffra, hur vet man det? Jo, när man vill lista ut de relativa bidragen från gener och miljö, kan man göra en tvillingstudie. Enäggstvillingar delar 100 procent av sin miljö och 100 procent av sina gener, medan tvåäggstvillingar delar 100 procent av sin miljö, medan de som vilka andra syskon som helst, bara delar 50 procent av generna. Så genom att jämföra likheten i GCSE-resultat hos enäggstvillingar och tvåäggstvillingar, och lägga till lite matte, kan man få en idé om hur mycket variation och prestation beror på miljön och hur mycket som är genetiskt. Och det visar sig att ungefär 58 procent är genetiskt. Så det här är inte för att undergräva det jobb ni och era lärare har gjort. Fick ni inte de GCSE-resultat ni hade hoppats på, så kan ni alltid försöka skylla på era föräldrar, i alla fall deras gener.
One thing that you shouldn't blame is being a left-brained or right-brained learner, because again, this is a myth. The myth here is that the left brain is logical, it's good with equations like this, and the right brain is more creative, so the right brain is better at music. But again, this is a myth, because nearly everything you do involves nearly all parts of your brain talking together, even just the most mundane thing like having a normal conversation. However, perhaps one reason why this myth has survived is that there is a slight grain of truth to it. A related version of the myth is that left-handed people are more creative than right-handed people, which kind of makes sense because your brain controls the opposite hand. So in left-handed people, the right side of the brain is slightly more active than the left side of the brain, and the idea is the right-hand side is more creative. Now, it isn't true per se that left-handed people are more creative than right-handed people. But what is true is that ambidextrous people, or people who use both hands for different tasks, are more creative thinkers than one-handed people, because being ambidextrous involves having both sides of the brain talk to each other a lot, which seems to be involved in creative and flexible thinking. The myth of the creative left-hander arises from the fact that being ambidextrous is more common amongst left-handers than right-handers, so a grain of truth in the idea of the creative left-hander, but not much.
Det ni inte ska skylla på är att vara en vänsterhjärnad eller högerhjärnad inlärare, för återigen, det är en myt. Myten är att den vänstra hjärnhalvan är logisk, bra på ekvationer och sånt, och den högra hjärnhalvan är mer kreativ, så den är bättre på musik. Men det är en myt, för nästan allt du gör medför att nästan alla delar av hjärnan pratar med varandra, även vardagliga saker som att ha en normal konversation. Men en anledning till att denna myt har överlevt kan vara att den innehåller ett korn av sanning. En närliggande version av myten är att vänsterhänta personer är mer kreativa än högerhänta, vilket verkar vettigt eftersom hjärnan styr den motsatta handen, så hos vänsterhänta personer är höger hjärnhalva något mer aktiv än vänster hjärnhalva, och idén är att den högra hjärnhalvan är mer kreativ. Nu är det ju inte sant i sig att vänsterhänta personer är mer kreativa än högerhänta personer. Det är däremot sant att dubbelhänta personer, personer som använder båda händerna för olika bestyr, är mer kreativa tänkare än enhänta personer, eftersom dubbelhänthet innebär att hjärnhalvorna pratar väldigt mycket med varandra, något som verkar vara en del i kreativt och flexibelt tänkande. Myten om den kreativa vänsterhänte kommer från det faktum att dubbelhänthet är vanligare hos vänsterhänta än hos högerhänta, så det finns ett korn av sanning i idén om kreativa vänsterhänta, men bara ett korn.
A related myth that you've probably heard of is that we only use 10 percent of our brains. This is, again, a complete myth. Nearly everything that we do, even the most mundane thing, uses nearly all of our brains.
En besläktad myt som ni förmodligen hört är att vi bara använder 10 procent av vår hjärna. Detta är, återigen, en myt. Nästan allt vi gör, även de mest vardagliga saker, använder nästan hela hjärnan.
That said, it is of course true that most of us don't use our brainpower quite as well as we could. So what could we do to boost our brainpower? Maybe we could listen to a nice bit of Mozart. Have you heard of the idea of the Mozart effect? The idea is that listening to Mozart makes you smarter and improves your performance on IQ tests. Now again, what's interesting about this myth is that although it's basically a myth, there is a grain of truth to it. So the original study found that participants who were played Mozart music for a few minutes did better on a subsequent IQ test than participants who simply sat in silence. But a follow-up study recruited some people who liked Mozart music and then another group of people who were fans of the horror stories of Stephen King. And they played the people the music or the stories. The people who preferred Mozart music to the stories got a bigger IQ boost from the Mozart than the stories, but the people who preferred the stories to the Mozart music got a bigger IQ boost from listening to the Stephen King stories than the Mozart music. So the truth is that listening to something that you enjoy perks you up a bit and gives you a temporary IQ boost on a narrow range of tasks. There's no suggestion that listening to Mozart, or indeed Stephen King stories, is going to make you any smarter in the long run.
Med det sagt är det förstås sant att de flesta av oss inte använder vår hjärnkapacitet till fullo. Så vad skulle vi kunna göra för att förbättra hjärnkapaciteten? Kanske lyssna lite på Mozart. Har ni hört talas om Mozarteffekten? Tanken är att man blir smartare av att lyssna på Mozart och att det förbättrar ens IQ. Det intressanta med den här myten är att det, trots att det är en myt, finns ett korn av sanning i den. Ursprungsstudien kom fram till att deltagare som lyssnade på Mozart några minuter gjorde bättre ifrån sig på ett IQ-test än deltagare som bara suttit i tystnad. Men en uppföljningsstudie letade upp folk som gillar Mozart och sedan en annan grupp som gillade Stephen Kings skräckhistorier. Och så spelade de upp musik eller historier för deltagarna. De som föredrog Mozart före skräckhistorier fick en större IQ-boost av Mozart än av skräckhistorierna, medan de som föredrog skräckhistorierna före Mozart fick en större IQ-boost av att höra Stephen King-historier än av Mozart. Så sanningen är att om du lyssnar på något som du tycker om så piggnar du till och får en tillfällig IQ-boost inom ett smalt spektrum av uppgifter. Det finns inget som antyder att Mozartlyssnande eller skräckhistorier kommer att göra dig smartare i längden.
Another version of the Mozart myth is that listening to Mozart can make you not only cleverer but healthier, too. Unfortunately, this doesn't seem to be true of someone who listened to the music of Mozart almost every day, Mozart himself, who suffered from gonorrhea, smallpox, arthritis, and, what most people think eventually killed him in the end, syphilis. This suggests that Mozart should have been a bit more careful, perhaps, when choosing his sexual partners. But how do we choose a partner?
En annan version av Mozartmyten säger att om du lyssnar på Mozart kan du bli smartare men också friskare. Tyvärr verkar detta inte vara sant för någon som lyssnade på Mozart nästan varje dag, Mozart själv, som led av gonorré, smittkoppor, reumatism, och det man tror dödade honom i slutändan, syfilis. Det antyder att Mozart kanske borde ha varit mer försiktig i sitt val av sexpartners. Men hur väljer vi en partner?
So a myth that I have to say is sometimes spread a bit by sociologists is that our preferences in a romantic partner are a product of our culture, that they're very culturally specific. But in fact, the data don't back this up. A famous study surveyed people from [37] different cultures across the globe from Americans to Zulus, on what they look for in a partner. And in every single culture across the globe, men placed more value on physical attractiveness in a partner than did women, and in every single culture, too, women placed more importance than did men on ambition and high earning power. In every culture, too, men preferred women who were younger than themselves, an average of, I think it was 2.66 years. And in every culture, too, women preferred men who were older than them, so an average of 3.42 years, which is why we've got here, "Everybody needs a Sugar Daddy."
En myt som ibland sprids av sociologer är att våra romantiska preferenser är en produkt av vår kultur, att de är väldigt kulturspecifika. I själva verket stöds detta inte av fakta. En berömd studie intervjuade folk från 37 olika kulturer runtom i världen, från amerikaner till zuluer, om vad de letar efter hos en partner. Och i varenda kultur runtom i världen, la männen mer vikt vid fysisk attraktivitet hos en partner än kvinnor gjorde, och i varenda kultur la kvinnorna mer vikt än män vid framåtanda och hög inkomst. I varenda kultur föredrog män kvinnor som var yngre än dem, i genomsnitt 2,66 år, tror jag det var, och i varenda kultur föredrog kvinnor män som var äldre än dem, i genomsnitt 3,42 år, vilket är varför vi har "Everybody needs a sugar daddy" här.
(Laughter)
Vi går vidare från att försöka få till det med en partner
So moving on from trying to score with a partner to trying to score in basketball or football or whatever your sport is. The myth here is that sportsmen go through "hot hand" streaks, Americans call them, or "purple patches," we sometimes say in England, where they just can't miss, like this guy here. But in fact, what happens is that if you analyze the pattern of hits and misses statistically, it turns out that it's nearly always at random. Your brain creates patterns from the randomness. If you toss a coin, a streak of heads or tails is going to come out somewhere in the randomness, and because the brain likes to see patterns where there are none, we look at these streaks and attribute meaning to them and say, "Yeah he's really on form today," whereas actually you would get the same pattern if you were just getting hits and misses at random.
till att försöka göra mål i basket eller fotboll eller någon annan sport. Myten är att idrottsmän har turperioder; <i>hot-hand streaks</i> kallas de i USA eller <i>purple patches</i> som man säger i England, då de inte kan missa, som killen här. Men om man analyserar mönstret av träffar och missar statistiskt sett, så ser man att det nästan alltid är slumpmässigt. Hjärnan skapar mönster av slumpen. Om du singlar slant så kommer en serie av krona eller klave att dyka upp nånstans i slumpmässigheten och hjärnan gillar att se mönster där de inte finns, så vi ser dessa serier och ger dem mening, och säger, "Yeah, han är verkligen i form idag," när man faktiskt skulle få samma mönster om man såg slumpmässiga träffar och missar.
An exception to this, however, is penalty shootouts. A recent study looking at penalty shootouts in football showed that players who represent countries with a very bad record in penalty shootouts, like, for example, England, tend to be quicker to take their shots than countries with a better record, and presumably as a result, they're more likely to miss.
Ett undantag från detta är emellertid straffskytte. En studie nyligen som tittade på straffskytte i fotboll visade att spelare i länder med dålig straffstatistik, som till exempel England, tenderar att skjuta sina straffar snabbare än länder med bättre statistik, och är som resultat av detta, troligen mer benägna att missa.
Which raises the question of if there's any way we could improve people's performance. And one thing you might think about doing is punishing people for their misses and seeing if that improves them. This idea, the effect that punishment can improve performance, was what participants thought they were testing in Milgram's famous learning and punishment experiment that you've probably heard about if you're a psychology student. The story goes that participants were prepared to give what they believed to be fatal electric shocks to a fellow participant when they got a question wrong, just because someone in a white coat told them to.
Vilket väcker frågan om det finns något vi kan göra för att förbättra folks prestationer. En sak man kan tänka på att göra är att straffa folk när de missar och se om de blir bättre då. Den här idén, att bestraffning kan förbättra prestationen, är vad deltagarna trodde att de testade i Milgrams berömda inlärnings- och bestraffningsexperiment, som du nog hört talas om ifall du är psykologistudent. Historien säger att deltagarna var beredda att ge vad de trodde var dödliga elchocker till en annan deltagare som svarade fel på en fråga, bara för att någon i vit rock sa till dem att göra så.
But this story is a myth for three reasons. Firstly, and most crucially, the lab coat wasn't white. It was, in fact, grey. Secondly, the participants were told before the study and reminded any time they raised a concern, that although the shocks were painful, they were not fatal and indeed caused no permanent damage whatsoever. And thirdly, participants didn't give the shocks just because someone in the coat told them to. When they were interviewed after the study, all the participants said that they firmly believed that the learning and punishment study served a worthy scientific purpose which would have enduring gains for science, as opposed to the momentary, nonfatal discomfort caused to the participants.
Men historien är en myt av tre orsaker. Först och främst, rocken var inte vit, den var grå. För det andra, innan studien fick deltagarna veta och de påmindes även varje gång någon uttryckte oro, att fastän elchockerna var smärtsamma, så var de inte dödliga och orsakade överhuvudtaget ingen bestående skada. För det tredje, deltagarna gav inte elchockerna bara för att någon i en rock sa till dem att göra så. När de intervjuades efter studien, sa alla deltagare att de bestämt trodde att inlärnings- och bestraffningsstudien fyllde ett vetenskapligt syfte som skulle innebära framsteg för vetenskapen till skillnad från tillfälligt, icke-dödligt obehag för deltagarna.
OK, so I've been talking for about 12 minutes now, and you've probably been sitting there listening to me, analyzing my speech patterns and body language and trying to work out if you should take any notice of what I'm saying, whether I'm telling the truth or whether I'm lying. But if so, you've probably completely failed, because although we all think we can catch a liar from their body language and speech patterns, hundreds of psychological tests over the years have shown that all of us, including police officers and detectives, are basically at chance when it comes to detecting lies from body language and verbal patterns. Interestingly, there is one exception: TV appeals for missing relatives. It's quite easy to predict when the relatives are missing and when the appealers have, in fact, murdered the relatives themselves. So hoax appealers are more likely to shake their heads, to look away, and to make errors in their speech, whereas genuine appealers are more likely to express hope that the person will return safely and to avoid brutal language. So, for example, they might say "taken from us" rather than "killed."
Okej, jag har pratat i ungefär 12 minuter nu, och du har förmodligen suttit där och lyssnat på mig, analyserat mitt röstmönster och kroppsspråk och försökt lista ut om du borde bry dig om det jag säger, om jag talar sanning eller om jag ljuger, men i så fall har du förmodligen misslyckats, för trots att vi alla tror att vi kan avslöja lögnare utifrån kroppsspråk och röstmönster, så har hundratals psykologiska tester genom åren visat att vi alla, även poliser och detektiver, är lämnade åt slumpen när det gäller att upptäcka lögner utifrån kroppsspråk och röst. Intressant nog så finns ett undantag: TV-upprop efter saknade släktingar. Det är rätt enkelt att förutsäga när släktingar saknas och när de som vädjar faktiskt har mördat släktingen själva. De falska vädjarna är mer benägna att skaka på huvudet, att titta bort och att säga fel, medan äkta vädjare är mer benägna att uttrycka hopp om att personen ska återvända välbehållen samt att undvika grovt språk. De kan till exempel säga "tagen från oss" istället för "dödad".
Speaking of which, it's about time I killed this talk, but before I do, I just want to give you, in 30 seconds, the overarching myth of psychology. The myth is that psychology is just a collection of interesting theories, all of which say something useful and all of which have something to offer. What I hope to have shown you in the past few minutes is that this isn't true. What we need to do is assess psychological theories by seeing what predictions they make, whether that is that listening to Mozart makes you smarter, that you learn better when information is presented in your preferred learning style or whatever it is, all of these are testable empirical predictions, and the only way we can make progress is to test these predictions against the data in tightly controlled experimental studies. And it's only by doing so that we can hope to discover which of these theories are well supported, and which, like all the ones I've told you about today, are myths.
På tal om det så är det dags för mig att döda detta föredrag, men innan jag gör det vill jag, på 30 sekunder, ge er den övergripande psykologimyten. Myten är att psykologi bara är en samling av intressanta teorier, som alla säger något användbart och har något att erbjuda. Det jag hoppas ha visat er här är att det inte är sant. Det vi behöver göra är att utvärdera psykologiska teorier genom att se vilka förutsägelser de gör, oavsett om det är att Mozart gör dig smartare, att du lär dig bättre när information presenteras på ditt sätt eller vad som helst, alla dessa är empiriska förutsägelser som går att testa, och det enda sättet att nå framsteg är att testa dem mot data i kontrollerade experimentella studier. Det är bara genom att göra så som vi kan hoppas på att upptäcka vilka av dessa teorier som är understödda, och vilka, som de jag berättat om, som är myter.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)