Before March, 2011, I was a photographic retoucher based in New York City. We're pale, gray creatures. We hide in dark, windowless rooms, and generally avoid sunlight. We make skinny models skinnier, perfect skin more perfect, and the impossible possible, and we get criticized in the press all the time, but some of us are actually talented artists with years of experience and a real appreciation for images and photography.
Fram till mars 2011 var jag en fotoretuscherare baserad i New York. Vi är bleka, grå varelser. Vi gömmer oss i mörka, fönsterlösa rum, och undviker normalt solljus. Det är vi som gör smala fotomodeller smalare, perfekt hud perfektare, och det omöjliga möjligt, och vi kritiseras i tidningarna hela tiden, men en del av oss är faktiskt duktiga konstnärer med lång erfarenhet och med stor uppskattning för bilder och fotografi.
On March 11, 2011, I watched from home, as the rest of the world did, as the tragic events unfolded in Japan. Soon after, an organization I volunteer with, All Hands Volunteers, were on the ground, within days, working as part of the response efforts. I, along with hundreds of other volunteers, knew we couldn't just sit at home, so I decided to join them for three weeks.
Den 11 mars 2011, satt jag hemma och tittade, som resten av världen, på de tragiska händelserna i Japan. Strax därefter fanns en organisation som jag ställer upp för, "Alla händers frivilliga", på plats, och inom några dagar, arbetade de som en del av hjälparbetet. Jag, tillsammans med hundratals andra frivilliga, insåg att vi inte bara kunde sitta hemma, så jag beslutade mig för att åka dit i tre veckor.
On May the 13th, I made my way to the town of Ōfunato. It's a small fishing town in Iwate Prefecture, about 50,000 people, one of the first that was hit by the wave. The waters here have been recorded at reaching over 24 meters in height, and traveled over two miles inland. As you can imagine, the town had been devastated.
Den 13 maj tog jag mig fram till staden Ofunato. Det är en liten fiskestad i prefekturatet Iwate, ungefär 50 000 invånare, en av de första som träffades av vågen. Vattennivån här registrerades till höjder över 24 meter, och nådde över 3 kilometer inåt landet. Som ni kan föreställa er, hade staden blivit totalförstörd.
We pulled debris from canals and ditches. We cleaned schools. We de-mudded and gutted homes ready for renovation and rehabilitation. We cleared tons and tons of stinking, rotting fish carcasses from the local fish processing plant. We got dirty, and we loved it.
Vi släpade spillror ur kanaler och diken. Vi tvättade skolor. Vi av-lerade och rensade bostäder färdiga för renovering eller återbesättning. Vi rensade ton och åter ton av stinkande, ruttnade fiskkadaver ur den lokala fiskindustrin. Vi blev skitiga, och älskade det.
For weeks, all the volunteers and locals alike had been finding similar things. They'd been finding photos and photo albums and cameras and SD cards. And everyone was doing the same. They were collecting them up, and handing them in to various places around the different towns for safekeeping.
I veckor hittade frivilliga och invånare samma saker. De fann fotografier och fotoalbum och kameror och minneskort. Och alla gjorde likadant. De samlade dem, och lämnade in dem på olika platser i de olika städerna för att hålla ordning på dem.
Now, it wasn't until this point that I realized that these photos were such a huge part of the personal loss these people had felt. As they had run from the wave, and for their lives, absolutely everything they had, everything had to be left behind.
Det var inte förrän då jag insåg att dessa bilder var en en så stor del av den personliga förlust som folk kände. När de hade flytt ifrån vågen, och för sina liv, allting de ägde, allting var de tvungna att lämna efter sig.
At the end of my first week there, I found myself helping out in an evacuation center in the town. I was helping clean the onsen, the communal onsen, the huge giant bathtubs. This happened to also be a place in the town where the evacuation center was collecting the photos. This is where people were handing them in, and I was honored that day that they actually trusted me to help them start hand-cleaning them.
Mot slutet av den första veckan där, fann jag mig själv hjälpande till vid en evakueringsplats i staden. Jag hjälpte till med att göra rent badhusen, de kommunala badhusen, de stora enorma badkaren. Det råkade också vara en plats i staden där man lät evakueringsplatsen samla in fotografierna. Det vär här som folk lämnade in bilderna, och jag blev hedrad den dag som de faktiskt tillät mig att hjälpa dem börja handtvätta dem.
Now, it was emotional and it was inspiring, and I've always heard about thinking outside the box, but it wasn't until I had actually gotten outside of my box that something happened. As I looked through the photos, there were some were over a hundred years old, some still in the envelope from the processing lab, I couldn't help but think as a retoucher that I could fix that tear and mend that scratch, and I knew hundreds of people who could do the same. So that evening, I just reached out on Facebook and asked a few of them, and by morning the response had been so overwhelming and so positive, I knew we had to give it a go. So we started retouching photos.
Det var känslosamt och inspirerande. och jag har alltid hört att man skall tänka utanför boxen, men det var inte förrän jag hade kommit utanför min egen box som någonting hände. När jag tittade igenom bilderna, var där en del som var över hundra år gamla, en del var kvar i kuverten från fotolabben, jag kunde inte låta bli att tänka som en retuscherare att jag kunde fixa den där revan och laga det där jacket, och jag kände hundratals som kunde det samma. Så den kvällen, la jag ut det på Facebook och frågade några av dem, och på morgonen hade svaret varit så överväldigande och positivt, att jag visste att jag måste prova. Så vi började retuschera fotografier.
This was the very first. Not terribly damaged, but where the water had caused that discoloration on the girl's face had to be repaired with such accuracy and delicacy. Otherwise, that little girl isn't going to look like that little girl anymore, and surely that's as tragic as having the photo damaged. (Applause)
Detta var det allra första. Inte så väldigt förstört, men där vattnet hade gett den där missfärgningen av flickans ansikte måste det repareras med sådan noggrannhet och försiktighet. Annars skulle inte den lilla flickan se ut som den lilla flickan längre, och visst är det lika tragiskt som att få fotot förstört. (Applåder)
Over time, more photos came in, thankfully, and more retouchers were needed, and so I reached out again on Facebook and LinkedIn, and within five days, 80 people wanted to help from 12 different countries. Within two weeks, I had 150 people wanting to join in. Within Japan, by July, we'd branched out to the neighboring town of Rikuzentakata, further north to a town called Yamada. Once a week, we would set up our scanning equipment in the temporary photo libraries that had been set up, where people were reclaiming their photos. The older ladies sometimes hadn't seen a scanner before, but within 10 minutes of them finding their lost photo, they could give it to us, have it scanned, uploaded to a cloud server, it would be downloaded by a gaijin, a stranger, somewhere on the other side of the globe, and it'd start being fixed.
Med tiden kom det in fler bilder, tack och lov, och fler retuscherare behövdes, så jag lade ut det igen på Facebook och LinkedIn, och inom fem dagar var det 80 personer som ville hjälpa till från 12 olika länder. Inom två veckor hade jag 150 människor som ville deltaga. Inom Japan hade vi i juli förgrenat oss till den närliggande staden Rikuzentakata, och norrut till en stad som hette Yamada. En gång i veckan kunde vi sätta upp skanningsutrustning i de tillfälliga fotobiblioteken som hade satts upp, där folk lämnade in sina bilder. De äldre damerna hade ibland inte sett en skanner förut, men inom 10 minuter efter att de hittat sina förlorade bilder, kunde de ge dem till oss, skanna in dem, ladda upp dem till en molnserver, de kunde bli nerladdade av en gaijin, en främling, någonstans på andra sidan jorden, och det kunde börja fixas till.
The time it took, however, to get it back is a completely different story, and it depended obviously on the damage involved. It could take an hour. It could take weeks. It could take months. The kimono in this shot pretty much had to be hand-drawn, or pieced together, picking out the remaining parts of color and detail that the water hadn't damaged. It was very time-consuming.
Den tid det tog, emellertid, att få tillbaka dem var en helt annan historia, och det berodde naturligtvis på hur stor skadan var. Det kunde ta en timme, det kunde ta veckor. Det kunde ta månader. Kimonon i den här bilden måste nästan handritas, eller plockas ihop, plocka fram de resterande bitarna av färg och detaljer som vattnet inte hade förstört. Det tog väldigt lång tid.
Now, all these photos had been damaged by water, submerged in salt water, covered in bacteria, in sewage, sometimes even in oil, all of which over time is going to continue to damage them, so hand-cleaning them was a huge part of the project. We couldn't retouch the photo unless it was cleaned, dry and reclaimed.
Alla dessa bilder hade blivit skadade av vattnet, legat i saltvatten, täckta av bakterier, av avloppsvatten, ibland till och med av olja, allt som med tiden skulle fortsätta att förstöra dem, så att handtvätta dem var en stor del av projektet. Vi kunde inte retuschera fotografiet om det inte var rengjort, torrt och regenererade.
Now, we were lucky with our hand-cleaning. We had an amazing local woman who guided us. It's very easy to do more damage to those damaged photos. As my team leader Wynne once said, it's like doing a tattoo on someone. You don't get a chance to mess it up.
Vi hade tur med vårt handtvättande. Det fanns en fantastisk lokal kvinna som ledde oss. Det är väldigt lätt att göra mer skada på de skadade bilderna. Som min teamledare Wynne sa en gång, det är som att göra en tatuering på någon, du får inte chansen att trassla till det.
The lady who brought us these photos was lucky, as far as the photos go. She had started hand-cleaning them herself and stopped when she realized she was doing more damage. She also had duplicates. Areas like her husband and her face, which otherwise would have been completely impossible to fix, we could just put them together in one good photo, and remake the whole photo.
Damen som lämnade dessa bilderna till oss hade tur. med de här bilderna alltså. Hon hade börjat rengöra dem själv och slutade när hon insåg att hon gjorde mer skada på dem. Hon hade också dubletter. Ytor som hennes man och hennes ansikte, som annars skulle ha varit fullständigt omöjliga att fixa, kunde vi bara sätta ihop till en bra bild, och göra om hela fotografiet.
When she collected the photos from us, she shared a bit of her story with us. Her photos were found by her husband's colleagues at a local fire department in the debris a long way from where the home had once stood, and they'd recognized him. The day of the tsunami, he'd actually been in charge of making sure the tsunami gates were closed. He had to go towards the water as the sirens sounded. Her two little boys, not so little anymore, but her two boys were both at school, separate schools. One of them got caught up in the water. It took her a week to find them all again and find out that they had all survived.
När hon hämtade bilderna hos oss, delade hon med sig av en del av sin historia. Hennes bilder hade hittats av hennes mans kollegor i den lokala brandstationen bland skräpet lång bort ifrån där deras hem en gång hade varit, och de hade känt igen honom.. Tsunamidagen hade han varit ansvarig för att försäkra sig om att tsunamiportarna var stängda. Han hade varit tvungen att gå mot vattnet när sirenerna ljöd. Hennes två små pojkar, inte så små längre, men hennes två pojkar var båda i skolan, olika skolor. En av dem fångades av vattnet. Det tog henne en vecka att hitta dem igen och konstatera att de alla hade överlevt.
The day I gave her the photos also happened to be her youngest son's 14th birthday. For her, despite all of this, those photos were the perfect gift back to him, something he could look at again, something he remembered from before that wasn't still scarred from that day in March when absolutely everything else in his life had changed or been destroyed.
Dagen då jag gav henne bilderna tillbaka råkade också vara hennes yngste sons 14:e födelsedag. För henne blev, trots allt det som hänt, dessa bilder den perfekta gåvan till honom, något han kunde titta på igen, något att minnas från förut som inte var skadat från den dagen i mars när absolut allting annat i hans liv ändrades eller blev förstört.
After six months in Japan, 1,100 volunteers had passed through All Hands, hundreds of whom had helped us hand-clean over 135,000 photographs, the large majority — (Applause) — a large majority of which did actually find their home again, importantly. Over five hundred volunteers around the globe helped us get 90 families hundreds of photographs back, fully restored and retouched. During this time, we hadn't really spent more than about a thousand dollars in equipment and materials, most of which was printer inks.
Efter sex månader i Japan, hade 1100 frivilliga passerat genom All Hands, hundratals av vilka hade hjälpt oss handtvätta över 135 000 fotografier, den största delen - (Applåder) - den största delen av dem hittade faktiskt tillbaka hem igen, vilket var viktigt. Över femhundra frivilliga runt om i världen hjälpte oss ge 90 familjer hundratals bilder tillbaka, fullt återskapade och retuscherade. Under den här tiden hade vi inte gjort av med mer än ungefär tusen dollar i utrustning och material, det mesta skrivarbläck.
We take photos constantly. A photo is a reminder of someone or something, a place, a relationship, a loved one. They're our memory-keepers and our histories, the last thing we would grab and the first thing you'd go back to look for. That's all this project was about, about restoring those little bits of humanity, giving someone that connection back.
Vi fotograferar hela tiden. Ett foto är ett minne av någon eller något, en plats, ett förhållande, någon man älskar. De är våra minnen och vår historia, det sista du skulle ta tag i och det första som du skulle gå tillbaka och leta efter. Det var det som detta projektet handlade om, restaurera de här små bitarna av humanitet, ge någon den där kopplingen tillbaka.
When a photo like this can be returned to someone like this, it makes a huge difference in the lives of the person receiving it.
När ett foto som det här kan återlämnas till någon så här, gör det en stor skillnad i livet för den som återfår det.
The project's also made a big difference in the lives of the retouchers. For some of them, it's given them a connection to something bigger, giving something back, using their talents on something other than skinny models and perfect skin.
Projektet gjorde också stor skillnad i livet för retuscherarna, För några av dem har det gett dem en koppling till något större, att ge något tillbaka, använda sina talanger på någonting annat än magra fotomodeller och perfekt hy.
I would like to conclude by reading an email I got from one of them, Cindy, the day I finally got back from Japan after six months.
Jag skulle vilja avsluta genom att läsa ett e-mail som jag fick från en av dem, Cindy, samma dag som jag äntligen kom tillbaka från Japan efter sex månader,
"As I worked, I couldn't help but think about the individuals and the stories represented in the images. One in particular, a photo of women of all ages, from grandmother to little girl, gathered around a baby, struck a chord, because a similar photo from my family, my grandmother and mother, myself, and newborn daughter, hangs on our wall. Across the globe, throughout the ages, our basic needs are just the same, aren't they?" Thank you. (Applause) (Applause)
"Medan jag arbetade, kunde jag inte låta bli att tänka på de personer och de historier som fanns i dessa bilder. Speciellt ett av dem, kvinnor av alla åldrar, från mormor till den lilla flickan, samlade kring ett spädbarn, slog an en sträng, för en liknande bild finns i min familj, min mormor och mamma, jag, och min nyfödda dotter, det hänger på vår vägg. Runtom i världen, över alla åldrar, är våra primära behov desamma, är dom inte det?" Tack så mycket. (Applåder) (Applåder)