This summer I was back in Ohio for a family wedding, and when I was there, there was a meet and greet with Anna and Elsa from "Frozen." Not the Anna and Elsa from "Frozen," as this was not a Disney-sanctioned event. These two entrepreneurs had a business of running princess parties. Your kid is turning five? They'll come sing some songs, sprinkle some fairy dust, it's great. And they were not about to miss out on the opportunity that was the phenomenon and that was "Frozen."
I somras var jag hemma i Ohio för ett familjebröllop, och när jag var där så var det en "meet and greet" med Anna och Elsa från "Frost". Inte Anna och Elsa från "Frost", för detta var inte ett Disney-evenemang. Dessa två entreprenörer drev en verksamhet med prinsesskalas. Fyller ditt barn fem? De kommer och sjunger, sprider ut lite älvstoft, det är jättebra. Och de missar såklart inte möjligheterna med Frost-fenomenet.
So they get hired by a local toy store, kids come in on a Saturday morning, buy some Disney swag, get their picture taken with the princesses, call it a day. It's like Santa Claus without the seasonal restrictions. (Laughter)
De hyrs in av en lokal leksaksaffär, barn kommer dit en lördagmorgon, köper lite Disneyprylar, blir fotograferade med prinsessorna, och går hem. Det är som tomten fast utan årstidsbegränsning. (Skratt)
And my three-and-a-half-year-old niece Samantha was in the thick of it. She could care less that these two women were signing posters and coloring books as Snow Queen and Princess Ana with one N to avoid copyright lawsuits. (Laughter) According to my niece and the 200-plus kids in the parking lot that day, this was the Anna and Elsa from "Frozen."
Min systerdotter Samantha, 3½ år, var helt uppslukad av det. Hon brydde sig inte om att de två tjejerna signerade bilder och målarböcker som Snödrottningen och Prinsessan Ana med ett N för att slippa copyrightproblem. (Skratt) Enligt min systerdotter och de 200 barnen på parkeringen den dagen, var det Anna och Elsa från "Frost."
It is a blazing hot Saturday morning in August in Ohio. We get there at 10 o'clock, the scheduled start time, and we are handed number 59. By 11 o'clock they had called numbers 21 through 25; this was going to be a while, and there is no amount of free face painting or temporary tattoos that could prevent the meltdowns that were occurring outside of the store. (Laughter)
Det är en stekhet lördagmorgon i augusti i Ohio. Vi kommer dit klockan 10, den angivna starttiden, och vi får nummer 59. Klockan 11 ropade de in nummer 21 till 25, det här skulle ta ett tag, och det fanns inte nog mycket ansiktsmålning och fejktatueringar för att förhindra de sammanbrott som inträffade utanför affären. (Skratt)
So, by 12:30 we get called: "56 to 63, please." And as we walk in, it is a scene I can only describe you as saying it looked like Norway threw up. (Laughter) There were cardboard cut-out snowflakes covering the floor, glitter on every flat surface, and icicles all over the walls.
Vid halv ett blir vi inropade: "56 till 63, varsågoda." När vi går in möts vi av en scen som jag bara kan beskriva som att det såg ut som att Norge hade kräkts. (Skratt) Det var snöflingor av kartong över hela golvet, glitter på varje plan yta och istappar över hela väggarna.
And as we stood in line in an attempt to give my niece a better vantage point than the backside of the mother of number 58, I put her up on my shoulders, and she was instantly riveted by the sight of the princesses. And as we moved forward, her excitement only grew, and as we finally got to the front of the line, and number 58 unfurled her poster to be signed by the princesses, I could literally feel the excitement running through her body. And let's be honest, at that point, I was pretty excited too. (Laughter) I mean, the Scandinavian decadence was mesmerizing. (Laughter)
Och när vi stod i kö, ville jag ge min systerdotter en bättre utsikt än ryggen på nummer 58:s mamma, så jag lyfte upp henne på mina axlar, och hon fascinerades omedelbart vid synen av prinsessorna. Ju längre fram vi kom, desto mer växte hennes upphetsning, och när vi till slut kom längst fram, och nummer 58 vecklade ut sin affisch för att få den signerad av prinsessorna, kunde jag bokstavligen känna spänningen flöda genom hennes kropp. Och ärligt talat, just då var jag också ganska uppspelt. (Skratt) Jag menar, den skandinaviska dekadensen var hypnotisk. (Skratt)
So we get to the front of the line, and the haggard clerk turns to my niece and says, "Hi, honey. You're next! Do you want to get down, or you're going to stay on your dad's shoulders for the picture?' (Laughter) And I was, for a lack of a better word, frozen. (Laughter)
Vi kommer längst fram, och den utmärglade expediten vänder sig till min systerdotter, "Hej raring, det är din tur strax! Vill du komma ner, eller ska du stanna på din pappas axlar när vi tar bilden?" (Skratt) Och jag frös till is, i brist på bättre ord. (Skratt)
It's amazing that in an unexpected instant we are faced with the question, who am I? Am I an aunt? Or am I an advocate? Millions of people have seen my video about how to have a hard conversation, and there one was, right in front of me. At the same time, there's nothing more important to me than the kids in my life, so I found myself in a situation that we so often find ourselves in, torn between two things, two impossible choices. Would I be an advocate? Would I take my niece off my shoulders and turn to the clerk and explain to her that I was in fact her aunt, not her father, and that she should be more careful and not to jump to gender conclusions based on haircuts and shoulder rides -- (Laughter) -- and while doing that, miss out on what was, to this point, the greatest moment of my niece's life. Or would I be an aunt? Would I brush off that comment, take a million pictures, and not be distracted for an instant from the pure joy of that moment, and by doing that, walk out with the shame that comes up for not standing up for myself, especially in front of my niece.
Det är otroligt att man i ett oväntat ögonblick, slås av frågan, vem är jag? Är jag en moster? Eller är jag en förespråkare? Miljontals människor har sett min video om att ha ett svårt samtal, och där var ett sådant, rakt framför mig. Samtidigt, finns det inget viktigare för mig än barnen i mitt liv, så jag fann mig själv i en situation, som vi så ofta gör, sliten mellan två alternativ, två omöjliga val. Skulle jag vara en förespråkare? Skulle jag lyfta ner min systerdotter, vända mig till expediten och förklara att jag faktiskt var hennes moster, inte hennes pappa, att hon borde vara lite försiktigare och inte dra slutsatser om kön baserat på frisyr och axelsittning - (Skratt) - och under tiden missa det som fram till dess var min systerdotters bästa stund i livet. Eller skulle jag vara en moster? Skulle jag skaka av mig kommentaren, ta en miljon foton, och inte låta mig distraheras en sekund från den rena glädjen i den stunden, men i och med det, gå därifrån med skammen som kommer av att inte stå upp för sig själv, i synnerhet framför min systerdotter.
Who was I? Which one was more important? Which role was more worth it? Was I an aunt? Or was I an advocate? And I had a split second to decide.
Vem var jag? Vilket var viktigast? Vilken roll var mest värd det? Var jag en moster? Eller var jag en förespråkare? Jag hade en bråkdels sekund på mig att välja.
We are taught right now that we are living in a world of constant and increasing polarity. It's so black and white, so us and them, so right and wrong. There is no middle, there is no gray, just polarity. Polarity is a state in which two ideas or opinions are completely opposite from each other; a diametrical opposition. Which side are you on? Are you unequivocally and without question antiwar, pro-choice, anti-death penalty, pro-gun regulation, proponent of open borders and pro-union? Or, are you absolutely and uncompromisingly pro-war, pro-life, pro-death penalty, a believer that the Second Amendment is absolute, anti-immigrant and pro-business? It's all or none, you're with us or against us. That is polarity.
Vi lär oss nu att vi lever i en värld med konstant och ökande polaritet. Det är så svartvitt, så mycket vi och dem, så rätt och fel. Det finns inget mellanläge, ingen gråzon, bara polaritet. Polaritet är ett läge där två åsikter är helt motsatta varandra; diametralt olika. Vilken sida är du på? Är du otvetydigt, utan tvekan emot krig, för fri abort, emot dödsstraff, för vapenkontroll, förespråkare för öppna gränser och fackföreningsvänlig? Eller är du helt och fullt, kompromisslöst för krig, emot aborter, för dödsstraff, vapenförespråkare, emot invandring och för marknaden? Det är allt eller inget, med oss eller mot oss. Det är polaritet.
The problem with polarity and absolutes is that it eliminates the individuality of our human experience and that makes it contradictory to our human nature. But if we are pulled in these two directions, but it's not really where we exist -- polarity is not our actual reality -- where do we go from there? What's at the other end of that spectrum?
Problemet med polaritet och absolutism är att det tar bort individualiteten i vår mänskliga upplevelse och gör att det strider mot vår mänskliga natur. Om vi dras i två riktningar, men det inte riktigt är där vi är - polaritet är inte vår verkliga verklighet - vart går vi då därifrån? Vad finns i andra änden av spektrumet?
I don't think it's an unattainable, harmonious utopia, I think the opposite of polarity is duality. Duality is a state of having two parts, but not in diametrical opposition, in simultaneous existence. Don't think it's possible? Here are the people I know: I know Catholics who are pro-choice, and feminists who wear hijabs, and veterans who are antiwar, and NRA members who think I should be able to get married. Those are the people I know, those are my friends and family, that is the majority of our society, that is you, that is me. (Applause) Duality is the ability to hold both things. But the question is: Can we own our duality? Can we have the courage to hold both things?
Jag tror inte att det är en ouppnåelig, harmonisk utopi, jag tror att motsatsen till polaritet är dualism. Dualism är ett tillstånd där man har två sidor, som inte är diametralt olika, som kan existera samtidigt. Tror du inte det är möjligt? Det här är folk jag känner: Jag känner katoliker som är för fri abort och feminister som bär hijab, krigsveteraner som är emot krig och NRA-medlemmar som tycker att jag borde få gifta mig. Det är människor jag känner, mina vänner och min familj, det är majoriteten av vårt samhälle, det är du, det är jag. (Applåder) Dualism är förmågan att tro på båda sakerna. Men frågan är: Kan vi äga vår dualism? Har vi modet att tro på båda?
I work at a restaurant in town, I became really good friends with the busser. I was a server and we had a great relationship, we had a really great time together. Her Spanish was great because she was from Mexico. (Laughter) That line actually went the other way. Her English was limited, but significantly better than my Spanish. But we were united by our similarities, not separated by our differences. And we were close, even though we came from very different worlds. She was from Mexico, she left her family behind so she could come here and afford them a better life back home. She was a devout conservative Catholic, a believer in traditional family values, stereotypical roles of men and women, and I was, well, me. (Laughter)
Jag arbetar på en restaurang i stan, och blev god vän med diskplockaren. Jag var servitör och vi hade en bra relation, vi hade riktigt roligt tillsammans. Hennes spanska var perfekt för hon var från Mexiko. (Skratt) Det var egentligen tvärtom. Hennes engelska var begränsad, men betydligt bättre än min spanska. Men vi enades av våra likheter, istället för att skiljas åt på grund av våra olikheter. Vi stod varandra nära, trots att vi kom från olika världar. Hon var från Mexiko, hon hade lämnat sin familj för att komma hit och kunna ge dem ett bättre liv där hemma. Hon var en hängiven konservativ katolik, trodde på traditionella familjevärderingar, stereotypa roller för män och kvinnor, och jag var, typ, jag. (Skratt)
But the things that bonded us were when she asked about my girlfriend, or she shared pictures that she had from her family back home. Those were the things that brought us together. So one day, we were in the back, scarfing down food as quickly as we could, gathered around a small table, during a very rare lull, and a new guy from the kitchen came over -- who happened to be her cousin -- and sat down with all the bravado and machismo that his 20-year-old body could hold. (Laughter) And he said to her, [in Spanish] "Does Ash have a boyfriend?" And she said, [in Spanish] "No, she has a girlfriend." And he said, [in Spanish] "A girlfriend?!?" And she set down her fork, and locked eyes with him, and said, [in Spanish] "Yes, a girlfriend. That is all." And his smug smile quickly dropped to one of maternal respect, grabbed his plate, walked off, went back to work. She never made eye contact with me. She left, did the same thing -- it was a 10-second conversation, such a short interaction.
Men det som band oss samman var när hon frågade om min flickvän, eller delade med sig av bilder på sin familj där hemma. Det var sånt som förde oss samman. En dag var vi bakom matsalen, kastade i oss mat så fort vi kunde, samlade runt ett litet bord medan det, ovanligt nog, var lugnt, och en ny kille från köket kom dit - han råkade vara hennes kusin - och satte sig ner med allt övermod och all manschauvinism som hans 20-åriga kropp kunde uppbära. (Skratt) Och han sa till henne, (Spanska) "Har Ash någon pojkvän?" Och hon sa, (Spanska) "Nej, hon har en flickvän." Och han sa, (Spanska) "En flickvän?" Hon la ner sin gaffel, naglade fast honom med blicken och sa, (Spanska) "Ja, en flickvän. Så är det." Hans självbelåtna flin förändrades snabbt till ett av moderlig respekt, han tog tallriken, gick iväg och fortsatte jobba. Hon tog aldrig ögonkontakt med mig. Hon gick iväg, gjorde samma sak - det var en konversation på 10 sekunder, ett så kort möte.
And on paper, she had so much more in common with him: language, culture, history, family, her community was her lifeline here, but her moral compass trumped all of that. And a little bit later, they were joking around in the kitchen in Spanish, that had nothing to do with me, and that is duality. She didn't have to choose some P.C. stance on gayness over her heritage. She didn't have to choose her family over our friendship. It wasn't Jesus or Ash. (Laughter) (Applause)
I teorin hade hon mycket mer gemensamt med honom: språket, kulturen, historien, familjen, hennes samhälle var hennes livlina här, men hennes moralkompass övertrumfade allt det. Lite senare skojade de på spanska i köket, det hade inget med mig att göra och det är dualism. Hon behövde inte göra ett PK-val av gayighet över sitt kulturarv. Hon behövde inte välja sin familj över vår vänskap. Det var inte Jesus eller Ash. (Skratt) (Applåder)
Her individual morality was so strongly rooted that she had the courage to hold both things. Our moral integrity is our responsibility and we must be prepared to defend it even when it's not convenient. That's what it means to be an ally, and if you're going to be an ally, you have to be an active ally: Ask questions, act when you hear something inappropriate, actually engage.
Hennes egen moral var så fast förankrad att hon hade modet att tro på båda sakerna. Vår moraliska integritet är vårt ansvar och vi måste vara beredda att försvara den även när den inte är bekväm. Det är att vara allierad, och om du ska vara allierad, så måste du vara en aktiv bundsförvant: Ställa frågor, agera när du hör något opassande, verkligen engagera dig.
I had a family friend who for years used to call my girlfriend my lover. Really? Lover? So overly sexual, so '70s gay porn. (Laughter) But she was trying, and she asked. She could have called her my friend, or my "friend," or my "special friend" -- (Laughter) -- or even worse, just not asked at all. Believe me, we would rather have you ask. I would rather have her say lover, than say nothing at all.
Jag hade en vän till familjen som i åratal kallade min flickvän för min älskare. Verkligen? Älskare? Så överdrivet sexuellt, så väldigt 70-talsgayporr. (Skratt) Men hon försökte, och hon frågade. Hon kunde ha sagt min vän, eller min "vän", eller min speciella vän - (Skratt) - eller ännu värre, inte frågat alls. Tro mig, vi vill hellre att ni frågar. Hon får hellre säga älskare än att inte säga något alls.
People often say to me, "Well, Ash, I don't care. I don't see race or religion or sexuality. It doesn't matter to me. I don't see it." But I think the opposite of homophobia and racism and xenophobia is not love, it's apathy. If you don't see my gayness, then you don't see me. If it doesn't matter to you who I sleep with, then you cannot imagine what it feels like when I walk down the street late at night holding her hand, and approach a group of people and have to make the decision if I should hang on to it or if I should I drop it when all I want to do is squeeze it tighter. And the small victory I feel when I make it by and don't have to let go. And the incredible cowardice and disappointment I feel when I drop it. If you do not see that struggle that is unique to my human experience because I am gay, then you don't see me. If you are going to be an ally, I need you to see me.
Folk säger ofta till mig, "Ash, jag bryr mig inte. Jag ser inte ras, religion eller sexualitet. Det spelar ingen roll för mig, jag ser det inte." Men jag tror att motsatsen till homofobi, rasism och xenofobi inte är kärlek, det är apati. Ser du inte min homosexualitet så ser du inte mig. Om det inte spelar någon roll för dig vem jag ligger med, då kan du inte föreställa dig hur det känns när jag går på gatan på kvällen, håller hennes hand, möter en grupp människor och måste göra valet att hålla kvar eller släppa taget, när allt jag vill göra är att hålla hårdare. Den lilla seger jag känner när jag klarar mig förbi och inte behöver släppa taget. Och den enorma feghet och besvikelse jag känner när jag släpper taget. Om du inte ser den kampen som är unik för min upplevelse eftersom jag är gay, då ser du inte mig. Om du ska vara en allierad så behöver du se mig.
As individuals, as allies, as humans, we need to be able to hold both things: both the good and the bad, the easy and the hard. You don't learn how to hold two things just from the fluff, you learn it from the grit. And what if duality is just the first step? What if through compassion and empathy and human interaction we are able to learn to hold two things? And if we can hold two things, we can hold four, and if we can hold four, we can hold eight, and if we can hold eight, we can hold hundreds.
Som individer, som allierade, som människor, behöver vi kunna tro på båda sakerna: det goda och det onda, det lätta och det svåra. Det är inte av det lätta man lär sig att tro på båda, man lär sig av det svåra. Och tänk om dualism bara är första steget? Tänk om vi genom medkänsla, empati och mänskliga kontakter kan lära oss att tro på två saker? Kan vi det så kan vi tro på fyra, och kan vi fyra så kan vi åtta, och kan vi åtta så kan vi tro på hundratals.
We are complex individuals, swirls of contradiction. You are all holding so many things right now. What can you do to hold just a few more?
Vi är komplexa individer, motsägelsefulla virvlar. Du tror på så många saker nu. Vad kan du göra för att tro på några fler?
So, back to Toledo, Ohio. I'm at the front of the line, niece on my shoulders, the frazzled clerk calls me Dad. Have you ever been mistaken for the wrong gender? Not even that. Have you ever been called something you are not? Here's what it feels like for me: I am instantly an internal storm of contrasting emotions. I break out into a sweat that is a combination of rage and humiliation, I feel like the entire store is staring at me, and I simultaneously feel invisible. I want to explode in a tirade of fury, and I want to crawl under a rock. And top all of that off with the frustration that I'm wearing an out-of-character tight-fitting purple t-shirt, so this whole store can see my boobs, to make sure this exact same thing doesn't happen. (Laughter) But, despite my best efforts to be seen as the gender I am, it still happens. And I hope with every ounce of my body that no one heard -- not my sister, not my girlfriend, and certainly not my niece. I am accustomed to this familiar hurt, but I will do whatever I need to do to protect the people I love from it.
Åter till Toledo, Ohio. Jag står där, längst fram i kön, systerdottern på axlarna, den plågade expediten kallar mig pappa. Har du nånsin misstagits för att vara fel kön? Inte ens det. Har du nånsin kallats något som du inte är? Så här känns det för mig: Jag hamnar omedelbart i en inre storm av blandade känslor. Svetten bryter ut, en blandning av ilska och förödmjukelse, det känns som att hela butiken stirrar på mig, och samtidigt känner jag mig osynlig. Jag vill explodera i en ursinnig harang, och jag vill krypa in under en sten. Och som grädde på moset har jag på mig en, för mig helt otypisk, åtsittande lila t-shirt, så att alla i butiken kan se mina bröst, för att försäkra mig om att exakt detta inte ska hända. (Skratt) Men trots mina ansträngningar att se ut som det kön jag är, händer det ändå. Och jag hoppas, med varje fiber i min kropp, att ingen hörde - inte min syster, inte min flickvän och absolut inte min systerdotter. Jag är van vid att bli sårad, men jag gör vad som helst för att skydda dem jag älskar från det.
But then I take my niece off my shoulders, and she runs to Elsa and Anna -- the thing she's been waiting so long for -- and all that stuff goes away. All that matters is the smile on her face. And as the 30 seconds we waited two and a half hours for comes to a close we gather up our things, and I lock eyes with the clerk again; and she gives me an apologetic smile and mouths, "I am so sorry!" (Laughter) And her humanity, her willingness to admit her mistake disarms me immediately, then I give her a: "It's okay, it happens. But thanks."
Men så lyfter jag ner systerdottern från axlarna, och hon springer till Elsa och Anna - det som hon väntat så länge på - och då försvinner allt det där. Allt som betyder något är hennes leende. Och när de 30 sekunderna vi väntat två och en halv timme på börjar ta slut, så samlar vi ihop våra grejer, jag får ögonkontakt med expediten igen; hon ger mig ett ursäktande leende och mimar, "Förlåt!" (Skratt) Hennes mänsklighet, viljan att erkänna sitt misstag, avväpnar mig omedelbart, och jag ger henne ett: "Det är okej, sånt händer. Men tack."
And I realize in that moment that I don't have to be either an aunt or an advocate, I can be both. I can live in duality, and I can hold two things. And if I can hold two things in that environment, I can hold so many more things. As my girlfriend and my niece hold hands and skip out the front of the door, I turn to my sister and say, "Was it worth it?" And she said, "Are you kidding me? Did you see the look on her face? This was the greatest day of her life!" (Laughter) "It was worth the two and a half hours in the heat, it was worth the overpriced coloring book that we already had a copy of." (Laughter) "It was even worth you getting called Dad." (Laughter) And for the first time ever in my life, it actually was.
Och i den stunden inser jag att jag inte behöver vara antingen en moster eller en förespråkare, jag kan vara båda. Jag kan leva i dualism och tro på två saker. Och om jag kan göra det i den miljön, så kan jag tro på så mycket mer. När systerdottern och min flickvän går ut genom dörren, frågar jag min syster, "Var det värt det?" Och hon svarar, "Skojar du? Såg du hennes min? Det var den bästa dagen i hennes liv!" (Skratt) "Det var värt 2½ timme i hettan, det var värt den dyra målarboken som vi redan har hemma." (Skratt) "Det var till och med värt att du kallades pappa." (Skratt) Och för första gången nånsin, var det faktiskt så.
Thank you, Boulder. Have a good night.
Tack Boulder, ha en trevlig kväll.
(Applause)
(Applåder)