I'm going to talk to you tonight about coming out of the closet, and not in the traditional sense, not just the gay closet. I think we all have closets. Your closet may be telling someone you love her for the first time, or telling someone that you're pregnant, or telling someone you have cancer, or any of the other hard conversations we have throughout our lives. All a closet is is a hard conversation, and although our topics may vary tremendously, the experience of being in and coming out of the closet is universal. It is scary, and we hate it, and it needs to be done.
Jag ska prata med er ikväll om att komma ut ur garderoben. Inte på det vanliga viset, inte bara gaygarderoben. Jag tror att vi alla har garderober. Din är kanske att tala om för någon för första gången att du älskar henne, tala om för någon att du är gravid, säga till någon att du har cancer eller något av de andra svåra samtal som vi har genom livet. En garderob är bara ett svårt samtal och även om våra ämnen varierar oerhört mycket, så är upplevelsen av att vara i, och komma ut ur garderoben, universell. Det är läskigt, vi hatar det och det måste göras.
Several years ago, I was working at the South Side Walnut Cafe, a local diner in town, and during my time there I would go through phases of militant lesbian intensity: not shaving my armpits, quoting Ani DiFranco lyrics as gospel. And depending on the bagginess of my cargo shorts and how recently I had shaved my head, the question would often be sprung on me, usually by a little kid:
För många år sedan jobbade jag på South Side Walnut Cafe, en restaurang i stan, och under min tid där genomgick jag olika faser av militant lesbisk intensitet; jag rakade inte armhålorna, citerade Ani DiFranco-texter som sanning. Och beroende på hur säckiga byxor jag hade, och hur nyligen jag hade rakat huvudet, dök ofta frågan upp, vanligtvis från ett barn:
"Um, are you a boy or are you a girl?"
"Ähm, är du pojke eller flicka?"
And there would be an awkward silence at the table. I'd clench my jaw a little tighter, hold my coffee pot with a little more vengeance. The dad would awkwardly shuffle his newspaper and the mom would shoot a chilling stare at her kid. But I would say nothing, and I would seethe inside. And it got to the point where every time I walked up to a table that had a kid anywhere between three and 10 years old, I was ready to fight. (Laughter) And that is a terrible feeling. So I promised myself, the next time, I would say something. I would have that hard conversation.
Och så uppstod en pinsam tystnad vid bordet. Jag bet ihop lite hårdare, höll i kaffekannan lite mer hämndlystet. Pappan plockade tafatt med sin tidning och mamman gav barnet en isande blick. Men jag sa inget, och jag kokade inombords. Tills jag, varje gång jag gick fram till ett bord med ett barn mellan 3 och 10 år, var redo att slåss. (Skratt) Det är en hemsk känsla. Så jag lovade mig själv att nästa gång skulle jag säga något. Jag skulle ta det där svåra samtalet.
So within a matter of weeks, it happens again.
Efter några veckor hände det igen.
"Are you a boy or are you a girl?"
"Är du pojke eller flicka?"
Familiar silence, but this time I'm ready, and I am about to go all Women's Studies 101 on this table. (Laughter) I've got my Betty Friedan quotes. I've got my Gloria Steinem quotes. I've even got this little bit from "Vagina Monologues" I'm going to do. So I take a deep breath and I look down and staring back at me is a four-year-old girl in a pink dress, not a challenge to a feminist duel, just a kid with a question: "Are you a boy or are you a girl?"
Välbekant tystnad, men den här gången är jag redo, på väg att hålla A-kursen i genusvetenskap för det här bordet. (Skratt) Jag har mina Betty Friedan-citat, jag har mina Gloria Steinem-citat, jag har till och med en bit ur Vaginamonologerna som jag tänker ta. Jag tar ett djupt andetag och tittar ner och möter blicken hos en fyraårig flicka i rosa klänning, inte en feministisk duellutmaning, bara ett barn med en fråga: "Är du pojke eller flicka"
So I take another deep breath, squat down to next to her, and say, "Hey, I know it's kind of confusing. My hair is short like a boy's, and I wear boy's clothes, but I'm a girl, and you know how sometimes you like to wear a pink dress, and sometimes you like to wear your comfy jammies? Well, I'm more of a comfy jammies kind of girl."
Så jag tar ett djupt andetag, hukar bredvid henne och säger, "Du, jag vet att det är förvirrande. Mitt hår är kort som en pojkes, och jag har pojkkläder, men jag är en flicka, och du vet hur du ibland vill ha på rosa klänning, och ibland vill du ha på din bekväma pyjamas? Jag är mer av en pyjamastjej."
And this kid looks me dead in the eye, without missing a beat, and says, "My favorite pajamas are purple with fish. Can I get a pancake, please?" (Laughter) And that was it. Just, "Oh, okay. You're a girl. How about that pancake?"
Och den här ungen ser mig rakt i ögonen och säger "Min favoritpyjamas är lila med fiskar på. Kan jag få en pannkaka, tack?" (Skratt) Och det var det. "Å, okej. Du är flicka. Hur blir det med pannkakan?"
It was the easiest hard conversation I have ever had. And why? Because Pancake Girl and I, we were both real with each other.
Det var det enklaste svåra samtal jag någonsin har haft. Varför? För att pannkaksflickan och jag var raka och ärliga mot varandra.
So like many of us, I've lived in a few closets in my life, and yeah, most often, my walls happened to be rainbow. But inside, in the dark, you can't tell what color the walls are. You just know what it feels like to live in a closet. So really, my closet is no different than yours or yours or yours. Sure, I'll give you 100 reasons why coming out of my closet was harder than coming out of yours, but here's the thing: Hard is not relative. Hard is hard. Who can tell me that explaining to someone you've just declared bankruptcy is harder than telling someone you just cheated on them? Who can tell me that his coming out story is harder than telling your five-year-old you're getting a divorce? There is no harder, there is just hard. We need to stop ranking our hard against everyone else's hard to make us feel better or worse about our closets and just commiserate on the fact that we all have hard. At some point in our lives, we all live in closets, and they may feel safe, or at least safer than what lies on the other side of that door. But I am here to tell you, no matter what your walls are made of, a closet is no place for a person to live.
Precis som många av oss har jag varit i en del garderober i mitt liv, och ja, oftast har mina väggar råkat vara regnbågsfärgade. Men inuti, i mörkret, ser man inte färgen på väggarna. Man vet bara hur det känns att bo i en garderob. Så egentligen är min garderob inte annorlunda än din eller din, eller din. Visst kan jag ge 100 anledningar till varför min garderob är svårare att komma ur än din, men grejen är: Svårt är inte relativt. Svårt är svårt. Vem säger att det är svårare att säga till någon att man gått i konkurs än att säga till någon att du varit otrogen? Vem kan säga att hans komma ut-historia är svårare än att tala om för en femåring att man ska skiljas? Det finns inget svårare, bara svårt. Vi måste sluta jämföra vårt svåra med alla andras svåra för att garderoberna ska kännas bättre eller sämre, och trösta oss med att alla har det svårt. Vid något tillfälle i livet bor vi alla i garderober, och de kan kännas trygga, åtminstone tryggare än det som finns på andra sidan dörren. Men jag är här för att tala om att oavsett vad väggarna är gjorda av, så är en garderob inget bra ställe för någon att bo i.
Thanks. (Applause)
Tack. (Applåder)
So imagine yourself 20 years ago. Me, I had a ponytail, a strapless dress, and high-heeled shoes. I was not the militant lesbian ready to fight any four-year-old that walked into the cafe. I was frozen by fear, curled up in the corner of my pitch-black closet clutching my gay grenade, and moving one muscle is the scariest thing I have ever done. My family, my friends, complete strangers -- I had spent my entire life trying to not disappoint these people, and now I was turning the world upside down on purpose. I was burning the pages of the script we had all followed for so long, but if you do not throw that grenade, it will kill you.
Tänk på dig själv för 20 år sedan. Jag hade hästsvans, axelbandslös klänning och högklackade skor. Jag var inte en militant lesbisk tjej som skulle fajtas med varje fyraåring som kom in på caféet. Jag var iskall av skräck, hopkrupen i hörnet i min kolsvarta garderob där jag höll hårt i min gaygranat och att röra en enda muskel var det läskigaste jag någonsin gjort. Min familj, mina vänner, främlingar... Jag hade tillbringat hela livet med att inte svika dessa människor, och nu vände jag upp och ner på allt med flit. Jag brände manuset som vi hade följt så länge, men om man inte kastar den där granaten så kommer den att döda en.
One of my most memorable grenade tosses was at my sister's wedding. (Laughter) It was the first time that many in attendance knew I was gay, so in doing my maid of honor duties, in my black dress and heels, I walked around to tables and finally landed on a table of my parents' friends, folks that had known me for years. And after a little small talk, one of the women shouted out, "I love Nathan Lane!" And the battle of gay relatability had begun.
Ett av mina mest minnesvärda granatkast var på min systers bröllop. (Skratt) Det var första gången som många av de deltagande visste att jag är gay, så när jag gjorde mitt jobb som brudtärna i min svarta klänning och klackar, gick jag runt bland borden och hamnade vid några vänner till mina föräldrar, personer som känt mig i åratal. Efter lite småprat ropade en av kvinnorna "Jag älskar Nathan Lane!" Och så börjar slaget om gaysympatierna.
"Ash, have you ever been to the Castro?"
"Ash, har du nånsin varit på Castroteatern?"
"Well, yeah, actually, we have friends in San Francisco."
"Ja, faktiskt, vi har vänner i San Francisco."
"Well, we've never been there but we've heard it's fabulous."
"Vi har inte varit där men har hört att den är fantastisk."
"Ash, do you know my hairdresser Antonio? He's really good and he has never talked about a girlfriend."
"Ash, känner du min frisör Antonio? Han är jättebra och han har aldrig pratat om någon flickvän."
"Ash, what's your favorite TV show? Our favorite TV show? Favorite: Will & Grace. And you know who we love? Jack. Jack is our favorite."
"Ash, vilket är ditt favorit-TV-program? Vårt är Will & Grace. Och vet du vem vi älskar? Jack. Jack är vår favorit."
And then one woman, stumped but wanting so desperately to show her support, to let me know she was on my side, she finally blurted out, "Well, sometimes my husband wears pink shirts." (Laughter)
Och så var det en kvinna som blev ställd, men som desperat ville visa sitt stöd så jag skulle veta att hon var på min sida, som till slut kastade ur sig "Min man har på sig rosa skjortor ibland." (Skratt)
And I had a choice in that moment, as all grenade throwers do. I could go back to my girlfriend and my gay-loving table and mock their responses, chastise their unworldliness and their inability to jump through the politically correct gay hoops I had brought with me, or I could empathize with them and realize that that was maybe one of the hardest things they had ever done, that starting and having that conversation was them coming out of their closets. Sure, it would have been easy to point out where they felt short. It's a lot harder to meet them where they are and acknowledge the fact that they were trying. And what else can you ask someone to do but try? If you're going to be real with someone, you gotta be ready for real in return.
I det ögonblicket hade jag ett val, som alla granatkastare har. Jag kunde gå tilbaka till min flickvän och mitt gayälskande bord och förlöjliga deras svar, kritisera deras brist på världsvana och oförmåga att hoppa genom de politiskt korrekta gayringarna jag tagit med, eller så kunde jag visa medkänsla med dem och inse att det där kanske var något av det svåraste de någonsin gjort, att påbörja och ha det där samtalet var deras sätt att komma ut ur garderoben. Visst hade det varit enkelt att påpeka var de misslyckades. Det är mycket svårare att möta dem där de är och erkänna att de faktiskt försökte. Vad mer kan man kräva av någon, än att de försöker? Om du ska vara rak och ärlig med någon måste du vara beredd att få samma sak tillbaka.
So hard conversations are still not my strong suit. Ask anybody I have ever dated. But I'm getting better, and I follow what I like to call the three Pancake Girl principles. Now, please view this through gay-colored lenses, but know what it takes to come out of any closet is essentially the same.
Svåra samtal är fortfarande inte min grej. Fråga vem som helst som jag gått ut med. Men jag blir bättre, och jag följer det jag kallar Pannkaksflickans tre principer. Titta på detta genom gayfärgade glasögon, men var medvetna om att det krävs ungefär detsamma för att komma ut ur alla garderober.
Number one: Be authentic. Take the armor off. Be yourself. That kid in the cafe had no armor, but I was ready for battle. If you want someone to be real with you, they need to know that you bleed too.
Nummer ett: Var äkta. Ta av rustningen. Var dig själv. Barnet i caféet hade ingen rustning, men jag var redo för krig. Vill du att någon ska vara äkta mot dig så behöver de veta att du också blöder.
Number two: Be direct. Just say it. Rip the Band-Aid off. If you know you are gay, just say it. If you tell your parents you might be gay, they will hold out hope that this will change. Do not give them that sense of false hope. (Laughter)
Nummer två: Var rak. Säg det bara. Slit av plåstret. Vet du att du är gay, säg det bara. Säger du till dina föräldrar att du kanske är gay, kommer de hoppas att det ändras. Ge dem inte falskt hopp. (Skratt)
And number three, and most important -- (Laughter) Be unapologetic. You are speaking your truth. Never apologize for that. And some folks may have gotten hurt along the way, so sure, apologize for what you've done, but never apologize for who you are. And yeah, some folks may be disappointed, but that is on them, not on you. Those are their expectations of who you are, not yours. That is their story, not yours. The only story that matters is the one that you want to write. So the next time you find yourself in a pitch-black closet clutching your grenade, know we have all been there before. And you may feel so very alone, but you are not. And we know it's hard but we need you out here, no matter what your walls are made of, because I guarantee you there are others peering through the keyholes of their closets looking for the next brave soul to bust a door open, so be that person and show the world that we are bigger than our closets and that a closet is no place for a person to truly live.
Nummer tre, det viktigaste -- (Skratt) Be inte om ursäkt. Du berättar din sanning. Be aldrig om ursäkt för det. En del har sårats längs vägen, så ja, be om ursäkt för vad du har gjort, men be aldrig om ursäkt för vem du är. Och ja, en del blir besvikna, men det ligger hos dem, inte hos dig. Det är deras förväntningar på dig, inte dina. Det är deras historia, inte din. Den enda historien som spelar roll är den som du vill skriva. Så nästa gång du befinner dig i en kolsvart garderob med en granat, var medveten om att vi alla har varit där. Och du kan känna dig väldigt ensam, men det är du inte. Vi vet att det är svårt, men du behövs här ute oavsett vad dina väggar är gjorda av, för jag lovar att det finns andra som kikar ut genom nyckelhålen i sina garderober efter nästa modiga själ som ska slå upp en dörr, så var den personen och visa världen att vi är större än våra garderober och att en garderob inte är ett ställe för någon att bo i.
Thank you, Boulder. Enjoy your night. (Applause)
Tack Boulder. Ha en trevlig kväll.