It's often said that you can tell a lot about a person by looking at what's on their bookshelves. What do my bookshelves say about me? Well, when I asked myself this question a few years ago, I made an alarming discovery. I'd always thought of myself as a fairly cultured, cosmopolitan sort of person. But my bookshelves told a rather different story. Pretty much all the titles on them were by British or North American authors, and there was almost nothing in translation. Discovering this massive, cultural blind spot in my reading came as quite a shock.
Det sägs ofta att du kan säga mycket om en person genom att titta på personens bokhyllor. Vad säger mina bokhyllor om mig? När jag ställde den frågan till mig själv för några år sedan, gjorde jag en oroande upptäckt. Jag hade alltid sett mig själv som en hyfsat bildad, kosmopolitisk person. Men mina bokhyllor sa något annat. Nästan alla titlar i dem var skrivna av brittiska eller nordamerikanska författare, och det fanns nästan inget som var översatt. Att upptäcka denna enorma kulturella blinda fläck i mitt läsande var rätt så chockerande.
And when I thought about it, it seemed like a real shame. I knew there had to be lots of amazing stories out there by writers working in languages other than English. And it seemed really sad to think that my reading habits meant I would probably never encounter them. So, I decided to prescribe myself an intensive course of global reading. 2012 was set to be a very international year for the UK; it was the year of the London Olympics. And so I decided to use it as my time frame to try to read a novel, short story collection or memoir from every country in the world. And so I did. And it was very exciting and I learned some remarkable things and made some wonderful connections that I want to share with you today.
Och när jag funderade på det, verkade det synd. Jag visste att det måste finnas mängder av fantastiska historier där ute, av författare på andra språk än engelska. Och det kändes sorgligt att tänka på att mina läsvanor innebar att jag förmodligen aldrig skulle stöta på dem. Så jag bestämde mig för att ordinera mig själv en intensivkurs i global läsning. 2012 skulle bli ett väldigt internationellt år för Storbritannien; det var året för OS i London. Så jag beslutade mig för att använda det som min tidsram för att försöka läsa en roman, novellsamling eller memoar från vartenda land i hela världen. Och det gjorde jag. Det var väldigt spännande, jag lärde mig otroliga saker och skapade en del underbara kontakter som jag vill dela med er idag.
But it started with some practical problems. After I'd worked out which of the many different lists of countries in the world to use for my project, I ended up going with the list of UN-recognized nations, to which I added Taiwan, which gave me a total of 196 countries. And after I'd worked out how to fit reading and blogging about, roughly, four books a week around working five days a week,
Men det startade med en del praktiska problem. Efter att jag listat ut vilken av de många olika listorna över länder i världen jag skulle använda för mitt projekt, slutade det med att jag tog listan över länder erkända av FN, och lade till Taiwan, vilket gav mig totalt 196 länder. Och efter att ha listat ut hur jag skulle läsa och blogga om ungefär fyra böcker i veckan samtidigt som jag jobbade fem dagar i veckan,
I then had to face up to the fact that I might even not be able to get books in English from every country. Only around 4.5 percent of the literary works published each year in the UK are translations, and the figures are similar for much of the English-speaking world. Although, the proportion of translated books published in many other countries is a lot higher. 4.5 percent is tiny enough to start with, but what that figure doesn't tell you is that many of those books will come from countries with strong publishing networks and lots of industry professionals primed to go out and sell those titles to English-language publishers. So, for example, although well over 100 books are translated from French and published in the UK each year, most of them will come from countries like France or Switzerland. French-speaking Africa, on the other hand, will rarely ever get a look-in.
tvingades jag inse att jag kanske inte ens skulle kunna få tag i böcker på engelska från alla länder. Det är bara ungefär 4,5 procent av all litteratur som publiceras i Storbritannien varje år som är översatt, och siffrorna är liknande för stora delar av den engelskspråkiga världen. Även om andelen översatta böcker som publiceras i många andra länder är mycket högre. 4,5 procent är lite som det är, men vad den siffran inte säger är att många av de böckerna kommer från länder med starka förläggarnätverk och många branschproffs instruerade att sälja de titlarna till engelskspråkiga förläggare. Till exempel, trots att mer än 100 böcker översätts från franska och ges ut i Storbritannien varje år, så kommer de flesta av dem från länder som Frankrike och Schweiz. Franskspråkiga Afrika, å andra sidan, hamnar mycket sällan där.
The upshot is that there are actually quite a lot of nations that may have little or even no commercially available literature in English. Their books remain invisible to readers of the world's most published language. But when it came to reading the world, the biggest challenge of all for me was that fact that I didn't know where to start. Having spent my life reading almost exclusively British and North American books, I had no idea how to go about sourcing and finding stories and choosing them from much of the rest of the world. I couldn't tell you how to source a story from Swaziland. I wouldn't know a good novel from Namibia. There was no hiding it -- I was a clueless literary xenophobe. So how on earth was I going to read the world?
Konsekvensen är att det finns rätt många länder som har lite eller till och med ingen kommersiellt tillgänglig litteratur på engelska. Deras böcker förblir osynliga för läsare av världens mest publicerade språk. Men när det handlade om att läsa världen, var min största utmaning det faktum att jag inte visste var jag skulle börja. Jag hade tillbringat mitt liv åt att läsa nästan enbart brittiska och nordamerikanska böcker, och hade ingen aning om hur jag skulle hitta berättelser och välja ut dem i resten av världen. Jag kunde inte säga hur man hittar en historia från Swaziland. Jag skulle inte känna igen en bra roman från Namibia. Det gick inte att dölja det - jag var en ovetande litterär xenofob. Så hur i jösse namn skulle jag kunna läsa världen?
I was going to have to ask for help. So in October 2011, I registered my blog, ayearofreadingtheworld.com, and I posted a short appeal online. I explained who I was, how narrow my reading had been, and I asked anyone who cared to to leave a message suggesting what I might read from other parts of the planet. Now, I had no idea whether anyone would be interested, but within a few hours of me posting that appeal online, people started to get in touch. At first, it was friends and colleagues. Then it was friends of friends. And pretty soon, it was strangers.
Jag skulle behöva be om hjälp. Så, i oktober 2011 registrerade jag min blogg, ayearofreadingtheworld.com, och postade ett litet upprop online. Jag förklarade vem jag är, hur begränsat mitt läsande hade varit, och jag bad alla som brydde sig att lämna ett meddelande med bokförslag från andra delar av världen. Jag visste inte om någon skulle vara intresserad, men bara några timmar efter att jag postat uppropet, började folk höra av sig. Först var det vänner och kollegor. Sedan vänners vänner. Och ganska snart även främlingar.
Four days after I put that appeal online, I got a message from a woman called Rafidah in Kuala Lumpur. She said she loved the sound of my project, could she go to her local English-language bookshop and choose my Malaysian book and post it to me? I accepted enthusiastically, and a few weeks later, a package arrived containing not one, but two books -- Rafidah's choice from Malaysia, and a book from Singapore that she had also picked out for me. Now, at the time, I was amazed that a stranger more than 6,000 miles away would go to such lengths to help someone she would probably never meet.
Fyra dagar efter mitt upprop online, fick jag ett meddelande från en kvinna, Rafidah, i Kuala Lumpur. Hon sa att hon älskade tanken på mitt projekt, och fick hon gå till sin lokala engelskspråkiga bokhandel, välja ut en malaysisk bok och skicka den till mig? Jag accepterade entusiastiskt, och några veckor senare anlände ett paket med inte bara en, utan två böcker - Rafidahs val från Malaysia, och en bok från Singapore som hon också hade valt ut till mig. Vid den tidpunkten var jag förbluffad över att en främling, mer än 900 mil bort, ansträngde sig så för att hjälpa någon som hon förmodligen aldrig skulle träffa.
But Rafidah's kindness proved to be the pattern for that year. Time and again, people went out of their way to help me. Some took on research on my behalf, and others made detours on holidays and business trips to go to bookshops for me. It turns out, if you want to read the world, if you want to encounter it with an open mind, the world will help you. When it came to countries with little or no commercially available literature in English, people went further still.
Men Rafidahs vänlighet visade sig vara en trend för det året. Om och om igen ansträngde sig folk för att hjälpa mig. En del gjorde efterforskningar för min skull, andra tog omvägar på semestrar och affärsresor, för att gå till bokhandlar för min skull. Det visade sig att om du vill läsa världen, om du vill möta den med öppet sinne, så kommer världen att hjälpa dig. När det handlade om länder med lite eller ingen kommersiellt tillgänglig litteratur på engelska, gick folk ännu längre.
Books often came from surprising sources. My Panamanian read, for example, came through a conversation I had with the Panama Canal on Twitter. Yes, the Panama Canal has a Twitter account. And when I tweeted at it about my project, it suggested that I might like to try and get hold of the work of the Panamanian author Juan David Morgan. I found Morgan's website and I sent him a message, asking if any of his Spanish-language novels had been translated into English. And he said that nothing had been published, but he did have an unpublished translation of his novel "The Golden Horse." He emailed this to me, allowing me to become one of the first people ever to read that book in English.
Det kom ofta böcker från oväntade källor. Min Panama-bok, till exempel, kom genom en konversation jag hade med Panamakanalen på Twitter. Ja, Panamakanalen har ett Twitterkonto. Och när jag tweetade till det om mitt projekt, föreslog det att jag skulle försöka få tag på något verk av den panamanska författaren Juan David Morgan. Jag hittade Morgans hemsida och skickade ett meddelande, där jag frågade om någon av hans spanska romaner hade översatts till engelska. Han svarade att inget hade publicerats, men att han hade en outgiven översättning av sin roman "The Golden Horse." Han e-postade den till mig, och gav mig möjligheten att bli en av de första någonsin att läsa den boken på engelska.
Morgan was by no means the only wordsmith to share his work with me in this way. From Sweden to Palau, writers and translators sent me self-published books and unpublished manuscripts of books that hadn't been picked up by Anglophone publishers or that were no longer available, giving me privileged glimpses of some remarkable imaginary worlds. I read, for example, about the Southern African king Ngungunhane, who led the resistance against the Portuguese in the 19th century; and about marriage rituals in a remote village on the shores of the Caspian sea in Turkmenistan. I met Kuwait's answer to Bridget Jones.
Morgan var inte på något sätt den enda ordkonstnären som delade med sig av sitt arbete till mig. Från Sverige till Palau, skickade författare och översättare egenutgivna böcker och outgivna bokmanuskript som inte hade plockats upp av engelskspråkiga utgivare eller som inte längre fanns tillgängliga, vilket gav mig förmånen att få glimtar av en del otroliga fantasivärldar. Jag läste till exempel om den sydafrikanska kungen Ngungunhane, som ledde motståndsrörelsen mot portugiserna på 1800-talet; och om äktenskapsritualer i en avlägsen by på Kaspiska havets stränder i Turkmenistan. Jag träffade Kuwaits motsvarighet till Bridget Jones.
(Laughter)
(Skratt)
And I read about an orgy in a tree in Angola.
Och jag läste om en orgie i ett träd i Angola.
But perhaps the most amazing example of the lengths that people were prepared to go to to help me read the world, came towards the end of my quest, when I tried to get hold of a book from the tiny, Portuguese-speaking African island nation of São Tomé and Príncipe. Now, having spent several months trying everything I could think of to find a book that had been translated into English from the nation, it seemed as though the only option left to me was to see if I could get something translated for me from scratch. Now, I was really dubious whether anyone was going to want to help with this, and give up their time for something like that. But, within a week of me putting a call out on Twitter and Facebook for Portuguese speakers, I had more people than I could involve in the project, including Margaret Jull Costa, a leader in her field, who has translated the work of Nobel Prize winner José Saramago. With my nine volunteers in place, I managed to find a book by a São Toméan author that I could buy enough copies of online. Here's one of them. And I sent a copy out to each of my volunteers. They all took on a couple of short stories from this collection, stuck to their word, sent their translations back to me, and within six weeks, I had the entire book to read.
Men det mest otroliga exemplet på ansträngningarna folk var beredda att göra för att hjälpa mig läsa världen, kom mot slutet av mitt sökande, när jag försökte få tag på en bok från den lilla, portugisisktalande, afrikanska önationen São Tomé och Príncipe. Jag hade ägnat månader åt att testa allt jag kunde komma på för att hitta en bok från det landet som hade översatts till engelska, och det verkade som att mitt enda alternativ var att se om jag kunde få något översatt från grunden. Jag var riktigt tveksam till att någon skulle vilja hjälpa mig med detta, och ge av sin tid för något sådant. Men på mindre än en vecka efter att jag lagt ut förfrågan på Twitter och Facebook till portugisisktalande, hade jag mer folk än jag kunde ha med i projektet, däribland Margaret Jull Costa, en mästare inom sitt område, som har översatt verk av Nobelprisvinnaren José Saramago. Med mina nio frivilliga på plats, lyckades jag hitta en bok av en författare från São Tomé, som jag kunde köpa nog många av online. Här är en av dem. Och jag skickade en kopia till var och en av mina volontärer. Var och en tog ett par noveller från den här samlingen, höll sitt ord, skickade sina översättningar till mig, och inom sex veckor kunde jag läsa hela boken.
In that case, as I found so often during my year of reading the world, my not knowing and being open about my limitations had become a big opportunity. When it came to São Tomé and Príncipe, it was a chance not only to learn something new and discover a new collection of stories, but also to bring together a group of people and facilitate a joint creative endeavor. My weakness had become the project's strength.
I det fallet, precis som jag så ofta insåg under mitt världsläsarår, hade min okunskap och min öppenhet om mina begränsnigar blivit en enorm möjlighet. När det gällde São Tomé och Príncipe, var det en möjlighet, inte bara att lära något nytt och upptäcka en ny samling berättelser, utan också att samla en grupp människor och möjliggöra en gemensam, kreativ ansträngning. Min svaghet hade blivit projektets styrka.
The books I read that year opened my eyes to many things. As those who enjoy reading will know, books have an extraordinary power to take you out of yourself and into someone else's mindset, so that, for a while at least, you look at the world through different eyes. That can be an uncomfortable experience, particularly if you're reading a book from a culture that may have quite different values to your own. But it can also be really enlightening. Wrestling with unfamiliar ideas can help clarify your own thinking. And it can also show up blind spots in the way you might have been looking at the world.
Böckerna jag läste det året, öppnade mina ögon för många saker. De som gillar att läsa vet att böcker har en otrolig kraft att ta dig utanför dig själv och in i någon annans tankesätt, så att du, åtminstone för en stund, ser på världen med andra ögon. Det kan vara en obekväm upplevelse, särskilt om du läser en bok från en kultur med andra värderingar än din egen. Men det kan också vara upplysande. Att brottas med obekanta tankar kan hjälpa dig att klargöra dina egna. Det kan också dyka upp blinda fläckar i ditt sätt att se på världen.
When I looked back at much of the English-language literature I'd grown up with, for example, I began to see how narrow a lot of it was, compared to the richness that the world has to offer. And as the pages turned, something else started to happen, too. Little by little, that long list of countries that I'd started the year with, changed from a rather dry, academic register of place names into living, breathing entities.
När jag såg tillbaka på mycket av den engelska litteratur som jag vuxit upp med, började jag inse hur begränsad mycket av den var, jämfört med den rikedom som världen kan erbjuda. Och allteftersom sidorna vändes, började något annat också hända. Steg för steg, förändrades den långa listan av länder som jag börjat året med, från ett torrt, akademiskt register över platsnamn till levande väsen.
Now, I don't want to suggest that it's at all possible to get a rounded picture of a country simply by reading one book. But cumulatively, the stories I read that year made me more alive than ever before to the richness, diversity and complexity of our remarkable planet. It was as though the world's stories and the people who'd gone to such lengths to help me read them had made it real to me. These days, when I look at my bookshelves or consider the works on my e-reader, they tell a rather different story. It's the story of the power books have to connect us across political, geographical, cultural, social, religious divides. It's the tale of the potential human beings have to work together.
Jag vill inte alls påstå att det är möjligt att få en samlad bild av ett land bara genom att läsa en bok. Men sammantaget har berättelserna jag läste det året gjort mig mer levande än nånsin förut inför rikedomen, mångfalden och komplexiteten hos vår fantastiska planet. Det var som om världens berättelser och människorna som ansträngt sig så för att hjälpa mig att få läsa dem, hade gjort det hela verkligt för mig. Nuförtiden när jag tittar på mina bokhyllor eller funderar över verken på min läsplatta, berättar de något helt annat. Det är berättelsen om böckernas kraft att föra oss samman över politiska, geografiska, kulturella, sociala och religiösa klyftor. Det är berättelsen om människors samarbetspotential.
And, it's testament to the extraordinary times we live in, where, thanks to the Internet, it's easier than ever before for a stranger to share a story, a worldview, a book with someone she may never meet, on the other side of the planet. I hope it's a story I'm reading for many years to come. And I hope many more people will join me. If we all read more widely, there'd be more incentive for publishers to translate more books, and we would all be richer for that.
Och det är ett bevis på den enastående tid vi lever i, där det, tack vare internet, är lättare än någonsin för en främling att dela en berättelse, en världsåskådning, en bok, med någon hon kanske aldrig kommer träffa, på andra sidan planeten Jag hoppas det är en berättelse jag kommer läsa många år framöver. Och jag hoppas att många fler vill vara med. Om vi alla läser mer brett, skulle det finnas incitament för förläggarna att översätta fler böcker, och det skulle göra oss alla rikare.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)