It has been 128 years since the last country in the world abolished slavery and 53 years since Martin Luther King pronounced his "I Have A Dream" speech. But we still live in a world where the color of our skin not only gives a first impression, but a lasting one that remains.
Det har gått 128 år sedan det sista landet i världen avskaffade slaveri och 53 år sedan Martin Luther King höll sitt "I have a dream"-tal. Men vi lever fortfarande i en värld där vår hudfärg inte bara ger ett första intryck, utan också ett intryck som kvarstår.
I was born in a family full of colors. My father is the son of a maid from whom he inherited an intense dark chocolate tone. He was adopted by those who I know as my grandparents. The matriarch, my grandma, has a porcelain skin and cotton-like hair. My grandpa was somewhere between a vanilla and strawberry yogurt tone, like my uncle and my cousin. My mother is a cinnamon-skin daughter of a native Brazilian, with a pinch of hazel and honey, and a man [who is] a mix of coffee with milk, but with a lot of coffee. She has two sisters. One in a toasted-peanut skin and the other, also adopted, more on the beige side, like a pancake.
Jag föddes i en familj full av färg. Min pappa är son till ett hembiträde som han ärvde en intensiv, mörk chokladaktig ton från. Han blev adopterad av de som jag kallar mina farföräldrar. Matriarken, min farmor, har porslinshud och bomullsliknande hår. Min farfar var någonstans mellan vanilj och jordgubbsyoghurt i tonen, precis som min farbror och min kusin. Min mamma är en kanelfärgad dotter till en brasilianare som har en nypa hasselnöt och honung i tonen, och en man som är en blandning av kaffe med mjölk men med mycket kaffe. Hon har två systrar. En har tonen som en rostad jordnöt och den andra, också adopterad, är mer åt det beige hållet, som en pannkaka.
(Laughter)
(Skratt)
Growing up in this family, color was never important for me. Outside home, however, things were different soon. Color had many other meanings.
När jag växte upp i min familj var färg aldrig viktigt för mig. Utanför hemmet däremot blev det väldigt annorlunda. Färg hade många andra betydelser.
I remember my first drawing lessons in school as a bunch of contradictory feelings. It was exciting and creative but I never understood the unique flesh-colored pencil. I was made of flesh but I wasn't pink. My skin was brown, and people said I was black. I was seven years old with a mess of colors in my head.
Jag kommer ihåg mina första ritlektioner i skolan som en samling motstridiga känslor. Det var spännande och kreativt, men jag förstod mig aldrig på den unika hudfärgade pennan. Jag hade hud, men jag var inte rosa. Min hud var brun och folk sa att jag var svart. Jag var sju år med en färgröra i huvudet.
Later, when I took my cousin to school, I was usually taken for the nanny. By helping in the kitchen at a friend's party, people thought I was the maid. I was even treated like a prostitute just because I was walking alone on the beach with European friends. And many times, visiting my grandma or friends in upper class buildings, I was invited not to use the main elevator. Because in the end, with this color and this hair, I cannot belong to some places.
Senare, när jag gick med min kusin till skolan, trodde folk att jag var barnflickan. När jag hjälpte till i köket på en kompis kalas trodde folk att jag var hembiträdet. Jag blev till och med behandlad som en prostituerad bara för att jag gick ensam på stranden med europeiska vänner. Och många gånger när jag besökte min farmor eller vänner i överklassbyggnader fick jag inte använda hissen. Eftersom jag i slutänden, med denna färg och detta hår, inte passar in på vissa ställen.
In some way, I get to used to it and accept part of it. However, something inside of me keeps revolving and struggling.
På ett sätt vänjer jag mig och accepterar delar av det. Men något inuti mig fortsätter älta och kämpa.
Years later I married a Spaniard. But not any Spaniard. I chose one with the skin color of a lobster when sunburnt.
Flera år senare gifte jag mig med en spanjor. Men inte vilken spanjor som helst, utan en som ser ut som en hummer när han blir solbränd.
(Laughter)
(Skratt)
Since then, a new question started to chase me. What will be the color of your children? As you can understand, this is my last concern. But thinking about it, with my previous background, my story led me to make my personal exercise as a photographer. And that is how Humanae was born.
Sedan dess har jag börjat älta en ny fråga. Vilken färg kommer barnen att få? Som ni förstå är detta inget jag oroar mig över. Men att tänka på det, med min tidigare bakgrund, ledde mig till att påbörja mitt personliga projekt som fotograf. Och det är så Humanae föddes.
Humanae is a pursuit to highlight our true colors, rather than the untrue white, red, black or yellow associated with race. It's a kind of game to question our codes. It's a work in progress from a personal story to a global history.
Humanae strävar mot att upplysa våra riktiga färger snarare än de osanna vit, röd, svart eller gul som associeras med ras. Det är ett försök att ifrågasätta våra uppfattningar. Det är ett projekt
I portray the subjects in a white background.
från en personlig berättelse till en global historia.
Then I choose an 11-pixel square from the nose, paint the background, and look for the corresponding color in the industrial palette, Pantone.
Jag ger modellerna en vit bakgrund. Sedan väljer jag en 11 pixlar stor ruta från näsan, målar bakgrunden och letar efter samma färg i färgpaletten Pantone.
I started with my family and friends, then more and more people joined the adventure, thanks to public calls coming through the social media.
Jag började med familj och vänner, sedan ville fler och fler människor vara med på äventyret, tack vare efterfrågningar genom sociala medier.
I thought that the main space to show my work was the Internet because I want an open concept that invites everybody to push the share button in both the computer and their brain.
Jag tänkte att internet var platsen för mig att visa mitt arbete eftersom jag vill ha ett öppet koncept som bjuder in alla att trycka på dela-knappen på både datorn och i hjärnan.
The snowball started to roll. The project had a great welcome -- invitations, exhibitions, physical formats, galleries and museums ... just happened. And among them, my favorite: when Humanae occupies public spaces and appears in the street, it fosters a popular debate and creates a feeling of community.
Snöbollen började rulla. Projektet välkomnades stort – inbjudningar, utställningar, fysiska format, gallerior och museer – det bara kom. Och bland dem, min favorit: när Humanae tar upp offentliga ytor och syns på gatorna. Det främjar en folklig debatt och skapar känslan av samhörighet.
I have portrayed more than 3,000 people in 13 different countries, 19 different cities around the world. Just to mention some of them -- from someone included in the Forbes list, to refugees who crossed the Mediterranean by boat. In Paris, from the UNESCO Headquarters to a shelter. And students both in Switzerland and favelas in Rio de Janeiro.
Jag har fotat över 3 000 människor i 13 olika länder, 19 olika städer runt om i världen. Jag ska nämna några av dem: från någon som var med på Forbes lista till flyktingar som korsade Medelhavet med båt. I Paris, från Unescos huvudkontor till ett skyddshem. Och studenter både i Schweiz och i favelor i Rio de Janeiro.
All kinds of beliefs, gender identities or physical impairments, a newborn or terminally ill. We all together build Humanae.
Alla typer av tro, könsidentiteter eller fysiska nedsättningar – en nyfödd eller kronisk sjuk – alla vi bygger upp Humanae tillsammans.
Those portraits make us rethink how we see each other. When modern science is questioning the race concept, what does it mean for us to be black, white, yellow, red? Is it the eye, the nose, the mouth, the hair? Or does it have to do with our origin, nationality or bank account?
Porträtten får oss att tänka om på hur vi ser varandra. När modern vetenskap ifrågasätter raskonceptet – vad innebär det för oss att vara svart, vit, gul eller röd? Är det ögonen, näsan, munnen, håret? Eller har det att göra med vårt ursprung, nationalitet eller bankkonto?
This personal exercise turned out to be a discovery. Suddenly I realized that Humanae was useful for many people. It represents a sort of mirror for those who cannot find themselves reflected in any label.
Denna personliga utövning blev en upptäckt. Plötsligt insåg jag att Humanae var användbart för många. Det representerar en sorts spegel för de som inte kan se sig själva i något fack.
It was amazing that people started to share their thoughts about the work with me. I have hundreds of that, I will share with you, too.
Det var fantastiskt att folk började dela med sig av sina tankar om arbetet med mig. Jag har hundratals sådana, jag ska berätta några för er.
A mother of 11 years -- A mother of an 11-year-old girl wrote me, "Very good for me as a tool to work on her confidence, as this past weekend one of her girlfriends argued with her that she does not belong and should not be allowed to live in Norway. So your work has a very special place in my heart and it's very important for me."
En mamma... En mamma till en 11-årig flicka skrev till mig: "Jättebra som verktyg för att jobba med hennes självförtroende, förra helgen sa en av hennes vänner att hon inte passade in och inte borde tillåtas att bo i Norge. Så ditt arbete har en särskild plats i mitt hjärta och är väldigt viktigt för mig."
A woman shared her portrait on Facebook and wrote, "All my life, people from across the globe had difficulties to place me in a group, a stereotype, a box. Perhaps we should stop. Instead of framing, ask the individual, 'How would you label yourself?' Then I would say, 'Hi. I'm Massiel. I'm a Dominican-Dutch, I grew up in a mixed family and I'm a bisexual woman.' "
En kvinna delade sitt porträtt på Facebook och skrev: "I hela mitt liv har folk från hela världen haft svårt att placera mig i en grupp, en stereotyp, en låda. Kanske borde vi sluta med det. I stället för att sätta en etikett på någon, fråga personen: "Vad vill du kalla dig själv?" Då skulle jag säga: "Hej, jag heter Massiel, jag är dominikan-holländare, jag växte upp i en blandad familj och jag är bisexuell."
Besides these unexpected and touching reactions, Humanae finds a new life in a different variety of fields. Just to show you some examples, illustrators and art students using it as a reference for their sketches and their studies. It's a collection of faces.
Förutom dessa oväntade och rörande reaktioner får Humanae nytt liv inom olika områden. Jag ska visa några exempel: Illustratörer och konststudenter använder det som referens i deras skisser och studier. Det är en samling av ansikten.
Researchers in the fields of anthropology, physics and neuroscience use Humanae with different scientific approaches related to human ethnicity, optophysiology, face recognition or Alzheimer's.
Forskare inom antropologi, fysik och neurovetenskap använder Humanae inom olika vetenskapområden kopplat till mänsklig etnicitet, optogenetik, ansiktsigenkänning eller Alzheimers.
One of the most important impacts of the project is that Humanae was chosen to be the cover of Foreign Affairs, one of the most relevant political publications. And talking about foreign affairs, I found the perfect ambassadors for my project ... teachers. They are the ones that use Humanae as a tool for educational purposes. Their passion encourages me to go back to drawing classes, but this time as a teacher myself.
En av projektets största framgångar är att Humanae valdes ut som omslag på Foreign Affairs, en av de mest inflytelserika politiska tidningarna. Och på tal om utrikespolitik har jag hittat de bästa ambassadörerna för mitt projekt: lärare. De använder Humanae som verktyg i sina utbildningar. Deras passion sporrar mig till att börja med målarkurser igen, men som lärare denna gång.
My students, both adults and kids, paint their self-portraits, trying to discover their own unique color.
Mina elever, både vuxna och barn, målar självporträtt och försöker upptäcka sin egen unika hudfärg.
As a photographer, I realize that I can be a channel for others to communicate. As an individual, as Angélica, every time I take a picture, I feel that I am sitting in front of a therapist. All the frustration, fear and loneliness that I once felt ... becomes love.
Som fotograf inser jag att jag kan vara en kanal som får andra att kommunicera. Som individ, som Angélica – varje gång jag fotar – känns det som om jag sitter framför en psykolog. All frustration, rädsla och ensamhet, som jag en gång kände, blir till kärlek.
The last country -- the last country in the world who abolished slavery is the country where I was born, Brazil. We still have to work hard to abolish discrimination. That remains a common practice worldwide, and that will not disappear by itself.
Det sista landet – det sista landet i världen som avskaffade slaveri är samma land som jag föddes i, Brasilien. Vi måste fortfarande jobba hårt för att avskaffa diskriminering. Det är fortfarande vanligt i hela världen och det kommer inte att försvinna av sig själv.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder) (Jubel)
Thank you.
Tack.