As a student of adversity, I've been struck over the years by how some people with major challenges seem to draw strength from them. And I've heard the popular wisdom that that has to do with finding meaning. And for a long time, I thought the meaning was out there, some great truth waiting to be found.
När jag har studerat motgång, har jag genom åren slagits av hur vissa människor som möts av stora utmaningar verkar få styrka från dem, och jag har hört den populära tanken att det har att göra med att finna mening. Och länge trodde jag att meningen fanns därute någonstans, någon sorts stor sanning som väntade på att bli funnen.
But over time, I've come to feel that the truth is irrelevant. We call it "finding meaning," but we might better call it "forging meaning."
Men eftersom tiden gått har jag börjat känna att sanningen är irrelevant. Vi säger finna mening, men vi borde hellre kalla det att skapa mening.
My last book was about how families manage to deal with various kinds of challenging or unusual offspring. And one of the mothers I interviewed, who had two children with multiple severe disabilities, said to me, "People always give us these little sayings like, 'God doesn't give you any more than you can handle.' But children like ours are not preordained as a gift. They're a gift because that's what we have chosen."
Min senaste bok handlade om hur familjer klarar av att hantera olika sorters krävande eller ovanliga avkommor, och en av de mödrar jag intevjuade, som hade två barn med flera svåra handikapp, sade till mig, "Folk ger oss alltid små talesätt som, 'Gud ger dig inte mer än du klarar av', men barn som våra är inte förutbestämda som en gåva. De är en gåva eftersom det är vad vi har valt."
We make those choices all our lives. When I was in second grade, Bobby Finkel had a birthday party and invited everyone in our class but me. My mother assumed there had been some sort of error, and she called Mrs. Finkel, who said that Bobby didn't like me and didn't want me at his party. And that day, my mom took me to the zoo and out for a hot fudge sundae. When I was in seventh grade, one of the kids on my school bus nicknamed me "Percy," as a shorthand for my demeanor. And sometimes, he and his cohort would chant that provocation the entire school bus ride, 45 minutes up, 45 minutes back: "Percy! Percy! Percy! Percy!" When I was in eighth grade, our science teacher told us that all male homosexuals develop fecal incontinence because of the trauma to their anal sphincter. And I graduated high school without ever going to the cafeteria, where I would have sat with the girls and been laughed at for doing so, or sat with the boys, and been laughed at for being a boy who should be sitting with the girls.
Vi gör sådana val hela livet. När jag gick i andra klass hade Bobby Finkel ett födelsedagskalas och bjöd in alla i klassen utom mig. Min mor antog att det skett någon sorts misstag, och hon ringde till fru Finkel, som sade att Bobby inte tyckte om mig och inte ville ha mig på sitt kalas. Och den dagen tog min mor med mig till djurparken och vi åt glass med kolasås. När jag gick i sjunde klass, gav en av barnen på min skolbuss mig smeknamnet "Percy" som ett uttryck för mitt uppträdande, och ibland skanderade han och hans gäng denna provokation hela bussresan, 45 minuter dit, 45 minuter tillbaks, "Percy! Percy! Percy! Percy!" När jag gick i åttonde klass, berättade vår NO-lärare för oss att alla manliga homosexuella utvecklar oförmåga att kontrollera avföringen på grund av det trauma slutmuskeln utsätts för. Och jag tog studenten utan att någonsin gå till matsalen, där jag skulle ha suttit med tjejerna och bli utskrattad för det, eller suttit med pojkarna och bli utskrattad för att vara en pojke som borde sitta med tjejerna.
I survived that childhood through a mix of avoidance and endurance. What I didn't know then and do know now, is that avoidance and endurance can be the entryway to forging meaning. After you've forged meaning, you need to incorporate that meaning into a new identity. You need to take the traumas and make them part of who you've come to be, and you need to fold the worst events of your life into a narrative of triumph, evincing a better self in response to things that hurt.
Jag överlevde den barndomen genom en blandning av undvikande och uthållighet. Vad jag inte visste då, och vet nu, är att undvikande och uthållighet kan vara en ingång till att skapa mening. Efter att man skapat mening, behöver man införliva den meningen med sin nya identitet. Man behöver ta sina trauman och göra dem till en del av den man blivit, och man behöver omforma sina värsta upplevelser till en berättelse om seger, ett bevis för ett bättre jag som svar på det som gjort ont.
One of the other mothers I interviewed when I was working on my book had been raped as an adolescent, and had a child following that rape, which had thrown away her career plans and damaged all of her emotional relationships. But when I met her, she was 50, and I said to her, "Do you often think about the man who raped you?" And she said, "I used to think about him with anger, but now only with pity." And I thought she meant pity because he was so unevolved as to have done this terrible thing. And I said, "Pity?" And she said, "Yes, because he has a beautiful daughter and two beautiful grandchildren, and he doesn't know that, and I do. So as it turns out, I'm the lucky one."
En av de andra mödrarna jag intervjuade när jag arbetade på min bok hade blivit våldtagen som tonåring, och fick ett barn som resultat av den våldtäkten, vilket hade kastat omkull hennes planer på en karriär och skadat alla hennes känslomässiga relationer. Men när jag träffade henne, var hon 50, och jag sade till henne, "Tänker du ofta på den man som våldtog dig?" Och hon sade, "Jag brukade tänka på honom med ilska, men nu bara med medömkan." Och jag tänkte att hon menade medömkan eftersom han var så underutvecklad att han kunde göra något så hemskt. Och jag sade, "Medömkan?" Och hon sade, "Ja, eftersom han har en vacker dotter och två vackra barnbarn och han vet inte om det, men jag vet. Så det visade sig att jag är den som hade tur."
Some of our struggles are things we're born to: our gender, our sexuality, our race, our disability. And some are things that happen to us: being a political prisoner, being a rape victim, being a Katrina survivor. Identity involves entering a community to draw strength from that community, and to give strength there, too. It involves substituting "and" for "but" -- not "I am here but I have cancer," but rather, "I have cancer and I am here."
Vissa av våra kamper är sådana vi är födda till: vårt kön, vår sexualitet, vår ras, vårt handikapp. Och vissa är saker som drabbar oss: att bli en politisk fånge, ett offer för våldtäkt, en överlevare efter Katrina. Identitet innebär att vi går in i ett sammanhang för att få styrka från detta sammanhang, och att ge styrka där också. Det innebär att byta ut "och" mot "men" - inte "Jag är här men jag har cancer," utan snarare, "Jag har cancer och jag är här."
When we're ashamed, we can't tell our stories, and stories are the foundation of identity. Forge meaning, build identity. Forge meaning and build identity. That became my mantra. Forging meaning is about changing yourself. Building identity is about changing the world. All of us with stigmatized identities face this question daily: How much to accommodate society by constraining ourselves, and how much to break the limits of what constitutes a valid life? Forging meaning and building identity does not make what was wrong right. It only makes what was wrong precious.
När vi skäms, kan vi inte berätta våra historier, och historier är grunden till identitet. Skapa mening, bygg identitet, skapa mening, och bygg identitet. Det blev mitt mantra. Att skapa mening handlar om att förändra sig själv. Att bygga identitet handlar om att förändra världen. Alla vi som har stigmatiserade identiteter ställs inför denna fråga dagligen: hur mycket ska vi foga oss efter samhället genom att begränsa oss själva, och hur mycket ska vi överskrida gränser för vad som utgör ett meningsfullt liv? Att skapa mening och bygga identitet gör inte det som är fel rätt. Det gör bara det felaktiga värdefullt.
In January of this year, I went to Myanmar to interview political prisoners, and I was surprised to find them less bitter than I'd anticipated. Most of them had knowingly committed the offenses that landed them in prison, and they had walked in with their heads held high, and they walked out with their heads still held high, many years later. Dr. Ma Thida, a leading human rights activist who had nearly died in prison and had spent many years in solitary confinement, told me she was grateful to her jailers for the time she had had to think, for the wisdom she had gained, for the chance to hone her meditation skills. She had sought meaning and made her travail into a crucial identity. But if the people I met were less bitter than I'd anticipated about being in prison, they were also less thrilled than I'd expected about the reform process going on in their country. Ma Thida said, "We Burmese are noted for our tremendous grace under pressure, but we also have grievance under glamour." She said, "And the fact that there have been these shifts and changes doesn't erase the continuing problems in our society that we learned to see so well while we were in prison."
I januari i år, åkte jag till Myanmar för att intervjua politiska fångar, och jag blev förvånad då jag fann dem mindre bittra än vad jag förväntat mig. De flesta av dem hade medvetet begått de förseelser som satt dem i fängelse, och de steg in med högburna huvuden, och de steg ut med högt hållna huvuden även många år senare. Dr. Ma Thida, en ledande aktivist för mänskliga rättigheter som nästan dött i fängelse och hade tillbringat många år i isoleringscell, berättade för mig att hon var tacksam mot sina fångvaktare för den tid hon hade att tänka, för den vishet hon vunnit, för möjligheten att förfina sin meditationsförmåga. Hon hade sökt mening och gjorde sin kamp till en central identitet. Men om de människor jag mötte var mindre bittra än jag förväntade mig över att sitta i fängelse, så var de också mindre hänförda än jag förväntade mig över det reformarbete som pågår i deras land. Ma Thida sade, "Vi burmeser är kända för hur väl vi beter oss under press, men vi har också missnöje under glansen," sade hon, "och det faktum att det har skett förskjutningar och förändringar raderar inte ut de fortgående problemen i vårt samhälle som vi har lärt oss se så tydligt när vi satt i fängelse."
I understood her to be saying that concessions confer only a little humanity where full humanity is due; that crumbs are not the same as a place at the table. Which is to say, you can forge meaning and build identity and still be mad as hell.
Och som jag förstod henne sade hon att eftergifterna bara ger lite mänsklighet, där fullvärdig mänsklighet är berättigad. Smulorna är inte detsamma som en plats vid bordet, vilket betyder att du kan skapa mening och bygga identitet och fortfarande vara fullständigt ursinnig.
I've never been raped, and I've never been in anything remotely approaching a Burmese prison. But as a gay American, I've experienced prejudice and even hatred, and I've forged meaning and I've built identity, which is a move I learned from people who had experienced far worse privation than I've ever known. In my own adolescence, I went to extreme lengths to try to be straight. I enrolled myself in something called "sexual surrogacy therapy," in which people I was encouraged to call doctors prescribed what I was encouraged to call exercises with women I was encouraged to call surrogates, who were not exactly prostitutes but who were also not exactly anything else.
Jag har aldrig blivit våldtagen, och jag har aldrig varit i något som ens liknar ett burmesiskt fängelse, men som en homosexuell amerikan, har jag upplevt fördomar och till och med hat, och jag har skapat mening och jag har byggt identitet, vilket är något jag lärt mig av människor som har upplevt mycket värre umbäranden än vad jag någonsin gjort. I min egen ungdomstid, ansträngde jag mig till det yttersta för att försöka vara heterosexuell. Jag anmälde mig till något som kallades sexuell surrogatterapi, där människor som jag uppmuntrades att kalla läkare förskrev vad jag uppmuntrades att kalla övningar med kvinnor som jag uppmuntrades att kalla surrogat, som inte direkt var prostituerade men som inte direkt var någonting annat heller.
(Laughter)
(Skratt)
My particular favorite was a blonde woman from the Deep South who eventually admitted to me that she was really a necrophiliac, and had taken this job after she got in trouble down at the morgue.
Min speciella favorit var en blond kvinna från den djupa södern som så småningom erkände för mig att hon egentligen var en nekrofil och att hon tagit detta jobb efter att hon hamnat i knipa nere vid bårhuset.
(Laughter)
(Skratt)
These experiences eventually allowed me to have some happy physical relationships with women, for which I'm grateful. But I was at war with myself, and I dug terrible wounds into my own psyche.
Dessa erfarenheter lät mig till slut uppleva några lyckliga fysiska relationer med kvinnor, vilket jag är tacksam för, men jag låg i krig med mig själv, och jag grävde djupa sår i mitt eget psyke.
We don't seek the painful experiences that hew our identities, but we seek our identities in the wake of painful experiences. We cannot bear a pointless torment, but we can endure great pain if we believe that it's purposeful. Ease makes less of an impression on us than struggle. We could have been ourselves without our delights, but not without the misfortunes that drive our search for meaning. "Therefore, I take pleasure in infirmities," St. Paul wrote in Second Corinthians, "for when I am weak, then I am strong."
Vi söker inte de smärtsamma upplevelserna som formar våra identiteter, men vi söker våra identiteter i kölvattnet efter smärtsamma upplevelser. Vi står inte ut med meningslöst lidande, men vi kan tåla svår smärta om vi tror att den har ett syfte. Lätthet gör mindre avtryck på oss än kamp. Vi kunde vara oss själva utan våra glädjeämnen, men inte utan de motgångar som driver vårt sökande efter mening. "Därför ser jag glädje i bräcklighet," skrev Paulus i det andra korintierbrevet, "för när jag är svag, då är jag stark."
In 1988, I went to Moscow to interview artists of the Soviet underground. I expected their work to be dissident and political. But the radicalism in their work actually lay in reinserting humanity into a society that was annihilating humanity itself, as, in some senses, Russian society is now doing again. One of the artists I met said to me, "We were in training to be not artists but angels."
År 1988 åkte jag till Moskva för att intervjua ryska underjordiska konstnärer, och jag förväntade mig att deras arbete skulle vara oliktänkande och politiskt. Men det radikala i deras arbete låg faktiskt i att återinföra mänsklighet i ett samhälle som förintade själva mänskligheten, som, på vissa sätt, det ryska samhället nu gör återigen. En av konstnärerna sade till mig, "Vi utbildade oss inte till konstnärer
In 1991, I went back to see the artists I'd been writing about,
utan till änglar."
and I was with them during the putsch that ended the Soviet Union. And they were among the chief organizers of the resistance to that putsch. And on the third day of the putsch, one of them suggested we walk up to Smolenskaya. And we went there, and we arranged ourselves in front of one of the barricades, and a little while later, a column of tanks rolled up. And the soldier on the front tank said, "We have unconditional orders to destroy this barricade. If you get out of the way, we don't need to hurt you. But if you won't move, we'll have no choice but to run you down." The artist I was with said, "Give us just a minute. Give us just a minute to tell you why we're here." And the soldier folded his arms, and the artist launched into a Jeffersonian panegyric to democracy such as those of us who live in a Jeffersonian democracy would be hard-pressed to present. And they went on and on, and the soldier watched. And then he sat there for a full minute after they were finished and looked at us, so bedraggled in the rain, and said, "What you have said is true, and we must bow to the will of the people. If you'll clear enough space for us to turn around, we'll go back the way we came." And that's what they did. Sometimes, forging meaning can give you the vocabulary you need to fight for your ultimate freedom.
År 1991 reste jag tillbaka för att träffa konstnärerna jag skrivit om, jag var med dem under den kupp som blev slutet för Sovjetunionen, och de var bland huvudorganisatörerna av motståndet mot den kuppen. och på kuppens tredje dag, föreslog en av dem en promenad upp till Smolenskaya. Och vi gick dit, och vi arrangerade oss framför en av barrikaderna, och lite senare, rullade en kolonn med stridsvagnar fram, och soldaten på den främsta stridsvagnen sa, "Vi har villkorslösa order att förstöra den här barrikaden. Om ni flyttar er ur vägen, så behöver vi inte skada er, men om ni inte flyttar er har vi inget val utan måste köra över er." Och konstnärerna jag stod med sade, "Ge oss bara en minut. Ge oss bara en minut att berätta för dig varför vi är här." Och soldaten lade armarna i kors, och konstnären började tala om jeffersonska tankar kring demokrati som vi som lever i en jeffersonsk demokrati skulle ha svårt att uttrycka. Och de fortsatte och fortsatte, och soldaten tittade på, och sedan satt han där i en hel minut efter att de slutat och tittade på oss, nedsmutsade i regnet, och sade, "Vad du har sagt är sant, och vi måste vika oss för folkets vilja. Om ni frigör tillräckligt med plats för oss att vända, åker vi tillbaka dit vi kom ifrån." Och det är vad de gjorde. Ibland kan skapandet av mening ge oss det ordförråd vi behöver för att slåss för vår slutgiltiga frihet.
Russia awakened me to the lemonade notion that oppression breeds the power to oppose it. And I gradually understood that as the cornerstone of identity. It took identity to rescue me from sadness. The gay rights movement posits a world in which my aberrances are a victory. Identity politics always works on two fronts: to give pride to people who have a given condition or characteristic, and to cause the outside world to treat such people more gently and more kindly. Those are two totally separate enterprises, but progress in each sphere reverberates in the other. Identity politics can be narcissistic. People extol a difference only because it's theirs. People narrow the world and function in discrete groups without empathy for one another. But properly understood and wisely practiced, identity politics should expand our idea of what it is to be human. Identity itself should be not a smug label or a gold medal, but a revolution.
Ryssland fick mig att ta in den konstruktiva tanken att förtryck odlar kraften att göra motstånd, och gradvis förstod jag att det var identitetens grund. Det var identiteten som räddade mig från sorgsenhet. Rörelsen för homosexuellas rättigheter förutsätter en värld i vilken mina avvikelser är en seger. Identitetspolitik verkar alltid på två fronter: att ge stolthet till folk som har ett givet tillstånd eller egenskap, och att få omgivningen att behandla dessa människor mer milt och vänligt. De är två helt skilda projekt, men framsteg i varje sfär påverkar den andra. Identitetspolitik kan vara narcissistisk. Människor lovprisar en skillnad bara för att det är deras. Människor krymper världen och lever i separata grupper utan empati för varandra. Men med sann förståelse och med klok tillämpning, borde identitetspolitik vidga vår idé om vad det innebär att vara människa. Identitet i sig själv borde inte vara en självgod etikett eller en guldmedalj utan en revolution.
I would have had an easier life if I were straight, but I would not be me. And I now like being myself better than the idea of being someone else, someone who, to be honest, I have neither the option of being nor the ability fully to imagine. But if you banish the dragons, you banish the heroes, and we become attached to the heroic strain in our own lives. I've sometimes wondered whether I could have ceased to hate that part of myself without gay pride's technicolor fiesta, of which this speech is one manifestation.
Jag skulle ha haft ett lättare liv om jag varit heterosexuell, men jag skulle inte ha varit mig själv, och nu tycker jag bättre om att vara mig själv än idén om att vara någon annan, någon som, ärligt talat, jag varken har valet att vara eller förmågan att fullt ut föreställa mig. Men om man utrotar drakarna, utrotar man också hjältarna, och vi fäster oss vid det hjältemodiga i våra liv. Jag har ibland undrat om jag hade kunnat sluta hata de sidorna av mig själv utan gayrörelsens färgglada festligheter, vilket detta tal är en manifestation av.
(Laughter)
(Skratt)
I used to think I would know myself to be mature when I could simply be gay without emphasis. But the self-loathing of that period left a void, and celebration needs to fill and overflow it, and even if I repay my private debt of melancholy, there's still an outer world of homophobia that it will take decades to address. Someday, being gay will be a simple fact, free of party hats and blame. But not yet. A friend of mine who thought gay pride was getting very carried away with itself, once suggested that we organize Gay Humility Week.
Jag brukade tänka att jag skulle veta att jag var mogen när jag kunde vara homosexuell utan att betona det, men självhatet från den tiden lämnade ett tomrum, och festligheter behövs för att fylla det och låta det flöda över, och även om jag betalar min privata skuld av melankoli, så finns där fortfarande en omgivning av homofobi som det kommer att ta årtionden att bemöta. En dag kommer att vara homosexuell att vara ett enkelt faktum, fritt från festliga hattar och skuld, men inte än. En vän till mig, som tyckte att gay pride höll på att gå alldeles för långt, föreslog att vi skulle organisera
(Laughter)
en ödmjukhetsvecka för homosexuella.
(Applause)
(Skratt) (Applåder)
It's a great idea.
Det är en god idé
(Laughter)
men dess tid har ännu inte kommit.
But its time has not yet come.
(Laughter)
(Skratt)
And neutrality, which seems to lie halfway between despair and celebration, is actually the endgame.
Och neutralitet, vilket verkar ligga halvvägs mellan förtvivlan och firande, är faktiskt slutmålet.
In 29 states in the US, I could legally be fired or denied housing for being gay. In Russia, the anti-propaganda law has led to people being beaten in the streets. Twenty-seven African countries have passed laws against sodomy. And in Nigeria, gay people can legally be stoned to death, and lynchings have become common. In Saudi Arabia recently, two men who had been caught in carnal acts were sentenced to 7,000 lashes each, and are now permanently disabled as a result. So who can forge meaning and build identity? Gay rights are not primarily marriage rights, and for the millions who live in unaccepting places with no resources, dignity remains elusive. I am lucky to have forged meaning and built identity, but that's still a rare privilege. And gay people deserve more, collectively, than the crumbs of justice.
I 29 av USAs stater, kan jag lagligen bli avskedad eller förvägras bostad för att jag är homosexuell. I Ryssland, har anti-propaganda-lagen lett till att människor blir nedslagna på gatorna. Tjugosju afrikanska länder har infört lagar mot sodomi, och i Nigeria kan homosexuella lagligen stenas till döds, och lynchningar har blivit vanliga. Nyligen, i Saudiarabien, blev två män som hade upptäckts under köttsliga handlingar, dömda till 7 000 piskrapp var, och de är nu permanent handikappade som resultat. Så vem kan skapa mening och bygga identitet? Homosexuellas rättigheter är inte i första hand rätten att gifta sig, och för de miljoner som lever på icke-accepterande platser utan tillgångar, förblir värdigheten svårfångad. Jag har tur som har skapat mening och byggt identitet, men det är fortfarande ett sällsynt privilegium, och de homosexuella förtjänar mer än smulor av rättvisa.
And yet, every step forward is so sweet. In 2007, six years after we met, my partner and I decided to get married. Meeting John had been the discovery of great happiness and also the elimination of great unhappiness. And sometimes, I was so occupied with the disappearance of all that pain, that I forgot about the joy, which was at first the less remarkable part of it to me. Marrying was a way to declare our love as more a presence than an absence.
Och ändå ger varje steg framåt sådan sötma. År 2007, sex år efter att vi träffats, bestämde min partner och jag att vi skulle gifta oss. Att träffa John hade varit en upptäckt av stor lycka och också försvinnandet av stor olycka, och ibland var jag så upptagen av försvinnandet av all smärta att jag glömde bort glädjen, vilken i början var den minst anmärkningsvärda delen för mig. Att gifta oss var ett sätt att förklara vår kärlek mer som en närvaro än en frånvaro.
Marriage soon led us to children, and that meant new meanings and new identities -- ours and theirs. I want my children to be happy, and I love them most achingly when they are sad. As a gay father, I can teach them to own what is wrong in their lives, but I believe that if I succeed in sheltering them from adversity, I will have failed as a parent. A Buddhist scholar I know once explained to me that Westerners mistakenly think that nirvana is what arrives when all your woe is behind you, and you have only bliss to look forward to. But he said that would not be nirvana, because your bliss in the present would always be shadowed by the joy from the past. Nirvana, he said, is what you arrive at when you have only bliss to look forward to and find in what looked like sorrows the seedlings of your joy. And I sometimes wonder whether I could have found such fulfillment in marriage and children if they'd come more readily, if I'd been straight in my youth or were young now, in either of which cases this might be easier. Perhaps I could. Perhaps all the complex imagining I've done could have been applied to other topics. But if seeking meaning matters more than finding meaning, the question is not whether I'd be happier for having been bullied, but whether assigning meaning to those experiences has made me a better father. I tend to find the ecstasy hidden in ordinary joys, because I did not expect those joys to be ordinary to me.
Giftermål ledde oss snart till barn, och det betydde ny mening och nya identiteter, vår och deras. Jag vill att mina barn ska vara lyckliga, och jag älskar dem mest smärtsamt när de är ledsna. Som homosexuell far kan jag lära dem att erkänna det som är fel i deras liv, men jag tror att om jag lyckas skydda dem från motgång, har jag misslyckats som förälder. En lärd buddhist jag känner förklarade en gång för mig att västerlänningar felaktigt tror att nirvana är vad som kommer när alla ens sorger ligger bakom en och att man bara har salighet att se fram emot. Men han sa att det skulle inte vara nirvana, eftersom ens salighet i nuet alltid skulle överskuggas av glädjen från det förflutna. Nirvana, sa han, är vad man når när man bara har salighet att se fram emot och finner att i det är i det som såg ut som sorger ens lycka gror. Och jag undrar ibland om jag kunde ha funnit sådan tillfredsställelse i äktenskap och barn om de varit mer lättillgängliga, om jag hade varit heterosexuell i min ungdom eller var ung nu, i båda fallen hade det kanske varit lättare. Kanske hade jag kunnat det. Kanske alla de komplexa föreställningar jag gjort mig kunde ha tillämpats på andra områden. Men om sökandet efter mening betyder mer än att finna mening, är inte frågan om jag skulle ha varit lyckligare för att jag mobbats, utan om att ge mening till de upplevelserna har gjort mig till en bättre far. Jag tenderar att se den dolda lyckan i vardagliga glädjeämnen, eftersom jag inte förväntade mig att de glädjeämnena skulle bli vardagliga för mig.
I know many heterosexuals who have equally happy marriages and families, but gay marriage is so breathtakingly fresh, and gay families so exhilaratingly new, and I found meaning in that surprise.
Jag känner många heterosexuella som har lika lyckliga äktenskap och familjer, men det homosexuella äktenskapet är så hisnande färskt, och homosexuella familjer så upplyftande nya, och jag finner mening i den överraskningen.
In October, it was my 50th birthday, and my family organized a party for me. And in the middle of it, my son said to my husband that he wanted to make a speech. And John said, "George, you can't make a speech. You're four."
I oktober firade jag min femtioårsdag, och min familj ordnade en fest för mig, och mitt i festen, sa min son till min man att han ville hålla tal, och John sa, "George, du kan inte hålla tal. Du är fyra år."
(Laughter)
(Skratt)
"Only Grandpa and Uncle David and I are going to make speeches tonight." But George insisted and insisted, and finally, John took him up to the microphone, and George said very loudly, "Ladies and gentlemen! May I have your attention, please?" And everyone turned around, startled. And George said, "I'm glad it's daddy's birthday. I'm glad we all get cake. And Daddy, if you were little, I'd be your friend."
"Bara farfar och farbror David och jag ska hålla tal ikväll." Men George insisterade och insisterade, och till slut tog John upp honom till mikrofonen, och George sa högt och ljudligt, "Mina damer och herrar, kan jag få er uppmärksamhet tack." Och alla vände sig om, överraskade. Och George sa, "Jag är glad att det är pappas födelsedag. Jag är glad att vi alla får tårta. Och pappa, om du var liten, skulle jag vara din vän." (Aaah)
(Gasp)
And I thought -- (Applause) Thank you. I thought that I was indebted even to Bobby Finkel, because all those earlier experiences were what had propelled me to this moment, and I was finally unconditionally grateful for a life I'd once have done anything to change.
Och jag tänkte - tack. Jag tänkte att jag står i tacksamhet till och med till Bobby Finkel, eftersom alla de tidigare erfarenheterna var vad som ledde mig till detta ögonblick, och jag var äntligen ovillkorligt tacksam för ett liv jag en gång i tiden hade gjort vad som helst för att förändra.
The gay activist Harvey Milk was once asked by a younger gay man what he could do to help the movement, and Harvey Milk said, "Go out and tell someone." There's always somebody who wants to confiscate our humanity. And there are always stories that restore it. If we live out loud, we can trounce the hatred, and expand everyone's lives.
Den homosexuelle aktivisten Harvey Milk tillfrågades en gång av en yngre gay man vad han kunde göra för att hjälpa rörelsen, och Harvey Milk sa, "Gå ut och berätta för någon." Det finns alltid någon som vill beslagta vår mänsklighet, och det finns alltid historier som återger den. Om vi lever synligt, kan vi slå hatet och utvidga allas liv.
Forge meaning. Build identity. Forge meaning. Build identity. And then invite the world to share your joy.
Skapa mening. Bygg identitet. Skapa mening. Bygg identitet. Och bjud sedan in hela världen
Thank you.
att dela din glädje.
(Applause)
Tack.
(Applåder)
Thank you.
Tack. (Applåder)
(Applause)
Tack. (Applåder)
Thank you.
(Applause)
Thank you.
Tack. (Applåder)
(Applause)