Radical openness is still a distant future in the field of school education. We have such a hard time figuring out that learning is not a place but an activity.
Radikal öppenhet kommer inte att finnas förrän långt in i framtiden inom skolväsendet. Vi har så svårt att förstå att lärande inte är en plats utan en aktivitet.
But I want to tell you the story of PISA, OECD's test to measure the knowledge and skills of 15-year-olds around the world, and it's really a story of how international comparisons have globalized the field of education that we usually treat as an affair of domestic policy.
Men jag vill berätta historien om PISA för er, OECDs test för att mäta kunskap och färdigheter hos 15-åringar över hela världen och det är verkligen en berättelse om hur internationella jämförelser har globaliserat skolområdet som vi oftast behandlar som en nationell angelägenhet.
Look at how the world looked in the 1960s, in terms of the proportion of people who had completed high school. You can see the United States ahead of everyone else, and much of the economic success of the United States draws on its long-standing advantage as the first mover in education. But in the 1970s, some countries caught up. In the 1980s, the global expansion of the talent pool continued. And the world didn't stop in the 1990s. So in the '60s, the U.S. was first. In the '90s, it was 13th, and not because standards had fallen, but because they had risen so much faster elsewhere.
Titta på hur världen såg ut på 1960-talet när det gäller andelen människor som hade gått ut gymnasiet. Man kan se att USA ligger före alla andra och mycket av USAs ekonomiska framgång bygger på att man sedan länge haft fördelen att vara först på plan inom utbildning. Men på 1970-talet, kom några länder ikapp. På 1980-talet så fortsatte den globala tillväxten av talangpoolen. Och världen stod inte stilla inte på 1990-talet. Alltså, på 60-talet var USA först. På 90-talet var man nummer 13, och inte på grund av sjunkande kvalitet, utan på grund av att kvaliteten hade ökat så mycket snabbare på andra platser.
Korea shows you what's possible in education. Two generations ago, Korea had the standard of living of Afghanistan today, and was one of the lowest education performers. Today, every young Korean finishes high school.
Korea visar vad som är möjligt inom utbildning. För två generationer sedan så hade Korea samma levnadsstandard som Afghanistan idag och var en av de sämsta på att utbilda. Idag klarar varenda ung korean av gymnasiet.
So this tells us that, in a global economy, it is no longer national improvement that's the benchmark for success, but the best performing education systems internationally. The trouble is that measuring how much time people spend in school or what degree they have got is not always a good way of seeing what they can actually do. Look at the toxic mix of unemployed graduates on our streets, while employers say they cannot find the people with the skills they need. And that tells you that better degrees don't automatically translate into better skills and better jobs and better lives.
Så det betyder, att i en global ekonomi är det inte längre nationella förbättringar som är måttstocken för framgång, utan det bäst fungerande utbildningssystemen internationellt sett. Problemet är: att mäta hur lång tid folk är i skolan eller vilken examen de har är inte alltid ett bra sätt att bedöma vad de faktiskt kan göra. Titta på den osunda blandningen av arbetslösa högskoleutbildade på våra gator, medan arbetsgivarna säger att de inte kan hitta någon med de färdigheter de behöver. Och då vet man att bättre examina inte automatiskt betyder bättre färdigheter och bättre jobb och bättre liv.
So with PISA, we try to change this by measuring the knowledge and skills of people directly. And we took a very special angle to this. We were less interested in whether students can simply reproduce what they have learned in school, but we wanted to test whether they can extrapolate from what they know and apply their knowledge in novel situations. Now, some people have criticized us for this. They say, you know, such a way of measuring outcomes is terribly unfair to people, because we test students with problems they haven't seen before. But if you take that logic, you know, you should consider life unfair, because the test of truth in life is not whether we can remember what we learned in school, but whether we are prepared for change, whether we are prepared for jobs that haven't been created, to use technologies that haven't been invented, to solve problems we just can't anticipate today.
Med PISA försöker vi ändra på det här genom att mäta de kunskaper och färdigheter som människor har på ett mer direkt sätt. Och vi hade ett väldigt speciell synsätt. Vi brydde oss mindre om ifall studenterna kunde reproducera vad dom hade lärt sig i skolan, utan vi ville testa om dom kunde extrapolera utifrån från sina kunskaper och använda sin kunskap i nya situationer. Några har kritiserat oss för det. Dom säger att ett sånt sätt att mäta utfall är fruktansvärt orättvist, eftersom vi testar studenter med problem dom aldrig har sett förut. Men om man resonerar så borde man betrakta livet som orättvist, därför att livets prövning är inte om vi kan minnas vad vi lärde oss i skolan utan om vi är redo för förändring, om vi är redo för jobb som inte finns än, att använda teknologier som inte har uppfunnits, att lösa problem som vi inte ens kan förutse idag.
And once hotly contested, our way of measuring outcomes has actually quickly become the standard. In our latest assessment in 2009, we measured 74 school systems that together cover 87 percent of the economy. This chart shows you the performance of countries. In red, sort of below OECD average. Yellow is so-so, and in green are the countries doing really well. You can see Shanghai, Korea, Singapore in Asia; Finland in Europe; Canada in North America doing really well. You can also see that there is a gap of almost three and a half school years between 15-year-olds in Shanghai and 15-year-olds in Chile, and the gap grows to seven school years when you include the countries with really poor performance. There's a world of difference in the way in which young people are prepared for today's economy.
Fast det var kraftigt ifrågasatt, så har vårt sätt att mäta utfall faktiskt snabbt blivit standard. I vår senaste utvärdering under 2009 så mätte vi 74 skolsystem som tillsammans täcker 87 procent av ekonomin. Det här diagrammet visar hur länder presterar. Rött är sämre än OECD-genomsnittet Gult är sådär, och dom gröna länderna klarar sig mycket bra. Man kan se att Shanghai, Korea, Singapore i Asien; Finland i Europa; Kanada i Nordamerika klarar sig mycket bra. Man kan också se att det är en skillnad på nästan tre och ett halvt skolår mellan 15-åringar i Shanghai och 15-åringar i Chile, och skillnaden växer till sju skolår när man tar med länderna som presterar riktigt dåligt. Det är en enorm skillnad på hur unga människor är förberedda för dagens arbetsliv.
But I want to introduce a second important dimension into this picture. Educators like to talk about equity. With PISA, we wanted to measure how they actually deliver equity, in terms of ensuring that people from different social backgrounds have equal chances. And we see that in some countries, the impact of social background on learning outcomes is very, very strong. Opportunities are unequally distributed. A lot of potential of young children is wasted. We see in other countries that it matters much less into which social context you're born. We all want to be there, in the upper right quadrant, where performance is strong and learning opportunities are equally distributed. Nobody, and no country, can afford to be there, where performance is poor and there are large social disparities. And then we can debate, you know, is it better to be there, where performance is strong at the price of large disparities? Or do we want to focus on equity and accept mediocrity? But actually, if you look at how countries come out on this picture, you see there are a lot of countries that actually are combining excellence with equity. In fact, one of the most important lessons from this comparison is that you don't have to compromise equity to achieve excellence. These countries have moved on from providing excellence for just some to providing excellence for all, a very important lesson. And that also challenges the paradigms of many school systems that believe they are mainly there to sort people. And ever since those results came out, policymakers, educators, researchers from around the world have tried to figure out what's behind the success of those systems.
Men jag vill introducera ytterligare en dimension till den här bilden. Lärare gillar att prata om jämlikhet. Med PISA så ville vi mäta hur de faktiskt levererade jämlikhet i betydelsen att säkerställa att människor från olika sociala bakgrunder har samma möjligheter. Och man ser att i några länder så påverkar den sociala bakgrunden hur lärandet utfaller på ett mycket, mycket starkt sätt. Möjligheterna är ojämlikt fördelade. Massor av potential hos unga barn slösas bort. Man kan se att i andra länder så spelar det mycket mindre roll i vilken socialgrupp man är född. Alla vill vara där, i den övre högra kvadranten, där kvaliteten är bra och möjligheterna till lärande är jämnt fördelade. Ingen, och inget land, har råd att vara där, där kvaliteten är dålig och det finns stora sociala skillnader. Och sen kan vi debattera om det är bättre att vara där, med bra kvalitet, på bekostnad av stora skillnader? Eller vill vi fokusera på jämlikhet och acceptera medelmåttighet? Men om man ser på hur länderna fördelar sig på den här bilden så ser man att att det är många länder som faktiskt kombinerar goda prestationer med jämlikhet. Faktum är att en av de viktigaste lärdomarna av den här jämförelsen är att man inte måste avstå från jämlikhet för att uppnå goda prestationer. De här länderna har gått från att erbjuda goda resultat till några till att erbjuda goda resultat åt alla, en väldigt viktig lärdom. Och det ifrågasätter också paradigmen i många skolsystem som tror att dom är till för att sortera människor. Och ända sedan dom här resultaten blev klara så har beslutsfattare lärare, forskare från hela världen försökt att förstå vad som ligger bakom deras framgångar.
But let's step back for a moment and focus on the countries that actually started PISA, and I'm giving them a colored bubble now. And I'm making the size of the bubble proportional to the amount of money that countries spent on students. If money would tell you everything about the quality of learning outcomes, you would find all the large bubbles at the top, no? But that's not what you see. Spending per student only explains about, well, less than 20 percent of the performance variation among countries, and Luxembourg, for example, the most expensive system, doesn't do particularly well. What you see is that two countries with similar spending achieve very different results. You also see -- and I think that's one of the most encouraging findings -- that we no longer live in a world that is neatly divided between rich and well-educated countries, and poor and badly-educated ones, a very, very important lesson.
Men låt oss ta ett steg tillbaka och fokusera på de länder som faktiskt startade PISA, och jag ger dom en färgad bubbla nu. Och jag gör storleken på den bubblan proportionell mot hur mycket pengar studenterna kostade länderna. Om pengar skulle vara allt bakom kvaliten på resultatet av lärande, så skulle alla dom stora bubblorna finnas längst upp, eller hur? Men det är inte så det ser ut. Kostnaderna per student förklarar bara, nej, mindre än 20 procent av variationen mellan länder, och Luxemburg har till exempel det dyraste systemet, men klarar sig inte speciellt bra. Här ser man två länder med liknande kostnader nå väldigt olika resultat. Man ser också -- och jag tycker att det är en av de mest uppmuntrande upptäckterna -- att vi inte längre bor i en värld som är prydligt uppdelad mellan rika och välutbildade länder, och fattiga och dåligt utbildade, en mycket, mycket viktig lärdom.
Let's look at this in greater detail. The red dot shows you spending per student relative to a country's wealth. One way you can spend money is by paying teachers well, and you can see Korea investing a lot in attracting the best people into the teaching profession. And Korea also invests into long school days, which drives up costs further. Last but not least, Koreans want their teachers not only to teach but also to develop. They invest in professional development and collaboration and many other things. All that costs money. How can Korea afford all of this? The answer is, students in Korea learn in large classes. This is the blue bar which is driving costs down. You go to the next country on the list, Luxembourg, and you can see the red dot is exactly where it is for Korea, so Luxembourg spends the same per student as Korea does. But, you know, parents and teachers and policymakers in Luxembourg all like small classes. You know, it's very pleasant to walk into a small class. So they have invested all their money into there, and the blue bar, class size, is driving costs up. But even Luxembourg can spend its money only once, and the price for this is that teachers are not paid particularly well. Students don't have long hours of learning. And basically, teachers have little time to do anything else than teaching. So you can see two countries spent their money very differently, and actually how they spent their money matters a lot more than how much they invest in education.
Låt oss ta en närmare titt. Den röda punkten visar kostnaden per student relativt ett lands rikedom. Ett sätt man kan spendera pengar är genom att betala lärare bra, och man kan se att Korea satsar mycket på att locka de allra bästa till läraryrket. Och Korea satsar också på långa skoldagar, vilket gör att kostnaderna går upp ännu mer. Sist men inte minst så vill Korea att deras lärare inte bara ska lära ut utan också utvecklas själva. Dom satsar på professionell utveckling och samarbete och mycket annat. Det kostar pengar. Hur har Korea råd med allt? Svaret är att studenter i Korea går i stora klasser. Det är den blå stapeln som sänker kostnaderna. Vi tar nästa land på listan, Luxemburg, och vi ser att den röda punkten är exakt på samma ställe som Koreas, så Luxemburg spenderar lika mycket per student som Korea gör. Men föräldrar och lärare och beslutsfattare i Luxemburg gillar små klasser. Det är väldigt trevligt att komma in till en liten klass. Så dom har investerat alla sina pengar på det, och den blå stapeln, klassernas storlek, gör att kostnaderna går upp. Men även Luxemburg har bara en viss budget att att röra sig med, och priset de betalar för de små klasserna är att lärarna inte har särskilt bra betalt. Studenterna får inte så många timmars undervisning. Och i grund och botten har lärarna inte mycket tid för annat än undervisning. Så man kan se två länder som fördelade sina pengar väldigt olika, och hur de fördelade sina pengar spelade faktiskt en större roll än hur mycket de investerade i utbildning.
Let's go back to the year 2000. Remember, that was the year before the iPod was invented. This is how the world looked then in terms of PISA performance. The first thing you can see is that the bubbles were a lot smaller, no? We spent a lot less on education, about 35 percent less on education. So you ask yourself, if education has become so much more expensive, has it become so much better? And the bitter truth really is that, you know, not in many countries. But there are some countries which have seen impressive improvements. Germany, my own country, in the year 2000, featured in the lower quadrant, below average performance, large social disparities. And remember, Germany, we used to be one of those countries that comes out very well when you just count people who have degrees. Very disappointing results. People were stunned by the results. And for the very first time, the public debate in Germany was dominated for months by education, not tax, not other kinds of issues, but education was the center of the public debate. And then policymakers began to respond to this. The federal government dramatically raised its investment in education. A lot was done to increase the life chances of students with an immigrant background or from social disadvantage. And what's really interesting is that this wasn't just about optimizing existing policies, but data transformed some of the beliefs and paradigms underlying German education. For example, traditionally, the education of the very young children was seen as the business of families, and you would have cases where women were seen as neglecting their family responsibilities when they sent their children to kindergarten. PISA has transformed that debate, and pushed early childhood education right at the center of public policy in Germany. Or traditionally, the German education divides children at the age of 10, very young children, between those deemed to pursue careers of knowledge workers and those who would end up working for the knowledge workers, and that mainly along socioeconomic lines, and that paradigm is being challenged now too. A lot of change.
Låt oss gå tillbaka till år 2000. Kom ihåg, det var året före iPod uppfanns. Så här såg världen ut då vad gäller PISA-resultat. Det första man ser är att bubblorna var mycket mindre, eller hur? Vi lade mycket mindre pengar på utbildning, ungefär 35 procent mindre på utbildning. Så om man frågar sig själv, om utbildning har blivit så mycket dyrare, har det blivit så mycket bättre? Och den bittra sanningen är faktiskt, inte i många länder. Men det är några länder som har uppnått imponerande förbättringar. Tyskland, mitt eget land, befann sig år 2000 i den nedre kvadranten, under genomsnittet på utförande, med stora sociala skillnader. Och kom ihåg att Tyskland brukade vara ett av de länder som verkar mycket bra när man bara räknar antalet examina. Mycket dåliga resultat. Folk var chockade av resultatet. Och för första gången så handlade den offentliga debatten i Tyskland under flera månader till stor del om utbildning inte skatter, inte om andra problem, utan utbildning var i fokus för den offentliga debatten. Och sen började beslutsfattarna reagera på det. Den federala regeringen ökade kraftigt sina investeringar i utbildning. Mycket gjordes för att öka möjligheterna för studenter med invandrarbakgrund eller med ett socialt underläge. Och det som är riktigt intressant är att det inte bara handlade om att optimera existerande regler, utan data förändrade några av uppfattningarna och paradigmerna som låg till grund för tysk utbildning. till exempel så har traditionellt utbildningen av mycket små barn ansetts vara en familjeangelägenhet, och det talades om att kvinnor ansågs försumma sina plikter i familjen om de lät sina barn gå i förskola. PISA har förändrat den debatten, och har gjort att undervisning av yngre barn har fått en central plats i den tyska socialpolitiken. Tysk utbildning delar traditionellt upp barn vid 10 års ålder, mycket små barn, mellan dom som anses välja en karriär som kunskapsarbetare och dom som kommer att sluta med att jobba för kunskapsarbetarna, och huvudsakligen jämns med socioekonomiska skiljelinjer, och det paradigmet är också ifrågasatt nu, Många förändringar.
And the good news is, nine years later, you can see improvements in quality and equity. People have taken up the challenge, done something about it.
Dom goda nyheterna är att nu, nio år senare, så kan vi se förbättringarna i kvalitet och jämlikhet. Folk har tagit till sig an utmaningen och gjort något med den.
Or take Korea, at the other end of the spectrum. In the year 2000, Korea did already very well, but the Koreans were concerned that only a small share of their students achieved the really high levels of excellence. They took up the challenge, and Korea was able to double the proportion of students achieving excellence in one decade in the field of reading. Well, if you only focus on your brightest students, you know what happens is disparities grow, and you can see this bubble moving slightly to the other direction, but still, an impressive improvement.
Eller ta Korea, på andra änden av spektrumet. År 2000 så gjorde Korea redan bra ifrån sig, men koreanerna var oroliga att bara en liten andel av deras studenter uppnådde de allra högsta studieresultaten. Dom tog sig an utmaningen, och Korea fördubblade andelen studenter som nådde mycket goda resultat i läskunnighet, på bara tio år Ja, om man bara fokuserar på sina bästa studenter, så vet man att skillnaderna växer, och man kan se den här bubblan röra sig lite åt andra hållet, men det är fortfarande en imponerande förbättring.
A major overhaul of Poland's education helped to dramatically reduce between variability among schools, turn around many of the lowest-performing schools, and raise performance by over half a school year. And you can see other countries as well. Portugal was able to consolidate its fragmented school system, raise quality and improve equity, and so did Hungary.
En stor översyn av Polens utbildningssystem hjälpte till att dramatiskt minska skillnaderna mellan skolor, vända utvecklingen för många av de sämsta skolorna, och förbättra studieresultaten med mer än ett halvt skolår. Och man kan se andra länder också. Portugal kunde få ordning på sitt splittrade skolsystem, höja dess kvalitet och förbättra jämlikheten, och Ungern gjorde samma sak.
So what you can actually see, there's been a lot of change. And even those people who complain and say that the relative standing of countries on something like PISA is just an artifact of culture, of economic factors, of social issues, of homogeneity of societies, and so on, these people must now concede that education improvement is possible. You know, Poland hasn't changed its culture. It didn't change its economy. It didn't change the compositions of its population. It didn't fire its teachers. It changed its education policies and practice. Very impressive.
Så vad man faktiskt kan se är att mycket har förändrats. Och även dom som klagar och säger att den relativa placeringen av länderna på något som PISA är bara ett resultat av kulturen, ekonomiska faktorer, sociala faktorer, samhällens homogenitet, och så vidare, dessa personer är nu tvungna att medge att förbättringar av skolsystemet är möjliga. Polen har ju inte ändrat på sin kultur. De bytte inte ekonomi. De förändrade inte sammansättningen på sin befolkning. De avskedade inte lärarna. De ändrade på sin läroplan och på metoderna. Mycket imponerande.
And all that raises, of course, the question: What can we learn from those countries in the green quadrant who have achieved high levels of equity, high levels of performance, and raised outcomes? And, of course, the question is, can what works in one context provide a model elsewhere? Of course, you can't copy and paste education systems wholesale, but these comparisons have identified a range of factors that high-performing systems share. Everybody agrees that education is important. Everybody says that. But the test of truth is, how do you weigh that priority against other priorities? How do countries pay their teachers relative to other highly skilled workers? Would you want your child to become a teacher rather than a lawyer? How do the media talk about schools and teachers? Those are the critical questions, and what we have learned from PISA is that, in high-performing education systems, the leaders have convinced their citizens to make choices that value education, their future, more than consumption today. And you know what's interesting? You won't believe it, but there are countries in which the most attractive place to be is not the shopping center but the school. Those things really exist.
Och allt det här leder förstås till frågan: Vad kan vi lära oss från länderna i den gröna kvadranten som har nått höga nivåer av jämlikhet, goda studieresultat, och förbättrat utfallen? Och frågan är, förstås, kan det som fungerar i ett sammanhang vara en modell för någon annan i ett annat sammanhang? Naturligtvis så kan man inte bara kopiera utbildningssystem i ett stycke, men jämförelserna har identifierat en rad faktorer som högpresterande system har gemensamt. Alla är överens om att utbildning är viktigt. Det säger alla. Men eldprovet är, hur balanserar man den prioriteten mot andra prioriteter? Hur mycket betalar länder sina lärare jämfört med andra kunskapsarbetare? Skulle du vilja att ditt barn blir lärare istället för advokat? Hur pratar media om skolor och lärare? Det är viktiga frågor, och vad vi har lärt oss från PISA är: att i högpresterande utbildningssystem, så har ledarna övertygat sina medborgare att göra val som värdesätter utbildning, deras framtid, högre än konsumtion för dagen. Och vet ni vad som är intressant? Ni kommer inte att tro det, men det finns länder där den mest attraktiva platsen att vara inte är köpcentret utan skolan. Dom finns faktiskt.
But placing a high value on education is just part of the picture. The other part is the belief that all children are capable of success. You have some countries where students are segregated early in their ages. You know, students are divided up, reflecting the belief that only some children can achieve world-class standards. But usually that is linked to very strong social disparities. If you go to Japan in Asia, or Finland in Europe, parents and teachers in those countries expect every student to succeed, and you can see that actually mirrored in student behavior. When we asked students what counts for success in mathematics, students in North America would typically tell us, you know, it's all about talent. If I'm not born as a genius in math, I'd better study something else. Nine out of 10 Japanese students say that it depends on my own investment, on my own effort, and that tells you a lot about the system that is around them.
Men att värdera utbildning högt är bara en del i det hela. Den andra delen är tron på att alla barn kan nå framgång. Det finns några länder där studenter segregeras tidigt i åldrarna. Ni vet, studenterna delas upp vilket återspeglar tron att bara några av barnen kan uppnå prestationer i världsklass. Men vanligtvis är det sammankopplat med mycket stora sociala skillnader. Om man åker till Japan eller Finland, så förväntar sig föräldrar och lärare i de länderna att varenda student ska lyckas, och man kan se att det återspeglas i studenternas beteende. När vi frågade studenter vad som är viktigt för att lyckas med matematik, så sa studenter i Nordamerika oftast, att det bara handlar om talang. Om jag inte är född som mattegeni, så borde jag studera något annat. Nio av tio japanska studenter säger att det beror på min egen insats, på min egen ansträngning, och det säger en hel del om systemet som omger dem.
In the past, different students were taught in similar ways. High performers on PISA embrace diversity with differentiated pedagogical practices. They realize that ordinary students have extraordinary talents, and they personalize learning opportunities.
Förr så undervisades olika studenter på liknande sätt. Högpresterande länder i PISA omfamnar mångfald med ett flertal olika pedagogiska metoder. Dom inser att vanliga studenter har talanger utöver det vanliga, och dom anpassar möjligheterna till lärande efter personen.
High-performing systems also share clear and ambitious standards across the entire spectrum. Every student knows what matters. Every student knows what's required to be successful.
Högpresterande system har också gemensamt att man har tydliga och ambitiösa krav över hela linjen. Varje student vet vad som är viktigt. Varje student vet vad som behövs för att nå framgång.
And nowhere does the quality of an education system exceed the quality of its teachers. High-performing systems are very careful in how they recruit and select their teachers and how they train them. They watch how they improve the performances of teachers in difficulties who are struggling, and how they structure teacher pay. They provide an environment also in which teachers work together to frame good practice. And they provide intelligent pathways for teachers to grow in their careers. In bureaucratic school systems, teachers are often left alone in classrooms with a lot of prescription on what they should be teaching. High-performing systems are very clear what good performance is. They set very ambitious standards, but then they enable their teachers to figure out, what do I need to teach to my students today? The past was about delivered wisdom in education. Now the challenge is to enable user-generated wisdom. High performers have moved on from professional or from administrative forms of accountability and control -- sort of, how do you check whether people do what they're supposed to do in education -- to professional forms of work organization. They enable their teachers to make innovations in pedagogy. They provide them with the kind of development they need to develop stronger pedagogical practices. The goal of the past was standardization and compliance. High-performing systems have made teachers and school principals inventive. In the past, the policy focus was on outcomes, on provision. The high-performing systems have helped teachers and school principals to look outwards to the next teacher, the next school around their lives.
Och ingenstans är kvaliteten på ett utbildningssystem högre än kvaliteten på dess lärare. Högpresterande system är mycket noga med hur de rekryterar och väljer ut sina lärare och hur de utbildar dem. Dom lägger kraft på att stödja och höja prestationen hos lärare som hamnar i svårigheter och som kämpar med problem, och hur de strukturerar lärares löner. De erbjuder också en miljö där lärare samarbetar för att ringa in det bästa arbetssättet. Och de erbjuder möjligheter för lärare att växa i sina karriärer. I byråkratiska skolsystem, så lämnas lärare ofta ensamma i sina klassrum med en massa föreskrifter om vad dom borde lära ut. Högpresterande system är mycket tydliga om vad en bra prestation innebär. Dom sätter mycket ambitiösa mål, men sen låter dom lärarna lista ut resten. Vad behöver jag lära mina studenter idag? Förr handlade det om visdom som levererades med utbildning. Nu är utmaningen att möjliggöra användaren att skapa visdom. Högpresterarna har gått vidare från professionell eller från administrativa former av ansvarsskyldighet och kontroll -- typ, hur kontrollerar man om folk gör vad de borde göra inom utbildning -- till professionella sätt att organisera arbetet. De gör det möjligt för deras lärare att skapa uppfinningar inom pedagogik. Dom ger dem den utveckling de behöver för att utveckla bättre pedagogiska metoder. Målet var förr att standardisera och passa in i mallen. Högpresterande system har gjort lärare och skolansvariga uppfinningsrika. Förr så fokuserade läroplanen på utfall, på åtgärder. De högpresterande systemen har hjälpt lärare och skolansvariga att vända sig utåt mot andra lärare, mot andra skolor.
And the most impressive outcomes of world-class systems is that they achieve high performance across the entire system. You've seen Finland doing so well on PISA, but what makes Finland so impressive is that only five percent of the performance variation amongst students lies between schools. Every school succeeds. This is where success is systemic. And how do they do that? They invest resources where they can make the most difference. They attract the strongest principals into the toughest schools, and the most talented teachers into the most challenging classroom.
Och dom allra mest imponerande utfallen i de system som håller världsklass är att de når bra resultat i hela systemet. Ni har sett Finland nå så bra resultat på PISA, men vad som gör Finland så imponerande är att bara fem procent av skillnaden i resultat mellan studenter finns mellan skolor. Alla skolor lyckas. Då är framgången systematisk. Hur lyckas dom med det? Dom satsar resurser där dom gör störst skillnad. Dom lockar de bästa rektorerna till de sämsta skolorna, och dom mest talangfulla lärarna till de mest utmanande klassrummen.
Last but not least, those countries align policies across all areas of public policy. They make them coherent over sustained periods of time, and they ensure that what they do is consistently implemented.
Sist men inte minst så inför dessa länder regler tvärsöver alla områden i politiken. De låter dem hänga samman under lång tid och de ser till att allt blir konsekvent genomfört.
Now, knowing what successful systems are doing doesn't yet tell us how to improve. That's also clear, and that's where some of the limits of international comparisons of PISA are. That's where other forms of research need to kick in, and that's also why PISA doesn't venture into telling countries what they should be doing. But its strength lies in telling them what everybody else has been doing. And the example of PISA shows that data can be more powerful than administrative control of financial subsidy through which we usually run education systems.
Att vi nu vet vad framgångsrika system gör betyder inte att vi redan vet hur vi ska göra för att förbättras. Det är också tydligt ,och det är där några av begränsningarna med dom internationella jämförelserna inom PISA finns. Det är där annan forskning behöver hjälpa till, och det är därför PISA inte ger sig in på att säga åt länder vad dom borde göra. Men dess styrkor är att berätta för dem vad alla andra har gjort. Och PISA är ett exempel som visar att data kan vara mer kraftfullt än administrativ kontroll eller ekonomiska bidrag som vi oftast använder för att styra utbildningssystem.
You know, some people argue that changing educational administration is like moving graveyards. You just can't rely on the people out there to help you with this. (Laughter) But PISA has shown what's possible in education. It has helped countries to see that improvement is possible. It has taken away excuses from those who are complacent. And it has helped countries to set meaningful targets in terms of measurable goals achieved by the world's leaders. If we can help every child, every teacher, every school, every principal, every parent see what improvement is possible, that only the sky is the limit to education improvement, we have laid the foundations for better policies and better lives.
Ni vet, vissa personer säger att: att ändra på utbildningssystem är som att flytta på kyrkogårdar. Man kan helt enkelt inte lita på att folket där ute hjälper till (skratt) Men PISA har visat vad som är möjligt inom utbildning. Det har hjälpt länder att se att förbättringar är möjliga. Det har tagit bort ursäkter från dom som är liknöjda. Och det har hjälpt länder att sätta meningsfulla mål i form av mätbara mål uppnådda av världens ledare. Om vi kan hjälpa varje barn, varje lärare, varje skola, varje rektor, varje förälder att se vilka förbättringar som är möjliga, att bara fantasin sätter gränser för att förbättra utbildning, så har vi lagt grunden till en bättre skolpolitik och bättre liv för många människor.
Thank you.
Tack så mycket.
(Applause)
(Applåder)