When I arrived in Kiev, on February 1 this year, Independence Square was under siege, surrounded by police loyal to the government. The protesters who occupied Maidan, as the square is known, prepared for battle, stockpiling homemade weapons and mass-producing improvised body armor. The Euromaidan protests began peacefully at the end of 2013, after the president of Ukraine, Viktor Yanukovych, rejected a far-reaching accord with the European Union in favor of stronger ties with Russia. In response, tens of thousands of dissatisfied citizens poured into central Kiev to demonstrate against this allegiance.
När jag kom till Kiev, den första februari i år, var Frihetstorget under belägring, omringad av statens lojala poliser. Protestanterna som ockuperade Majdan, som torget är känt som, förberedde sig för strid, de lagrade hemgjorda vapen och massproducerade improviserade skydd. Euromajdanprotesterna började fredligt vid slutet av 2013, efter att Ukrainas president, Viktor Janukovitj, avböjde ett förslag om utökat samarbete med EU för att istället närma sig Ryssland. Då började tiotusentals missnöjda medborgare strömma in till centrala Kiev för att demonstrera emot denna lojalitet.
As the months passed, confrontations between police and civilians intensified. I set up a makeshift portrait studio by the barricades on Hrushevsky Street. There, I photographed the fighters against a black curtain, a curtain that obscured the highly seductive and visual backdrop of fire, ice and smoke. In order to tell the individual human stories here, I felt that I needed to remove the dramatic visuals that had become so familiar and repetitive within the mainstream media. What I was witnessing was not only news, but also history. With this realization, I was free from the photojournalistic conventions of the newspaper and the magazine. Oleg, Vasiliy and Maxim were all ordinary men, with ordinary lives from ordinary towns. But the elaborate costumes that they had bedecked themselves in were quite extraordinary. I say the word "costume" because these were not clothes that had been issued or coordinated by anyone. They were improvised uniforms made up of decommissioned military equipment, irregular combat fatigues and trophies taken from the police. I became interested in the way they were choosing to represent themselves, this outward expression of masculinity, the ideal of the warrior.
När månaderna gick förbi intensifierades konfrontationerna mellan polisen och medborgarna. Jag öppnade en provisorisk porträttstudio vid barrikaderna på Hrusjevskyjgatan. Där fotograferade jag kämparna, mot en svart gardin, en gardin som mörklade den väldigt förföriska bakgrunden av eld, is och rök. För att kunna berätta de individuella historierna här, kände jag att jag måste ta bort de dramatiska visuella medlen som vi blivit bekanta med och som blivit repeterade inom vanlig media. Det jag såg var inte endast nyheter, det var även historia. Med denna uppenbarelse, var jag fri från journalistikens konventioner som finns i tidningar och tidskrifter. Oleg, Vasilij och Maxim var vanliga män, med vanliga liv och från vanliga städer. Men de detaljerade dräkterna som de klädde sig i var ganska extraordinära. Jag säger ordet "dräkt" eftersom de inte var vanliga kläder som tillverkats eller koordinerats av någon. Det var improviserade uniformer som var gjorda av gamla militärsaker, reglementsvidriga stridsvapen och troféer som tagits från polisen. Jag intresserade mig för hur de valde att representera sig själva, ett utåtriktat uttryck för maskulinitet, krigarens ideal.
I worked slowly, using an analog film camera with a manual focusing loop and a handheld light meter. The process is old-fashioned. It gives me time to speak with each person and to look at them, in silence, while they look back at me.
Jag arbetade långsamt, med en analog kamera med manuellt fokus och handhållet ljus. Processen är gammalmodig. Det ger mig tid att tala med varenda person och titta på dem, tyst, medan de kollar på mig.
Rising tensions culminated in the worst day of violence on February 20, which became known as Bloody Thursday. Snipers, loyal to the government, started firing on the civilians and protesters on Institutskaya Street. Many were killed in a very short space of time. The reception of the Hotel Ukraine became a makeshift morgue. There were lines of bodies laid in the street. And there was blood all over the pavements. The following day, President Yanukovych fled Ukraine. In all, three months of protests resulted in more than 120 confirmed dead and many more missing. History unfolded quickly, but celebration remained elusive in Maidan.
Ökade spänningar kulminerade i den mest våldsamma dagen den 20 februari, som blev känd under namnet "Blodiga torsdagen". Prickskyttar som var lojala mot regeringen började skjuta på de civila och protestanterna på Institutskajagatan. Många dödades under en väldigt kort tid. Hotell Ukrainas reception blev ett provisoriskt bårhus. Det låg kroppar i rad på gatan. Och det var blod överallt på trottoarerna. Följande dag flydde president Janukovitj från Ukraina. Allt som allt, tre månaders protester resulterade i mer än 120 döda och många fler saknades. Historien utvecklades snabbt, men det återhållsamma firandet fortsatte på Majdan.
As the days passed in Kiev's central square, streams of armed fighters were joined by tens of thousands of ordinary people, filling the streets in an act of collective mourning. Many were women who often carried flowers that they had brought to lay as marks of respect for the dead. They came day after day and they covered the square with millions of flowers. Sadness enveloped Maidan. It was quiet and I could hear the birds singing. I hadn't heard that before.
Dagarna gick förbi på Kievs huvudtorg, och strömmar av beväpnade kämpar blev förstärkta av tiotusentals vanliga människor som fyllde gatorna i en kollektiv sorgestund. Många av dem var kvinnor som ofta bar på blommor som de tagit med sig för att visa respekt mot de döda. De kom dag efter dag och täckte torget med miljontals blommor. Vemod omslöt Majdan. Det var tyst och jag kunde höra fåglarna sjunga. Det hade jag inte hört innan.
I stopped women as they approached the barricades to lay their tributes and asked to make their picture. Most women cried when I photographed them. On the first day, my fixer, Emine, and I cried with almost every woman who visited our studio. There had been such a noticeable absence of women up until that point. And the color of their pastel coats, their shiny handbags, and the bunches of red carnations, white tulips and yellow roses that they carried jarred with the blackened square and the blackened men who were encamped there.
Jag hejdade kvinnor när de närmade sig barrikaderna för att ge sina gåvor och frågade om jag fick ta en bild. De flesta grät när jag fotograferade dem. Den första dagen grät jag och min hjälpreda Emina med nästan varje kvinna som besökte vår studio. Det hade varit en så påtaglig frånvaro av kvinnor fram tills dess. Och färgen på deras pastellrockar, deras skinande handväskor, och högarna med röda nejlikor, vita tulpaner och gula rosor som de bar med sig skär sig mot det nedsvärtade torget och de nedsvärtade männen som lägrade där.
It is clear to me that these two sets of pictures don't make much sense without the other. They are about men and women and the way we are -- not the way we look, but the way we are. They speak about different gender roles in conflict, not only in Maidan, and not only in Ukraine. Men fight most wars and women mourn them. If the men showed the ideal of the warrior, then the women showed the implications of such violence.
För mig är det tydligt att dessa två bildsamlingarna blir oförståeliga utan varandra. De handlar om män och kvinnor och hur vi är -- inte hur vi ser ut, utan hur vi är. De talar om olika könsroller i konflikter, inte bara på Majdan, och inte bara i Ukraina. Män utkämpar de flesta krigen och kvinnor sörjer dem. Om männen visade den ideale krigaren, så visade kvinnorna konsekvenserna av sådant våld.
When I made these pictures, I believed that I was documenting the end of violent events in Ukraine. But now I understand that it is a record of the beginning. Today, the death toll stands around 3,000, while hundreds of thousands have been displaced. I was in Ukraine again six weeks ago. In Maidan, the barricades have been dismantled, and the paving stones which were used as weapons during the protests replaced, so that traffic flows freely through the center of the square. The fighters, the women and the flowers are gone. A huge billboard depicting geese flying over a wheat field covers the burned-out shell of the trade union's building and proclaims, "Glory to Ukraine. Glory to heroes." Thank you. (Applause).
När jag tog dessa bilder, trodde jag att jag dokumenterade slutet på våldsamma händelser i Ukraina. Men nu förstår jag att det är ett dokument av begynnelsen. Idag ligger dödssiffran på ungefär 3000, medan hundratusentals blivit tvångsförflyttade. Jag var i Ukraina för sex veckor sedan. På Majdan har barrikaderna tagits ner och gatustenarna som användes som vapen under protesterna har blivit ersatta, så att trafiken återigen kan flyta fritt genom torgets mitt. Kämparna, kvinnorna och blommorna är borta En gigantisk affischtavla som föreställer flygande gäss över ett vetefält täcker det sönderbrända skalet från det fackliga huset och visar, "Ära åt Ukraina. Ära åt hjältar." Tack. (Applåder)