When people think about cities, they tend to think of certain things. They think of buildings and streets and skyscrapers, noisy cabs. But when I think about cities, I think about people. Cities are fundamentally about people, and where people go and where people meet are at the core of what makes a city work. So even more important than buildings in a city are the public spaces in between them. And today, some of the most transformative changes in cities are happening in these public spaces.
När människor tänker på städer, tenderar de att tänka på vissa saker. De tänker på byggnader och gator och skyskrapor, bullrande taxibilar. Men när jag tänker på städer, tänker jag på människor. Städer handlar i grunden om människor, om var människor rör sig och var människor möts är grunden till att en stad fungerar. Så än viktigare än byggnader är de offentliga stråken mellan dem. Några av de mest omdanande förändringarna i städer sker idag kring dessa allmänna platser.
So I believe that lively, enjoyable public spaces are the key to planning a great city. They are what makes it come alive. But what makes a public space work? What attracts people to successful public spaces, and what is it about unsuccessful places that keeps people away? I thought, if I could answer those questions, I could make a huge contribution to my city. But one of the more wonky things about me is that I am an animal behaviorist, and I use those skills not to study animal behavior but to study how people in cities use city public spaces.
Så jag tror att levande offentliga områden är det som är nyckeln till den goda staden. De gör staden levande. Men vad gör en allmän plats trevlig? Vad drar människor till vissa platser, och vad är det för fel med de platser dit människor inte kommer? Jag tänkte, att kunde jag besvara dessa frågor, skulle jag göra en stor insats för min stad. Men en av de mer udda sakerna med mig är att jag är etolog, och jag använder dessa kunskaper inte för att studera djurs beteende, utan för att studera hur stadens människor använder städernas öppna platser.
One of the first spaces that I studied was this little vest pocket park called Paley Park in midtown Manhattan. This little space became a small phenomenon, and because it had such a profound impact on New Yorkers, it made an enormous impression on me. I studied this park very early on in my career because it happened to have been built by my stepfather, so I knew that places like Paley Park didn't happen by accident. I saw firsthand that they required incredible dedication and enormous attention to detail. But what was it about this space that made it special and drew people to it? Well, I would sit in the park and watch very carefully, and first among other things were the comfortable, movable chairs. People would come in, find their own seat, move it a bit, actually, and then stay a while, and then interestingly, people themselves attracted other people, and ironically, I felt more peaceful if there were other people around. And it was green. This little park provided what New Yorkers crave: comfort and greenery. But my question was, why weren't there more places with greenery and places to sit in the middle of the city where you didn't feel alone, or like a trespasser? Unfortunately, that's not how cities were being designed.
Ett av de första områden jag studerade var denna lilla park, Paley Park, i Midtown, Manhattan. Denna lilla plats blev ett fenomen, och då den hade en påtaglig inverkan på New York-borna, gjorde den ett enormt intryck på mig. Jag studerade detta i början av min karriär, det berodde på att den var byggd av min svärfar, så jag visste att platser som Paley Park inte skapades av en händelse. Jag noterade att de i första hand kräver en otrolig hängivenhet och en enorm känsla för detaljer. Men vad var det med denna plats som gjorde den så speciell för besökarna? Jag satt där och gjorde noggranna observationer, och bland det första jag noterade var de bekväma, flyttbara stolarna. Människor kom till parken, hittade sin stol, flyttade den en bit, stannade en stund, och därefter, intressant nog, var det besökarna som attraherade andra besökare, och ironiskt nog kände jag mig lugnare när där var folk omkring mig. Och så var den grön. Denna lilla park erbjöd det New York-borna längtade efter: bekvämlighet och grönska. Men min fråga var, varför fanns det inte fler grönskande områden och platser att slå sig ner på mitt i staden där du inte behövde känna dig ensam, eller som en inkräktare? Tyvärr är det inte så städer har planerats historiskt.
So here you see a familiar sight. This is how plazas have been designed for generations. They have that stylish, Spartan look that we often associate with modern architecture, but it's not surprising that people avoid spaces like this. They not only look desolate, they feel downright dangerous. I mean, where would you sit here? What would you do here? But architects love them. They are plinths for their creations. They might tolerate a sculpture or two, but that's about it. And for developers, they are ideal. There's nothing to water, nothing to maintain, and no undesirable people to worry about. But don't you think this is a waste? For me, becoming a city planner meant being able to truly change the city that I lived in and loved. I wanted to be able to create places that would give you the feeling that you got in Paley Park, and not allow developers to build bleak plazas like this. But over the many years, I have learned how hard it is to create successful, meaningful, enjoyable public spaces. As I learned from my stepfather, they certainly do not happen by accident, especially in a city like New York, where public space has to be fought for to begin with, and then for them to be successful, somebody has to think very hard about every detail.
Här är en välbekant syn. Så har torg utformats i generationer. De har det där sparsmakade uttrycket som vi ofta förknippar med modern arkitektur, och det är inte förvånande att människor undviker sådana platser. De ser inte bara ödsliga ut, de känns uppriktigt farliga. Jag menar, var kan du sitta? Vad skulle du kunna göra här? Men arkitekter älskar dem. De utgör grunden i deras skapande. De kanske tolererar en staty eller två, men det är ungefär allt. För stadsbyggare är sådana platser ideala. Det finns inget att vattna, inget att sköta om, och inga oönskade personer att oroa sig för. Men visst är det slöseri? För mig, som skulle bli stadsplanerare betydde rollen en möjlighet att verkligen förändra staden som jag levde i och älskade. Jag ville ha möjlighet att skapa platser som kunde frambringa de känslor man fick i Paley Park, och inte låta exploatörerna skapa dystra platser som den här. Men åren har lärt mig hur svårt det är att skapa omtyckta, betydelsefulla, behagliga offentliga platser. Som jag lärde mig av min svärfar, skapas de verkligen inte av en händelse, i synnerhet inte i en stad som New York, där man för det första måste slåss för utrymmet, och för det andra, om de ska bli bra, måste någon ägna mycken tankemöda kring varenda detalj.
Now, open spaces in cities are opportunities. Yes, they are opportunities for commercial investment, but they are also opportunities for the common good of the city, and those two goals are often not aligned with one another, and therein lies the conflict.
Nuförtiden ses städernas öppna platser som möjligheter. Ja, de möjliggör investeringar i handel, men de är också möjligheter för det allmännyttiga i staden, och dessa två mål är oftast inte samordnade, och däri ligger en konflikt.
The first opportunity I had to fight for a great public open space was in the early 1980s, when I was leading a team of planners at a gigantic landfill called Battery Park City in lower Manhattan on the Hudson River. And this sandy wasteland had lain barren for 10 years, and we were told, unless we found a developer in six months, it would go bankrupt. So we came up with a radical, almost insane idea. Instead of building a park as a complement to future development, why don't we reverse that equation and build a small but very high-quality public open space first, and see if that made a difference. So we only could afford to build a two-block section of what would become a mile-long esplanade, so whatever we built had to be perfect. So just to make sure, I insisted that we build a mock-up in wood, at scale, of the railing and the sea wall. And when I sat down on that test bench with sand still swirling all around me, the railing hit exactly at eye level, blocking my view and ruining my experience at the water's edge.
Första gången jag behövde slåss för en fantastisk plats var på tidigt 80-tal, då jag ledde en grupp stadsplanerare i arbetet med en enorm soptipp kallad Battery Park City på nedre Manhattan vid Hudsonfloden. Denna sandiga ödemark hade legat övergiven i tio år, och vi fick höra att om vi inte hittade en finansiär inom sex månader, skulle den gå i konkurs. Så vi kom på en radikal, nästintill vansinnig idé. Istället för att bygga en park som komplement till framtida byggnationer, varför vänder vi inte på synsättet och bygger en liten men mycket välplanerad allmän plats först, och ser vad det gör för skillnad. Vi hade bara råd att bygga två kvarter av vad som skulle bli en 1,5 km lång promenad, så vad vi än byggde var det tvunget att bli perfekt. Därför insisterade jag på att vi byggde en skalenlig modell i trä, av räcket och muren mot vattnet. När jag testade bänken med sand fortfarande virvlande kring mig, fick jag räcket precis i ögonhöjd, viket förstörde utsikten och upplevelsen av vattnet.
So you see, details really do make a difference. But design is not just how something looks, it's how your body feels on that seat in that space, and I believe that successful design always depends on that very individual experience. In this photo, everything looks very finished, but that granite edge, those lights, the back on that bench, the trees in planting, and the many different kinds of places to sit were all little battles that turned this project into a place that people wanted to be.
Som ni ser, omtanke om detaljer gör skillnad. Men design handlar inte bara om utseende, det är hur du känner dig där på stolen på den där platsen, och jag anser att framgångsrik design alltid bygger på den typen av individuella erfarenheter. På fotot ser allting perfekt ut, men de där granitsocklarna, de där lyktstolparna, ryggstödet på bänken träden i planteringarna, och alla de olika sittplatserna fick projeket strida för för att skapa en plats där människor ville vara.
Now, this proved very valuable 20 years later when Michael Bloomberg asked me to be his planning commissioner and put me in charge of shaping the entire city of New York. And he said to me on that very day, he said that New York was projected to grow from eight to nine million people. And he asked me, "So where are you going to put one million additional New Yorkers?"
Detta visade sig vara mycket värdefullt 20 år senare då Michael Bloomberg bad mig bli hans stadsbyggnadschef och gav mig ansvaret att omforma hela staden New York. Samma dag sade han också till mig, att New York förväntades växa från åtta till nio miljoner invånare. Så frågade han, "Var skulle du placera ytterligare en miljon New York-bor?"
Well, I didn't have any idea. Now, you know that New York does place a high value on attracting immigrants, so we were excited about the prospect of growth, but honestly, where were we going to grow in a city that was already built out to its edges and surrounded by water? How were we going to find housing for that many new New Yorkers? And if we couldn't spread out, which was probably a good thing, where could new housing go? And what about cars? Our city couldn't possibly handle any more cars.
Jag hade ingen aning. Ni vet ju att New York satsar på att attrahera immigranter, så vi var entusiastiska över prognosen, men var, ärligt talat, kunde vi växa i en stad som redan var bebyggd till sina gränser och dessutom omgiven av vatten? Hur skulle vi hitta bostäder till så många nya New York-bor? Om vi inte kunde breda ut oss, vilket förmodligen var bra, var kunde nya bostäder placeras? Hur skulle det bli med bilarna? Vår stad kunde omöjligtvis hantera fler bilar.
So what were we going to do? If we couldn't spread out, we had to go up. And if we had to go up, we had to go up in places where you wouldn't need to own a car. So that meant using one of our greatest assets: our transit system. But we had never before thought of how we could make the most of it. So here was the answer to our puzzle. If we were to channel and redirect all new development around transit, we could actually handle that population increase, we thought. And so here was the plan, what we really needed to do: We needed to redo our zoning -- and zoning is the city planner's regulatory tool -- and basically reshape the entire city, targeting where new development could go and prohibiting any development at all in our car-oriented, suburban-style neighborhoods. Well, this was an unbelievably ambitious idea, ambitious because communities had to approve those plans.
Vad skulle vi göra? Kunde vi inte breda ut oss, fick vi utnyttja höjden. Måste vi bygga på höjden, fick det ske på platser där man inte skulle behöva ha bil. Det betydde att vi måste använda en av våra största tillgångar: vårt transportsystem. Men vi hade aldrig funderat på hur vi skulle få ut mesta möjliga av det. Så här var vår sista pusselbit. Om vi skulle rikta in oss på att skapa all nyutveckling kring transportsystemen skulle vi kunna hantera ökningen, tänkte vi. Så här var planen, det vi var tvungna att göra var: Göra om detaljplaneringen, vilken är stadsplanerarens standardverktyg, och egentligen omplanera hela staden, fokusera på var nyutveckling kunde göras och förhindra nybyggnation i de bilorienterade förortsområdena. Vår idé var otroligt ambitiös, ambitiös på grund av att kommunen behövde godkänna detaljplanerna.
So how was I going to get this done? By listening. So I began listening, in fact, thousands of hours of listening just to establish trust. You know, communities can tell whether or not you understand their neighborhoods. It's not something you can just fake. And so I began walking. I can't tell you how many blocks I walked, in sweltering summers, in freezing winters, year after year, just so I could get to understand the DNA of each neighborhood and know what each street felt like. I became an incredibly geeky zoning expert, finding ways that zoning could address communities' concerns. So little by little, neighborhood by neighborhood, block by block, we began to set height limits so that all new development would be predictable and near transit. Over the course of 12 years, we were able to rezone 124 neighborhoods, 40 percent of the city, 12,500 blocks, so that now, 90 percent of all new development of New York is within a 10-minute walk of a subway. In other words, nobody in those new buildings needs to own a car.
Hur skulle jag få allt detta att ske? Genom att lyssna. Jag började lyssna, i tusentals timmar lyssnade jag, bara för att skapa förtroende. Ni förstår, invånarna känner om du förstår dig på deras områden eller inte. Det är inget som du bara kan låtsas. Jag började promenera. Jag kan inte säga hur många kvarter jag gått, under olidligt heta somrar, kalla vintrar, år efter år, för att kunna förstå varje områdes särprägel och andas in varje gatas atmosfär. Jag blev expert på detaljplaner, hittade sätt på hur dessa kunde tillvarata områdenas intressen. Bit för bit, grannskap för grannskap, kvarter för kvarter, började vi sätta höjdgränser så att all nybyggnation skulle vara förutsebar och nära transportsystem. Under dessa tolv år lyckades vi detaljplanera 124 bostadsområden, 40 procent av staden, 12 500 kvarter, så att idag finns 90 procent av all nybyggnation i New York inom en 10-minuters promenad från tunnelbanan. Med andra ord, ingen i dessa nya byggnader
Well, those rezonings were exhausting and enervating and important, but rezoning was never my mission. You can't see zoning and you can't feel zoning. My mission was always to create great public spaces. So in the areas where we zoned for significant development, I was determined to create places that would make a difference in people's lives. Here you see what was two miles of abandoned, degraded waterfront in the neighborhoods of Greenpoint and Williamsburg in Brooklyn, impossible to get to and impossible to use. Now the zoning here was massive, so I felt an obligation to create magnificent parks on these waterfronts, and I spent an incredible amount of time on every square inch of these plans. I wanted to make sure that there were tree-lined paths from the upland to the water, that there were trees and plantings everywhere, and, of course, lots and lots of places to sit. Honestly, I had no idea how it would turn out. I had to have faith. But I put everything that I had studied and learned into those plans.
behöver äga en bil. Nåväl, arbetet var utmattande och enerverande och viktigt, men detaljplanering var aldrig mitt uppdrag. Du kan varken se eller känna detaljplanering. Mitt huvuduppdrag var hela tiden att skapa goda offentliga miljöer. I de områden där vi planerade stora förändringar, var jag besatt av att skapa platser som skulle betyda något för människor. Detta var en gång ett 3 kilometer långt övergivet hamnområde genom områdena Greenpoint och Williamsburg i Brooklyn, omöjligt att ta sig till och omöjligt att använda. Nu blev förändringarna här omfattande, så jag kände en skyldighet att skapa underbara parker utmed dessa stråk, och jag lade ner enormt mycket tid på varje kvadratcentimeter av planen. Jag ville försäkra mig om att där fanns trädkantade gångar fram till vattnet, att där fanns träd och planteringar överallt, och, självklart, en mängd sittplatser. Ärligt talat hade jag ingen aning om hur det skulle bli. Jag var tvungen att tro. Jag lade ner kropp och själ i dessa detaljplaner.
And then it opened, and I have to tell you, it was incredible. People came from all over the city to be in these parks. I know they changed the lives of the people who live there, but they also changed New Yorkers' whole image of their city. I often come down and watch people get on this little ferry that now runs between the boroughs, and I can't tell you why, but I'm completely moved by the fact that people are using it as if it had always been there.
Så öppnade området, och jag måste säga att det var fantastiskt. Folk kom från hela stan för att besöka parkerna. Jag vet att de har förändrat livet för människorna som bor där, men de har även förändrat New York-bornas bild av sin stad. Jag kommer ofta hit för att se folk hoppa på den lilla färjan som nu går mellan stadsdelarna. Jag kan inte förklara varför, men jag är väldigt rörd över att människor använder området som om det alltid funnits där.
And here is a new park in lower Manhattan. Now, the water's edge in lower Manhattan was a complete mess before 9/11. Wall Street was essentially landlocked because you couldn't get anywhere near this edge. And after 9/11, the city had very little control. But I thought if we went to the Lower Manhattan Development Corporation and got money to reclaim this two miles of degraded waterfront that it would have an enormous effect on the rebuilding of lower Manhattan. And it did. Lower Manhattan finally has a public waterfront on all three sides.
Här är en nyanlagd park på Nedre Manhattan. Strandlinjen på Nedre Manhattan var en fullständig katastrof innan elfte september. Wall street saknade kontakt med vattnet för man kom inte nära det. Och efter 11 september hade staden väldigt liten kontroll. Jag tänkte att om vi vände oss till Lower Manhattan Development Corporation för att få pengar att lägga beslag på dessa 3 kilometer av förfallet stråk skulle det få enorm effekt på utvecklingen av Nedre Manhattan. Det hade det. Nedre Manhattan har äntligen offentliga flodnära områden på alla tre sidor. Jag bara älskar den här parken.
I really love this park. You know, railings have to be higher now, so we put bar seating at the edge, and you can get so close to the water you're practically on it. And see how the railing widens and flattens out so you can lay down your lunch or your laptop. And I love when people come there and look up and they say, "Wow, there's Brooklyn, and it's so close."
Nuförtiden måste räckena vara högre, så vi har satt barstolar på kanterna, och man kan komma så nära vattnet att man nästan är i det. Se hur räckena blir bredare och planare så man får plats med sin lunchlåda eller bärbara dator. Jag älskar när människor kommer dit, ser sig omkring och säger, "Wow, där är Brooklyn, och det är så nära". Så vad är hemligheten?
So what's the trick? How do you turn a park into a place that people want to be? Well, it's up to you, not as a city planner but as a human being. You don't tap into your design expertise. You tap into your humanity. I mean, would you want to go there? Would you want to stay there? Can you see into it and out of it? Are there other people there? Does it seem green and friendly? Can you find your very own seat?
Hur gör man om en park till en plats där människor vill stanna? Ja, det är upp till dig, inte som stadsplanerare utan som människa. Du tar inte fram dina designegenskaper. Du tar fram din mänsklighet. Jag menar, skulle du vilja åka dit? Skulle du vilja stanna där? Kan man se in i området och ut från det? Finns det andra människor där? Verkar det grönt och vänligt? Kan du hitta en egen plats? Över hela New York finns nuförtiden
Well now, all over New York City, there are places where you can find your very own seat. Where there used to be parking spaces, there are now pop-up cafes. Where Broadway traffic used to run, there are now tables and chairs. Where 12 years ago, sidewalk cafes were not allowed, they are now everywhere. But claiming these spaces for public use was not simple, and it's even harder to keep them that way.
platser där du kan hitta din egen oas. Där det brukade finnas parkeringsplatser, poppar nu kaféer upp. Där Broadway-trafiken tidigare gick, finns nu bord och stolar. På trottoarer där kaféer inte var tillåtna för 12 år sedan, finns de idag överallt. Men att kräva dessa stråk för offentlig användning, var inte lätt, och det är ännu svårare att behålla dem öppna för alla.
So now I'm going to tell you a story about a very unusual park called the High Line. The High Line was an elevated railway. (Applause) The High Line was an elevated railway that ran through three neighborhoods on Manhattan's West Side, and when the train stopped running, it became a self-seeded landscape, a kind of a garden in the sky. And when I saw it the first time, honestly, when I went up on that old viaduct, I fell in love the way you fall in love with a person, honestly. And when I was appointed, saving the first two sections of the High Line from demolition became my first priority and my most important project. I knew if there was a day that I didn't worry about the High Line, it would come down. And the High Line, even though it is widely known now and phenomenally popular, it is the most contested public space in the city. You might see a beautiful park, but not everyone does. You know, it's true, commercial interests will always battle against public space. You might say, "How wonderful it is that more than four million people come from all over the world to visit the High Line." Well, a developer sees just one thing: customers. Hey, why not take out those plantings and have shops all along the High Line? Wouldn't that be terrific and won't it mean a lot more money for the city? Well no, it would not be terrific. It would be a mall, and not a park. (Applause) And you know what, it might mean more money for the city, but a city has to take the long view, the view for the common good. Most recently, the last section of the High Line, the third section of the High Line, the final section of the High Line, has been pitted against development interests, where some of the city's leading developers are building more than 17 million square feet at the Hudson Yards. And they came to me and proposed that they "temporarily disassemble" that third and final section. Perhaps the High Line didn't fit in with their image of a gleaming city of skyscrapers on a hill. Perhaps it was just in their way. But in any case, it took nine months of nonstop daily negotiation to finally get the signed agreement to prohibit its demolition, and that was only two years ago.
Nu ska jag berätta en historia om en väldigt ovanlig park kallad the High Line. High Line var en upphöjd järnväg. (Applåder) High Line var en upphöjd järnväg som gick genom tre bostadsområden på Manhattans västra sida, och när tågen slutade gå, blev den ett självsått landskap, en form av trädgård i skyn. När jag såg den första gången, när jag gick upp för den gamla viadukten, blev jag förälskad så som man blir i en person, det är sant. Och när jag utnämndes, blev räddandet av de första två sektionerna från rivning min högsta prioritet och mitt allra viktigaste projekt. Jag visste att om det gick en enda dag då jag inte engagerade mig för High Line, så skulle den rivas. Och High Line-parken, även om den är vida känd nuförtiden och otroligt populär, är den det mest ifrågasatta området i hela staden. Du ser kanske en vacker park, men det är det inte alla som gör. Sanningen är att kommersiella intressen alltid står i konflikt med offentliga platser. Du säger kanske, "Vad underbart det är att fler än fyra miljoner från hela världen kommer för att besöka High Line". Men en exploatör ser bara en sak: kunder. Varför inte ta bort de där planteringarna och ha affärer på hela High Line istället? Skulle det inte vara fantastiskt och dessutom skapa intäkter för staden? Men nej, det vore inte fantastiskt. Det skulle bli ett köpcenter, istället för en grön oas. (Applåder) Och vet ni, det innebär kanske mer intäkter för staden, men en stad måste tänka långsiktigt, för det allmännas bästa. Nu senast har den sista sektionen av High Line, den tredje sektionen, den sista delen av High Line, ställts mot exploatörernas intressen, då några av stadens ledande exploatörer, bebygger mer än 1,5 kvadratkilometer vid Hudson Yards. De kom till mig och föreslog att de "tillfälligt skulle montera ner" den där tredje och sista sektionen. Kanske passade High Line inte in i deras bild av blänkande skyskrapor på en kulle. Kanske var den bara i vägen för dem. I vilket fall som helst, tog det nio månader av dagliga förhandlingar, att få ett underskrivet avtal som förbjuder rivning, och det var bara två år sedan.
So you see, no matter how popular and successful a public space may be, it can never be taken for granted. Public spaces always -- this is it saved -- public spaces always need vigilant champions, not only to claim them at the outset for public use, but to design them for the people that use them, then to maintain them to ensure that they are for everyone, that they are not violated, invaded, abandoned or ignored. If there is any one lesson that I have learned in my life as a city planner, it is that public spaces have power. It's not just the number of people using them, it's the even greater number of people who feel better about their city just knowing that they are there. Public space can change how you live in a city, how you feel about a city, whether you choose one city over another, and public space is one of the most important reasons why you stay in a city.
Så ni hör, oavsett hur populär och omtyckt en plats än är, kan den aldrig tas för given. Offentliga platser, offentliga platser behöver alltid vaksamma förkämpar, inte bara för att göra anspråk på dem för allmänt bruk, utan att utforma dem för de människor som använder dem, sköta om dem och garantera att de är till för alla, att de inte missbrukas, förstörs, överges eller ignoreras. Om det är något jag lärt mig som stadsplanerare, är det att allmänna platser har kraft. Det är inte enbart antalet människor som använder dem, det är det ännu större antalet människor som får en mer positiv känsla för sin stad bara genom att veta att de finns. Allmänna platser kan förändra hur du lever, hur du känner inför din stad, om om du väljer en stad framför en annan, och allmänna platser är en av de viktigaste orsakerna till varför du stannar i en stad.
I believe that a successful city is like a fabulous party. People stay because they are having a great time.
Jag tror att en framgångsrik stad är som en enastående fest. Folk stannar för att de trivs och har det bra.
Thank you.
Tack.
(Applause) Thank you. (Applause)
(Applåder) Tack. (Applåder)