One of the most common ways of dividing the world is into those who believe and those who don't -- into the religious and the atheists. And for the last decade or so, it's been quite clear what being an atheist means. There have been some very vocal atheists who've pointed out, not just that religion is wrong, but that it's ridiculous. These people, many of whom have lived in North Oxford, have argued -- they've argued that believing in God is akin to believing in fairies and essentially that the whole thing is a childish game.
Ett av de vanligaste sätten att dela upp världen på är: de troende och de icke-troende, de religiösa och ateisterna. Under det senaste årtiondet ungefär har det stått klart vad som menas med att vara ateist. Det har funnits några väldigt högljudda ateister som hävdat inte bara att religion är fel, utan också att det är löjligt. Dessa personer, varav många har bott i North Oxford, har hävdat-- De har hävdat att tro på gud är som att tro på älvor och att hela grejen i grund och botten är en barnslig lek.
Now I think it's too easy. I think it's too easy to dismiss the whole of religion that way. And it's as easy as shooting fish in a barrel. And what I'd like to inaugurate today is a new way of being an atheist -- if you like, a new version of atheism we could call Atheism 2.0. Now what is Atheism 2.0? Well it starts from a very basic premise: of course, there's no God. Of course, there are no deities or supernatural spirits or angels, etc. Now let's move on; that's not the end of the story, that's the very, very beginning.
Jag tror att det är för enkelt. Jag tror att det är för enkelt att avfärda all religion på det sättet. Det är lika enkelt som att skjuta fiskar i en tunna. Vad jag skulle vilja presentera idag är ett nytt sätt att vara ateist på -- om ni vill, en ny version av ateism som vi kan kalla Ateism 2.0. Så vad är då Ateism 2.0? Jo, det baserar sig på en väldigt grundläggande premiss: självklart finns det ingen gud. Självklart finns det inga gudomligheter eller övernaturliga krafter eller änglar, etc. Så låt oss gå vidare, det är inte slutet av historien, det är bara precis i början.
I'm interested in the kind of constituency that thinks something along these lines: that thinks, "I can't believe in any of this stuff. I can't believe in the doctrines. I don't think these doctrines are right. But," a very important but, "I love Christmas carols. I really like the art of Mantegna. I really like looking at old churches. I really like turning the pages of the Old Testament." Whatever it may be, you know the kind of thing I'm talking about -- people who are attracted to the ritualistic side, the moralistic, communal side of religion, but can't bear the doctrine. Until now, these people have faced a rather unpleasant choice. It's almost as though either you accept the doctrine and then you can have all the nice stuff, or you reject the doctrine and you're living in some kind of spiritual wasteland under the guidance of CNN and Walmart.
Jag är intresserad av den typen av valkrets som tänker på det här sättet; som tänker, "Jag kan inte tro på något av det här. Jag kan inte tro på doktrinerna. Jag tror inte att dessa doktriner har rätt. Men," (ett väldigt viktigt men), "Jag älskar julsånger. Jag gillar verkligen Mantegnas målningar. Jag gillar verkligen att titta på gamla kyrkor. Jag gillar verkligen att bläddra i Gamla Testamentet." Eller vad det nu kan vara, ni förstår vilka typer jag pratar om -- människor som är intresserade av den rituella sidan, den moraliska, religionens allmänna sidor men som inte orkar med doktrinen. Fram tills nu, har dessa personer ställts inför ett jobbigt val. Det har varit ungefär som att antingen så accepterar du doktrinen och då får du tillgång till alla bra saker, eller så avfärdar du doktrinen och då får du leva i någon sorts spirituell öken. vägledd av CNN och Walmart.
So that's a sort of tough choice. I don't think we have to make that choice. I think there is an alternative. I think there are ways -- and I'm being both very respectful and completely impious -- of stealing from religions. If you don't believe in a religion, there's nothing wrong with picking and mixing, with taking out the best sides of religion. And for me, atheism 2.0 is about both, as I say, a respectful and an impious way of going through religions and saying, "What here could we use?" The secular world is full of holes. We have secularized badly, I would argue. And a thorough study of religion could give us all sorts of insights into areas of life that are not going too well. And I'd like to run through a few of these today.
Så det är ett ganska svårt val. Jag tror inte att vi måste göra det valet. Jag tror att det finns ett alternativ. Jag tror att det finns sätt -- och nu är jag både respektfull och helt ogudaktig -- att stjäla från religioner. Om du inte tror på någon religion, finns det inget fel med att plocka och blanda, att ta de bästa sidorna ur religion. Och för mig, är ateism 2.0 att både, som jag sa, ett respektfullt och ogudaktigt sätt att gå igenom religioner och säga: "Vad av det här kan vi använda?" Den sekulariserade världen är full av hål. Vi har sekulariserat dåligt, skulle jag säga. Att grundligt studera religion skulle kunna ge oss massor av olika insikter om de områden i livet som inte går så bra. Och jag skulle vilja gå igenom några av dessa idag.
I'd like to kick off by looking at education. Now education is a field the secular world really believes in. When we think about how we're going to make the world a better place, we think education; that's where we put a lot of money. Education is going to give us, not only commercial skills, industrial skills, it's also going to make us better people. You know the kind of thing a commencement address is, and graduation ceremonies, those lyrical claims that education, the process of education -- particularly higher education -- will make us into nobler and better human beings. That's a lovely idea. Interesting where it came from.
Jag skulle vilja börja med att titta på utbildning. Utbildning är ett område som den sekulariserade världen verkligen tror på. När vi tänker på hur vi ska kunna göra världen bättre, tänker vi på utbildning: där placerar vi massor av pengar. Utbildning kommer att ge oss, inte bara kommersiella färdigheter, industriella färdigheter, den gör oss också till bättre människor. Ni vet den typ av sak ett studenttal är, och studentceremonier, de lyriska krav som utbildning, utbildningsprocessen -- särskilt när det gäller högre utbildningar-- ställer och som gör oss till ädlare och bättre människor. Det är en underbar tanke. Det är intressant att se var den kom ifrån.
In the early 19th century, church attendance in Western Europe started sliding down very, very sharply, and people panicked. They asked themselves the following question. They said, where are people going to find the morality, where are they going to find guidance, and where are they going to find sources of consolation? And influential voices came up with one answer. They said culture. It's to culture that we should look for guidance, for consolation, for morality. Let's look to the plays of Shakespeare, the dialogues of Plato, the novels of Jane Austen. In there, we'll find a lot of the truths that we might previously have found in the Gospel of Saint John. Now I think that's a very beautiful idea and a very true idea. They wanted to replace scripture with culture. And that's a very plausible idea. It's also an idea that we have forgotten.
I början av 1800-talet började kyrkonärvaron i västeuropa sjunka väldigt, väldigt drastiskt, och folk fick panik. De frågade sig själva följande frågor, de sa, var ska folk hitta moral, var ska de hitta vägledning, och var ska de hitta tröst? och inflytelserika röster kom fram till ett svar, de sa: i kultur. Det är i kulturen vi ska leta efter vägledning, tröst och moral. Låt oss titta på Shakespeares pjäser, Platons dialoger, Jane Austens noveller. I dem, hittar vi många av de sanningar som vi kanske tidigare hittade i Johannesevangeliet. Jag tror att det är en väldigt vacker och en väldigt sann tanke. De ville ersätta bibelskriften med kultur, och det är en väldigt rimlig idé. Det är också en tanke vi har glömt.
If you went to a top university -- let's say you went to Harvard or Oxford or Cambridge -- and you said, "I've come here because I'm in search of morality, guidance and consolation; I want to know how to live," they would show you the way to the insane asylum. This is simply not what our grandest and best institutes of higher learning are in the business of. Why? They don't think we need it. They don't think we are in an urgent need of assistance. They see us as adults, rational adults. What we need is information. We need data, we don't need help.
Om du gick på ett toppuniversitet -- låt oss säga att du gick på Harvard eller Oxford eller Cambridge -- och du sa: "Jag har kommit hit eftersom jag söker efter moral, vägledning och tröst; jag vill veta hur man ska leva", så skulle de skicka dig direkt till ett mentalsjukhus. Det här är helt enkelt inte vad våra högsta och bästa lärosätet håller på med. Varför? De tror inte att vi behöver det. De tror inte att vi är i akut behov av hjälp. De ser oss som vuxna, rationella vuxna. Vad vi behöver är information. Vi behöver fakta, vi behöver inte hjälp.
Now religions start from a very different place indeed. All religions, all major religions, at various points call us children. And like children, they believe that we are in severe need of assistance. We're only just holding it together. Perhaps this is just me, maybe you. But anyway, we're only just holding it together. And we need help. Of course, we need help. And so we need guidance and we need didactic learning.
Religion utgår verkligen från en helt annan grund. Alla religioner, alla världsreligioner, kallar oss vid olika tidpunkter för barn. Och precis som små barn, tror de att vi är i allvarligt behov av hjälp. Vi klarar med nöd och näppe av det. Kanske är det bara så för mig, eller dig. Men hursomhelst, vi klarar med nöd och näppe av det. Och vi behöver hjälp. Självklart behöver vi hjälp. Vi behöver vägledning och vi behöver pedagogiskt lärande.
You know, in the 18th century in the U.K., the greatest preacher, greatest religious preacher, was a man called John Wesley, who went up and down this country delivering sermons, advising people how they could live. He delivered sermons on the duties of parents to their children and children to their parents, the duties of the rich to the poor and the poor to the rich. He was trying to tell people how they should live through the medium of sermons, the classic medium of delivery of religions.
Ni vet, på 1700-talet i Storbritannien var den största predikanten, den största religiösa predikanten, en man vid namn John Wesley som åkte runt i landet och gav predikningar, med råd om hur folk kunde leva. Han gav predikningar om föräldrars plikter gentemot sina barn och barnens plikter gentemot sina föräldrar, de rikas plikter gentemot de fattiga och de fattigas plikter gentemot de rika. Han försökte lära folk hur de skulle leva, genom predikningarnas media, det klassiska mediet för religion.
Now we've given up with the idea of sermons. If you said to a modern liberal individualist, "Hey, how about a sermon?" they'd go, "No, no. I don't need one of those. I'm an independent, individual person." What's the difference between a sermon and our modern, secular mode of delivery, the lecture? Well a sermon wants to change your life and a lecture wants to give you a bit of information. And I think we need to get back to that sermon tradition. The tradition of sermonizing is hugely valuable, because we are in need of guidance, morality and consolation -- and religions know that.
Idag har vi gett upp tanken på predikningar. Om du sa till en modern, liberal individualist: "Hörru, vad sägs om en predikning?" skulle de säga: "Nej, nej. Jag behöver inga sådana. Jag är en självständig, individuell person." Vad är skillnaden mellan en predikning och vårt moderna, sekulariserade medium, föreläsningen? Jo, en predikning vill ändra ditt liv och en föreläsning vill ge dig lite information. Jag tror att vi behöver gå tillbaka till den gamla predikningstraditionen. Predikningstraditionen är enormt värdefull eftersom vi behöver vägledning, moral och tröst -- och religion kan allt det där.
Another point about education: we tend to believe in the modern secular world that if you tell someone something once, they'll remember it. Sit them in a classroom, tell them about Plato at the age of 20, send them out for a career in management consultancy for 40 years, and that lesson will stick with them. Religions go, "Nonsense. You need to keep repeating the lesson 10 times a day. So get on your knees and repeat it." That's what all religions tell us: "Get on you knees and repeat it 10 or 20 or 15 times a day." Otherwise our minds are like sieves.
En annan sak om utbildning: Vi tycks tro i den sekulariserade världen att om du säger något en gång till en person så kommer den att komma ihåg det. Sätt dem i ett klassrum, berätta för dem om Platon när de är 20 år gamla, skicka ut dem till en karriär inom konsulttjänst i 40 år, och den där lektionen kommer finnas kvar hos dem. Religionen säger:" Skitsnack. Man måste repetera den lektionen tio gånger om dagen. Så ner på knä och repetera den". Det är vad all religion säger oss: "Ner på knä och repetera den 10 eller 20 eller 15 gånger om dagen". Annars kommer våra hjärnor vara som silar.
So religions are cultures of repetition. They circle the great truths again and again and again. We associate repetition with boredom. "Give us the new," we're always saying. "The new is better than the old." If I said to you, "Okay, we're not going to have new TED. We're just going to run through all the old ones and watch them five times because they're so true. We're going to watch Elizabeth Gilbert five times because what she says is so clever," you'd feel cheated. Not so if you're adopting a religious mindset.
Så religioner är repetitionskulturer. De rabblar stora sanningar, om och om igen. Vi förknippar repetition med tristess. "Ge oss något nytt", säger vi hela tiden. "Det nya är bättre än det gamla." Om jag sa till dig: "Okej, vi ska inte längre ha nya TED-klipp. Vi ska bara gå igenom alla de gamla och titta på dem fem gånger för att de är så sanna. Vi ska titta på Elizabeth Gilbert fem gånger, för att vad hon säger är så smart," skulle du känna dig lurad. Det skulle du inte om du antog ett religiöst tankesätt.
The other things that religions do is to arrange time. All the major religions give us calendars. What is a calendar? A calendar is a way of making sure that across the year you will bump into certain very important ideas. In the Catholic chronology, Catholic calendar, at the end of March you will think about St. Jerome and his qualities of humility and goodness and his generosity to the poor. You won't do that by accident; you will do that because you are guided to do that. Now we don't think that way. In the secular world we think, "If an idea is important, I'll bump into it. I'll just come across it." Nonsense, says the religious world view. Religious view says we need calendars, we need to structure time, we need to synchronize encounters. This comes across also in the way in which religions set up rituals around important feelings.
De andra saker som religion gör är att arrangera tid. Alla stora religioner ger oss kalendrar. Vad är en kalender? En kalender är ett sätt att försäkra sig om att du under året kommer stöta på vissa väldigt viktiga tankar. I den katolska kronologin, den katolska kalendern, ska du i slutet av mars tänka på Hieronymus och hans mänskliga kvalitéer och godhet och hans generositet gentemot de fattiga. Du kommer inte att göra det av en slump, du kommer att göra det eftersom du är vägledd att göra det. Vi tänker inte så. I den sekulariserade världen tänker vi: "Om en idé är så viktig kommer jag stöta på den. Jag kommer bara råka på den." Skitsnack, säger religionens världsbild. Religionens bild säger att vi behöver kalendrar, vi behöver strukturera vår tid, vi behöver synkronisera sammanstötningarna. Det här framträder också i sättet som religioner formar ritualer runt viktiga känslor.
Take the Moon. It's really important to look at the Moon. You know, when you look at the Moon, you think, "I'm really small. What are my problems?" It sets things into perspective, etc., etc. We should all look at the Moon a bit more often. We don't. Why don't we? Well there's nothing to tell us, "Look at the Moon." But if you're a Zen Buddhist in the middle of September, you will be ordered out of your home, made to stand on a canonical platform and made to celebrate the festival of Tsukimi, where you will be given poems to read in honor of the Moon and the passage of time and the frailty of life that it should remind us of. You'll be handed rice cakes. And the Moon and the reflection on the Moon will have a secure place in your heart. That's very good.
Ta som månen. Det är väldigt viktigt att titta på månen. Ni vet att när man tittar på månen tänker man: "Jag är väldigt liten. Vad har jag för problem egentligen?" Den ger saker och ting perspektiv etc., etc. Alla borde titta på månen lite oftare. Vi gör inte det. Varför inte? Tja, det finns ingenting som säger: "Titta på månen." Men om du är en zen-buddist i mitten av September, kommer du kommenderas ut ur ditt hem, för att stå vid en kanonisk plattform och bli tillsagd att fira Tsukimi-ceremonin, där du kommer att tilldelas dikter att läsa till månens ära och till tidens gång, och till livets bräcklighet som den ska påminna oss om. Du kommer få riskakor, och månen och månens reflektion kommer bevaras på ett säkert ställe i ditt hjärta Det är väldigt bra.
The other thing that religions are really aware of is: speak well -- I'm not doing a very good job of this here -- but oratory, oratory is absolutely key to religions. In the secular world, you can come through the university system and be a lousy speaker and still have a great career. But the religious world doesn't think that way. What you're saying needs to be backed up by a really convincing way of saying it.
Den andra saken som religioner är väldigt medvetna om är: tala bra -- jag gör inget vidare jobb där just nu -- men vältalighet, vältalighet är den absoluta nyckeln inom religion. I den sekulariserade världen kan du komma igenom universitetet och vara en dålig talare och ända få en bra karriär. Men den religiösa världen tänker inte så. Vad du säger måste backas upp med ett verkligt övertygande sätt att säga det på.
So if you go to an African-American Pentecostalist church in the American South and you listen to how they talk, my goodness, they talk well. After every convincing point, people will go, "Amen, amen, amen." At the end of a really rousing paragraph, they'll all stand up, and they'll go, "Thank you Jesus, thank you Christ, thank you Savior." If we were doing it like they do it -- let's not do it, but if we were to do it -- I would tell you something like, "Culture should replace scripture." And you would go, "Amen, amen, amen." And at the end of my talk, you would all stand up and you would go, "Thank you Plato, thank you Shakespeare, thank you Jane Austen." And we'd know that we had a real rhythm going. All right, all right. We're getting there. We're getting there.
Så om du kommer till en afro-amerikansk pentekostalist kyrka i den amerikanska södern och du lyssnar till hur de talar, herregud, de talar fantastiskt! Efter varje övertygande punkt kommer folk säga "Amen, amen, amen." I slutet av ett väldigt upplivande stycke kommer alla att ställa sig upp och de kommer säga "Tack Jesus, tack Kristus, tack frälsare." Om vi skulle göra som dem -- låt oss strunta i det, men om vi skulle göra det -- skulle jag säga något i stil med: "Kultur ska ersätta bibelskriften" Och ni skulle säga "Amen, amen, amen." Och på slutet av mitt tal skulle ni alla stå upp och ni skulle säga: "Tack Platon, tack Shakespeare, tack Jane Austen." Och vi skulle veta att vi verkligen hade en riktig rytm på gång. Okej, okej. Vi är på god väg. Vi är på god väg.
(Applause)
(Applåder)
The other thing that religions know is we're not just brains, we are also bodies. And when they teach us a lesson, they do it via the body. So for example, take the Jewish idea of forgiveness. Jews are very interested in forgiveness and how we should start anew and start afresh. They don't just deliver us sermons on this. They don't just give us books or words about this. They tell us to have a bath. So in Orthodox Jewish communities, every Friday you go to a Mikveh. You immerse yourself in the water, and a physical action backs up a philosophical idea. We don't tend to do that. Our ideas are in one area and our behavior with our bodies is in another. Religions are fascinating in the way they try and combine the two.
Den andra saken som religion vet är att vi inte bara är hjärnor, vi är också kroppar. Och när de ger oss en lektion gör de det via kroppen. Så ta till exempel den judiska tanken om förlåtelsen. Judar är väldigt intresserade av förlåtelse och hur de ska kunna börja om från början. De förlitar sig inte bara på predikningar när det gäller det här. De ger oss inte bara böcker och ord om det. De säger att vi ska ta ett bad. Så i ortodox-judiska samhällen går du varje fredag till en Mikveh. Du sjunker ner i vattnet, och vips har en fysisk handling backat upp en filosofisk tanke. Vi gör oftast inte så. Våra tankar är på ett plan och vårt kroppsliga beteende på ett annat. Religioner är fascinerande med sättet på vilket de försöker kombinera dessa två.
Let's look at art now. Now art is something that in the secular world, we think very highly of. We think art is really, really important. A lot of our surplus wealth goes to museums, etc. We sometimes hear it said that museums are our new cathedrals, or our new churches. You've heard that saying. Now I think that the potential is there, but we've completely let ourselves down. And the reason we've let ourselves down is that we're not properly studying how religions handle art.
Låt oss titta på konst nu. Konst är något som den sekulariserade världen upphöjer. Vi tycker att konst är väldigt, väldigt viktigt. Mycket av våra förmögenhetsöverskott går till museum, etc. Vi hör ibland folk säga att museum är våra nya katedraler, våra nya kyrkor. Ni har säkert hört det. Så jag tror att potentialen finns men att vi totalt svikit oss själva här. Och att anledningen till varför vi har svikit oss själva är att vi inte grundligt studerat hur religion hanterar konst.
The two really bad ideas that are hovering in the modern world that inhibit our capacity to draw strength from art: The first idea is that art should be for art's sake -- a ridiculous idea -- an idea that art should live in a hermetic bubble and should not try to do anything with this troubled world. I couldn't disagree more. The other thing that we believe is that art shouldn't explain itself, that artists shouldn't say what they're up to, because if they said it, it might destroy the spell and we might find it too easy. That's why a very common feeling when you're in a museum -- let's admit it -- is, "I don't know what this is about." But if we're serious people, we don't admit to that. But that feeling of puzzlement is structural to contemporary art.
De två verkligt dåliga idéer som florerar i den moderna världen som hämmar vår kapacitet att hämta styrka från konst. Den första idén är att konst ska vara för konstens egen skull -- en befängd idé -- en idé som säger att konst borde finnas i en hermetisk bubbla och inte borde försöka göra något för den här orosfyllda världen. Jag håller inte med alls. Den andra saken vi tänker är att konst inte borde förklara sig själv -- konstnären borde inte säga vad den menar, för om den sa det skulle kanske förtrollningen brytas och vi skulle avfärda den som för enkel. Det är därför en väldigt vanlig känsla när du går på museum -- låt oss erkänna det -- är: "Jag förstår inte vad det här betyder." Men om vi är en seriösa personer erkänner vi inte det. Men den förvirrade känslan är strukturell för modern konst.
Now religions have a much saner attitude to art. They have no trouble telling us what art is about. Art is about two things in all the major faiths. Firstly, it's trying to remind you of what there is to love. And secondly, it's trying to remind you of what there is to fear and to hate. And that's what art is. Art is a visceral encounter with the most important ideas of your faith. So as you walk around a church, or a mosque or a cathedral, what you're trying to imbibe, what you're imbibing is, through your eyes, through your senses, truths that have otherwise come to you through your mind.
Religion har en mycket sundare inställning till konst. De har inga problem med att förklara vad konst handlar om. Konst handlar om två saker i alla stora trosuppfattningar. För det första ska den påminna dig av vad som finns att älska. För det andra ska den påminna dig om vad som finns att frukta och hata. Och det är vad konst är. Konst är ett intuitivt möte med de viktigaste tankarna bakom din tro. När du går runt i en kyrka, eller en moskée eller en katedral, vad du försöker att inandas, vad du inandas är genom dina ögon, genom dina sinnen, sanningar som annars inte hade slagit dig.
Essentially it's propaganda. Rembrandt is a propagandist in the Christian view. Now the word "propaganda" sets off alarm bells. We think of Hitler, we think of Stalin. Don't, necessarily. Propaganda is a manner of being didactic in honor of something. And if that thing is good, there's no problem with it at all.
I själva verket är det propaganda. Rembrandt är en propagandist av den kristna läran. Ordet "propaganda" sätter igång varningsklockorna. Vi tänker på Hitler, vi tänker på Stalin. Inte nödvändigtvis. Propaganda är ett sätt att vara pedagogisk för att hedra något. Och om det är en bra sak ligger det inga problem i det alls.
My view is that museums should take a leaf out of the book of religions. And they should make sure that when you walk into a museum -- if I was a museum curator, I would make a room for love, a room for generosity. All works of art are talking to us about things. And if we were able to arrange spaces where we could come across works where we would be told, use these works of art to cement these ideas in your mind, we would get a lot more out of art. Art would pick up the duty that it used to have and that we've neglected because of certain mis-founded ideas. Art should be one of the tools by which we improve our society. Art should be didactic.
Min ståndpunkt är att museum borde ta ett blad ur religionens böcker. Och att de borde se till att varje gång man går in i ett museum -- om jag var en museiintendent, skulle jag se till att det fanns plats för kärlek och generositet, Alla konstverk försöker säga oss något. Och om vi kunde arrangera platser där vi kunde stöta på verk som kunde säga oss något, använda dessa konstverk till att sammanfoga tankarna i huvudet skulle vi få ut mycket mer av konst. Konst skulle återuppta plikten som den en gång hade som vi har försummat genom vissa felgrundade idéer. Konst borde vara ett av de verktyg som vi förbättrar vårt samhälle med. Konst borde vara pedagogisk.
Let's think of something else. The people in the modern world, in the secular world, who are interested in matters of the spirit, in matters of the mind, in higher soul-like concerns, tend to be isolated individuals. They're poets, they're philosophers, they're photographers, they're filmmakers. And they tend to be on their own. They're our cottage industries. They are vulnerable, single people. And they get depressed and they get sad on their own. And they don't really change much.
Låt oss tänka på något annat. Människorna i den moderna världen, i den sekulariserade världen, som är intresserade av spirituella frågor, medvetandets frågor, i högre själs-lika förbindelser tenderar att vara isolerade individer. De är poeter, de är filosofer, de är fotografer, de är filmskapare. Och de tenderar att vara för sig själva. De är våra hantverksföretag. De är sårbara, fristående personer. Och de blir deprimerade och ledsna för sig själva. Och de förändras inte så mycket.
Now think about religions, think about organized religions. What do organized religions do? They group together, they form institutions. And that has all sorts of advantages. First of all, scale, might. The Catholic Church pulled in 97 billion dollars last year according to the Wall Street Journal. These are massive machines. They're collaborative, they're branded, they're multinational, and they're highly disciplined.
Så tänk på religioner, tänk på organiserade religioner. Vad gör organiserade religioner? De samlar sig, de formar institutioner. Och det har många typar av fördelar. Först och främst, skala, kraft. Den katolska kyrkan drog in 97 miljarder dollar förra året enligt Wall Street Journal. De är jättelika maskiner. De är samverkande, de är märkesinriktade, de är multinationella, och de är väldigt disciplinerade.
These are all very good qualities. We recognize them in relation to corporations. And corporations are very like religions in many ways, except they're right down at the bottom of the pyramid of needs. They're selling us shoes and cars. Whereas the people who are selling us the higher stuff -- the therapists, the poets -- are on their own and they have no power, they have no might. So religions are the foremost example of an institution that is fighting for the things of the mind. Now we may not agree with what religions are trying to teach us, but we can admire the institutional way in which they're doing it.
Detta är väldigt bra egenskaper. Vi kan relatera dem till företag. Och företag är väldigt lika religioner på många sätt, förutom att de är längst ner i behovspyramiden. De säljer skor och bilar. Medan människorna som säljer högre saker -- terapeuterna, poeterna -- står ensamma och utan makt, de har ingen kraft. Så religioner är det främsta exemplet på en institution som kämpar för sinnets frågor. Vi kanske inte håller med om vad de försöker lära ut men vi kan beundra det institutionella sätt de använder sig av.
Books alone, books written by lone individuals, are not going to change anything. We need to group together. If you want to change the world, you have to group together, you have to be collaborative. And that's what religions do. They are multinational, as I say, they are branded, they have a clear identity, so they don't get lost in a busy world. That's something we can learn from.
Enbart böcker, böcker skrivna av ensamma individer kommer inte att ändra något. Vi behöver samla oss. Om man vill förändra världen måste man bilda grupper, man måste samarbeta. Och det är vad religioner gör. De är multinationella, som jag sa, de är märkesinriktade, de har en klar identitet så att de inte går vilse i den här brusiga världen. Det är något vi kan lära oss av.
I want to conclude. Really what I want to say is for many of you who are operating in a range of different fields, there is something to learn from the example of religion -- even if you don't believe any of it. If you're involved in anything that's communal, that involves lots of people getting together, there are things for you in religion. If you're involved, say, in a travel industry in any way, look at pilgrimage. Look very closely at pilgrimage. We haven't begun to scratch the surface of what travel could be because we haven't looked at what religions do with travel. If you're in the art world, look at the example of what religions are doing with art. And if you're an educator in any way, again, look at how religions are spreading ideas. You may not agree with the ideas, but my goodness, they're highly effective mechanisms for doing so.
Jag vill sammmanfatta. Vad jag verkligen vill säga är att för många av er som är verksamma i en rad olika områden finns det någonting att lära från religionens exempel -- även om ni inte tror på något av det. Om du är aktiv i något som är gemensamt som involverar många människor som träffas, finns det saker för dig att hämta i religion. Om du är aktiv i, låt oss säga, i resebranschen på något sätt, titta på pilgrimsresor. Titta noga på pilgrimsresor. Vi har inte ens börjat att skrapa på ytan av vad resor skulle kunna innebära eftersom vi inte har tittat på hur religioner behandlar resor. Om du verkar i konstvärlden, se till exemplet om vad religioner gör med konst. Och om du är en pedagog på något vis, än en gång, titta på hur religioner sprider idéer. Du kanske inte håller med idéerna, men herregud, de är högeffektiva mekanismer för att göra det.
So really my concluding point is you may not agree with religion, but at the end of the day, religions are so subtle, so complicated, so intelligent in many ways that they're not fit to be abandoned to the religious alone; they're for all of us.
Så min slutgiltiga poäng är: du kanske inte håller med religioner men i slutändan, religioner är så subtila, so komplexa, så intelligenta i många avseenden att de inte passar att överlåtas endast till de religiösa, de är till för oss alla.
Thank you very much.
Tack så hemskt mycket.
(Applause)
(Applåder)
Chris Anderson: Now this is actually a courageous talk, because you're kind of setting up yourself in some ways to be ridiculed in some quarters.
Chris Anderson: Det här är faktiskt ett modigt tal, eftersom du på ett sätt förbereder dig själv att förlöjligas i vissa läger.
AB: You can get shot by both sides. You can get shot by the hard-headed atheists, and you can get shot by those who fully believe.
AB: Du kan bli skjuten av båda sidor. Du kan bli skjuten av de hårdnackade ateisterna, och du kan bli skjuten av de som tror fullt ut.
CA: Incoming missiles from North Oxford at any moment.
CA: Inkommande missiler från North Oxford när som helst.
AB: Indeed.
AB: Verkligen.
CA: But you left out one aspect of religion that a lot of people might say your agenda could borrow from, which is this sense -- that's actually probably the most important thing to anyone who's religious -- of spiritual experience, of some kind of connection with something that's bigger than you are. Is there any room for that experience in Atheism 2.0?
CA: Men du utelämnade en aspekt av religion som många kanske säger att din agenda kunde låna från, vilket är den här känslan -- som faktiskt antagligen är den viktigaste saken för någon som är religiös -- av spirituell upplevelse, av någon sorts förbindelse men något större än en själv. Finns det någon plats för den upplevelsen i Ateism 2.0?
AB: Absolutely. I, like many of you, meet people who say things like, "But isn't there something bigger than us, something else?" And I say, "Of course." And they say, "So aren't you sort of religious?" And I go, "No." Why does that sense of mystery, that sense of the dizzying scale of the universe, need to be accompanied by a mystical feeling? Science and just observation gives us that feeling without it, so I don't feel the need. The universe is large and we are tiny, without the need for further religious superstructure. So one can have so-called spiritual moments without belief in the spirit.
AB: Absolut! Jag, som många av er, möter människor som säger saker som: "Men finns det inget större än oss, något annat?" Och jag säger: "Självklart" och de säger "Så är du inte lite religiös ändå?" Och jag säger: "Nej". Varför måste den där känslan av gåtfullhet, känslan av universums svindlande skala, följas av en mystisk känsla? Forskning och bara observation ger oss den känslan utan den, så jag känner inte behovet. Universum är stort och vi är små, utan behovet av mer religiöst överbyggande. Man kan ha så kallade spirituella upplevelser utan att tro på själen.
CA: Actually, let me just ask a question. How many people here would say that religion is important to them? Is there an equivalent process by which there's a sort of bridge between what you're talking about and what you would say to them?
CA: Låt mig ställa en fråga. Hur många människor skulle säga att religion är viktigt för dem? Finns det en motsvarande process mellan vilka det finns någon sorts bro mellan vad du talar om och vad du skulle säga till dem?
AB: I would say that there are many, many gaps in secular life and these can be plugged. It's not as though, as I try to suggest, it's not as though either you have religion and then you have to accept all sorts of things, or you don't have religion and then you're cut off from all these very good things. It's so sad that we constantly say, "I don't believe so I can't have community, so I'm cut off from morality, so I can't go on a pilgrimage." One wants to say, "Nonsense. Why not?" And that's really the spirit of my talk. There's so much we can absorb. Atheism shouldn't cut itself off from the rich sources of religion.
AB: Jag skulle säga att det finns många, många luckor i det sekulariserade livet och att dessa kan fyllas. Det är inte som att, vilket jag försöker föreslå, det är inte som att antingen har du en religion och då måste du acceptera alla möjliga saker, eller så har du inte en religion och då är du avskuren från alla de här väldigt bra sakerna. Det är så sorgligt att vi ständigt säger "Jag är inte troende så jag kan inte tillhöra en gemenskap, jag är avskärmad från moral, så jag kan inte åka på pilgrimsresa." Man vill bara säga: "Nonsens. Varför inte?" Och det är verkligen essensen av mitt tal. Det finns så mycket vi kan ta till oss. Ateism borde inte avskärma sig från religionens rika källor.
CA: It seems to me that there's plenty of people in the TED community who are atheists. But probably most people in the community certainly don't think that religion is going away any time soon and want to find the language to have a constructive dialogue and to feel like we can actually talk to each other and at least share some things in common. Are we foolish to be optimistic about the possibility of a world where, instead of religion being the great rallying cry of divide and war, that there could be bridging?
CA: Det verkar, för mig, som att det finns många inom TED-gemenskapen som är ateister. Men antagligen tror de flesta i den här gemenskapen verkligen inte att religion kommer att försvinna i första taget och de vill hitta ett språk att använda för en konstruktiv dialog och känna att vi faktiskt kan prata med varandra och åtminstone ha vissa saker gemensamt. Är vi dumma som är optimistiska inför möjligheten av en värld där, istället för att religionen är det stora stridsropet av splittring och krig, kunde vi jobba överbryggande?
AB: No, we need to be polite about differences. Politeness is a much-overlooked virtue. It's seen as hypocrisy. But we need to get to a stage when you're an atheist and someone says, "Well you know, I did pray the other day," you politely ignore it. You move on. Because you've agreed on 90 percent of things, because you have a shared view on so many things, and you politely differ. And I think that's what the religious wars of late have ignored. They've ignored the possibility of harmonious disagreement.
AB: Nej, vi måste vara artiga inför olikheter. Artighet är en väldigt underskattad dygd. Den ses som hyckleri. Men vi måste för att komma till en nivå när du är en ateist och någon säger: "Jag bad härom dagen", och du artigt ignorerar det. Du går vidare. För att ni håller med varandra om 90 procent av saker och ting, för att ni delar samma synsätt på så många saker och ni artigt skiljer er åt. Jag tror att det är vad de senaste religiösa krigen har ignorerat. De har ignorerat möjligheten till harmoniskt oenighet.
CA: And finally, does this new thing that you're proposing that's not a religion but something else, does it need a leader, and are you volunteering to be the pope?
CA: Och slutligen, behöver detta nya sätt som du föreslår, som inte är religiöst men något annat, behöver det en ledare, och erbjuder du dig att bli påve?
(Laughter)
(Skratt)
AB: Well, one thing that we're all very suspicious of is individual leaders. It doesn't need it. What I've tried to lay out is a framework and I'm hoping that people can just fill it in. I've sketched a sort of broad framework. But wherever you are, as I say, if you're in the travel industry, do that travel bit. If you're in the communal industry, look at religion and do the communal bit. So it's a wiki project.
AB: En sak som vi alla är väldigt misstänksamma mot är individuella ledare. Mitt sätt behöver dem inte. Vad jag försökt att skapa är ett ramverk och jag hoppas att folk ska kunna fylla i det. Jag har skissat fram ett sorts allmänt ramverk. Men var du än befinner dig, som jag sa, befinner du dig i resebranschen, gör resebiten. Befinner du dig inom någon gemenskapsverksamhet, se till religionen och gör gemenskapsbiten. Så det är ett wiki-projekt.
(Laughter)
(Skratt)
CA: Alain, thank you for sparking many conversations later.
CA: Alain, tack för att du gett upphov till många kommande konversationer.
(Applause)
(Applåder)