I have given the slide show that I gave here two years ago about 2,000 times. I'm giving a short slide show this morning that I'm giving for the very first time, so -- well it's -- I don't want or need to raise the bar, I'm actually trying to lower the bar. Because I've cobbled this together to try to meet the challenge of this session.
Jag har hållit presentationen som jag gav här för två år sen ungefär tvåtusen gånger. Jag håller en kort presentation idag som jag håller för allra första gången, så - nja den - Jag varken vill eller behöver höja ribban; jag försöker faktiskt sänka ribban. Jag har nämligen slängt ihop det här för att möta utmaningen i den här sammankomsten.
And I was reminded by Karen Armstrong's fantastic presentation that religion really properly understood is not about belief, but about behavior. Perhaps we should say the same thing about optimism. How dare we be optimistic? Optimism is sometimes characterized as a belief, an intellectual posture. As Mahatma Gandhi famously said, "You must become the change you wish to see in the world." And the outcome about which we wish to be optimistic is not going to be created by the belief alone, except to the extent that the belief brings about new behavior. But the word "behavior" is also, I think, sometimes misunderstood in this context. I'm a big advocate of changing the lightbulbs and buying hybrids, and Tipper and I put 33 solar panels on our house, and dug the geothermal wells, and did all of that other stuff. But, as important as it is to change the lightbulbs, it is more important to change the laws. And when we change our behavior in our daily lives, we sometimes leave out the citizenship part and the democracy part. In order to be optimistic about this, we have to become incredibly active as citizens in our democracy. In order to solve the climate crisis, we have to solve the democracy crisis. And we have one.
Och jag blev påmind av Karen Armstrongs fantastiska presentation om att religion, när den förstås ordentligt, inte handlar om tro, utan om beteende. Kanske borde vi säga samma sak om optimism. Hur vågar vi vara optimistiska? Optimism beskrivs ibland som en tro, en intellektuell hållning. Som Mahatma Gandhis berömda uttalande, "Du måste bli den förändring du vill se i världen." Och det slutresultat som vi vill vara optimistiska om kommer inte att skapas av enbart tro, om inte tron är stark nog att föra med sig ett nytt beteende. Men ordet "beteende" är också, tror jag, ibland missförstått i det här sammanhanget. Jag är en stor förespråkare för att byta glödlampor och köpa hybridbilar, och Tipper och jag har satt 33 solcellspaneler på vårt hus, och har grävt jordvärmebrunnar, och gjort alla de där grejerna. Men, även om det är viktigt att byta glödlampor, så är det ännu viktigare att ändra lagarna. Och när vi ändrar vårt beteende i det dagliga livet, så utelämnar vi ibland medborgarbiten och demokratibiten. För att kunna vara optimistiska om det här, så måste vi bli oerhört aktiva som medborgare i vår demokrati. För att kunna lösa klimatkrisen, så måste vi lösa demokratikrisen. För vi har en sådan.
I have been trying to tell this story for a long time. I was reminded of that recently, by a woman who walked past the table I was sitting at, just staring at me as she walked past. She was in her 70s, looked like she had a kind face. I thought nothing of it until I saw from the corner of my eye she was walking from the opposite direction, also just staring at me. And so I said, "How do you do?" And she said, "You know, if you dyed your hair black, you would look just like Al Gore." (Laughter)
Jag har försökt att berätta det här under lång tid. Jag blev nyligen påmind om det av en kvinna som gick förbi bordet där jag satt, och bara stirrade på mig när hon gick förbi. Hon var i 70-årsåldern, hon såg ut att ha ett vänligt ansikte. Jag tänkte inte mer på det tills jag såg i ögonvrån att hon kom tillbaka, och fortfarande stirrade på mig. Så jag sade: "Hej, hur mår du?" och hon sade: "Vet du, om du färgade håret svart, så skulle du se ut exakt som Al Gore."
Many years ago, when I was a young congressman, I spent an awful lot of time dealing with the challenge of nuclear arms control -- the nuclear arms race. And the military historians taught me, during that quest, that military conflicts are typically put into three categories: local battles, regional or theater wars, and the rare but all-important global, world war -- strategic conflicts. And each level of conflict requires a different allocation of resources, a different approach, a different organizational model. Environmental challenges fall into the same three categories, and most of what we think about are local environmental problems: air pollution, water pollution, hazardous waste dumps. But there are also regional environmental problems, like acid rain from the Midwest to the Northeast, and from Western Europe to the Arctic, and from the Midwest out the Mississippi into the dead zone of the Gulf of Mexico. And there are lots of those. But the climate crisis is the rare but all-important global, or strategic, conflict. Everything is affected. And we have to organize our response appropriately. We need a worldwide, global mobilization for renewable energy, conservation, efficiency and a global transition to a low-carbon economy. We have work to do. And we can mobilize resources and political will. But the political will has to be mobilized, in order to mobilize the resources.
För många år sen, när jag var en ung kongressledamot, så tillbringade jag väldigt mycket tid med att hantera utmaningen med kärnvapenkontroll - kapprustningen. Och militärhistorikerna lärde mig under det äventyret att militära konflikter delas in i tre kategorier - lokala strider, regionala eller teaterkrig, och de ovanliga men otroligt viktiga globala, världskrigen. Strategiska konflikter. Och varje nivå av konflikt kräver en annan fördelning av resurser en egen approach, och en egen organisationsmodell. Miljömässiga utmaningar faller inom samma tre kategorier, och det mesta vi tänker på är lokala miljöproblem - luftföroreningar, vattenföroreningar, dumpning av giftigt avfall. Men det finns också regionala miljöproblem, som surt regn från mellanvästern till nordost, och från västra Europa till Arktis, och från mellanvästern ut med Mississippi till den döda zonen i mexikanska gulfen. Och det finns fler sådana. Men klimatkrisen är den sällsynta men otroligt viktiga globala, eller strategiska konfliken. Allting påverkas. Och vi måste organisera vår respons efter det. Vi behöver en världsomfattande, global mobilisering för förnyelsebar energi, hushållning, effektivisering och en global övergång till en ekonomi med lågt utsläpp av koldioxid. Vi har ett jobb att göra. Och vi kan mobilisera resurser och politisk vilja. Men den politiska viljan måste mobiliseras för att frigöra resurserna.
Let me show you these slides here. I thought I would start with the logo. What's missing here, of course, is the North Polar ice cap. Greenland remains. Twenty-eight years ago, this is what the polar ice cap -- the North Polar ice cap -- looked like at the end of the summer, at the fall equinox. This last fall, I went to the Snow and Ice Data Center in Boulder, Colorado, and talked to the researchers here in Monterey at the Naval Postgraduate Laboratory. This is what's happened in the last 28 years. To put it in perspective, 2005 was the previous record. Here's what happened last fall that has really unnerved the researchers. The North Polar ice cap is the same size geographically -- doesn't look quite the same size -- but it is exactly the same size as the United States, minus an area roughly equal to the state of Arizona. The amount that disappeared in 2005 was equivalent to everything east of the Mississippi. The extra amount that disappeared last fall was equivalent to this much. It comes back in the winter, but not as permanent ice, as thin ice -- vulnerable. The amount remaining could be completely gone in summer in as little as five years. That puts a lot of pressure on Greenland. Already, around the Arctic Circle -- this is a famous village in Alaska. This is a town in Newfoundland. Antarctica. Latest studies from NASA. The amount of a moderate-to-severe snow melting of an area equivalent to the size of California.
Låt mig visa några bilder. Jag tänkte jag skulle börja med loggan. Det som saknas här är förstås nordpolens istäcke. Grönland finns kvar. För 28 år sedan såg polens istäcke - nordpolens istäcke - ut såhär i slutet av sommaren vid höstdagjämningen. Nu i höstas åkte jag till Snö- och isdatacentret i Boulder, Colorado, och pratade med forskare här i Monterey vid Marina Högskolelaboratoriet. Det här är vad som har hänt de senaste 28 åren. För att få ett perspektiv, 2005 var det tidigare rekordet. Det här är vad som hände i höstas som verkligen skakat om forskarna. Nordpolens istäcke har samma geografiska storlek. Det ser inte ut så, men det är exakt lika stort som USA, minus ett område som motsvarar Arizona. Ytan som försvann 2005 motsvarar allt öster om Mississippi. Den extra mängd som försvann i höstas motsvarar den här ytan. Det kommer tillbaka på vintern, men inte som permanent is utan som tunn is. Sårbar. Den mängd som finns kvar skulle kunna vara helt borta sommartid så snart som om fem år. Det lägger stort tryck på Grönland. Redan nu, runt polcirkeln - det här är en berömd by i Alaska. Det är en stad i Newfoundland. Antarktis. Senaste studierna från NASA. Mängden av måttlig till allvarlig snösmältning i ett område med samma storlek som Kalifornien.
"They were the best of times, they were the worst of times": the most famous opening sentence in English literature. I want to share briefly a tale of two planets. Earth and Venus are exactly the same size. Earth's diameter is about 400 kilometers larger, but essentially the same size. They have exactly the same amount of carbon. But the difference is, on Earth, most of the carbon has been leeched over time out of the atmosphere, deposited in the ground as coal, oil, natural gas, etc. On Venus, most of it is in the atmosphere. The difference is that our temperature is 59 degrees on average. On Venus, it's 855. This is relevant to our current strategy of taking as much carbon out of the ground as quickly as possible, and putting it into the atmosphere. It's not because Venus is slightly closer to the Sun. It's three times hotter than Mercury, which is right next to the Sun. Now, briefly, here's an image you've seen, as one of the only old images, but I show it because I want to briefly give you CSI: Climate.
"De var de bästa av tider, de var de sämsta av tider." Den mest kända inledningsfrasen i engelsk litteratur. Jag vill kortfattat berätta en "Berättelse om två planeter." Jorden och Venus har exakt samma storlek. Jordens diameter är cirka 400km större, men väsentligen samma storlek. De har exakt samma mängd kol. Skillnaden är att på jorden har det mesta av kolet sakta men säkert åderlåtits från atmosfären, och deponerats i marken som kol, olja, naturgas etc. På Venus är det mesta av kolet i atmosfären. Skillnaden är att vår temperatur är 15 grader C i genomsnitt. På Venus är det 457 grader. Det här är relevant för vår nuvarande strategi: Att ta så mycket kol som möjligt från marken och sprida det i atmosfären. Det beror inte på att Venus är lite närmare solen. Det är tre gånger så varmt som Merkurius, som ligger precis bredvid solen. Nu, lite kort, här är en bild som ni har sett, men jag vill visa den för jag vill snabbt ge er: Klimatet - så funkar det.
The global scientific community says: man-made global warming pollution, put into the atmosphere, thickening this, is trapping more of the outgoing infrared. You all know that. At the last IPCC summary, the scientists wanted to say, "How certain are you?" They wanted to answer that "99 percent." The Chinese objected, and so the compromise was "more than 90 percent." Now, the skeptics say, "Oh, wait a minute, this could be variations in this energy coming in from the sun." If that were true, the stratosphere would be heated as well as the lower atmosphere, if it's more coming in. If it's more being trapped on the way out, then you would expect it to be warmer here and cooler here. Here is the lower atmosphere. Here's the stratosphere: cooler. CSI: Climate.
Det globala forskarsamhället säger att människans växthusgaser, väl i atmosfären, så fångas mer av det utstrålande infraröda. På det sista IPCC-mötet ville forskarna svara på frågan, "Hur säkra är ni?". De ville svara "99%." Kineserna protesterade, så kompromissen blev "mer än 90%." Nu säger skeptikerna "Vänta lite, det kan vara variationer i energin som kommer från solen." Om det var sant skulle stratosfären värmas upp precis som den lägre atmosfären, om mer som kommer in. Om det är mer som fångas på utvägen kan man förvänta sig att det är varmare här och kallare där. Det här är den lägre atmosfären. Här är stratosfären - kallare. Klimatet - så funkar det.
Now, here's the good news. Sixty-eight percent of Americans now believe that human activity is responsible for global warming. Sixty-nine percent believe that the Earth is heating up in a significant way. There has been progress, but here is the key: when given a list of challenges to confront, global warming is still listed at near the bottom. What is missing is a sense of urgency. If you agree with the factual analysis, but you don't feel the sense of urgency, where does that leave you? Well, the Alliance for Climate Protection, which I head in conjunction with Current TV -- who did this pro bono -- did a worldwide contest to do commercials on how to communicate this. This is the winner.
Här kommer goda nyheter. 68% av amerikanerna tror nu att mänsklig aktivitet är orsaken till global uppvärmning. 69% tror att jorden blir varmare på ett signifikant sätt. Det har skett framsteg, men här är kruxet, när man gör en lista över utmaningar att ta tag i, kommer global uppvärmning fortfarande nära botten. Det som saknas är en känsla av brådska. Om man håller med om analysen av fakta, men inte känner att det är bråttom, var hamnar man då? Nåväl, Alliansen för Klimatskydd, som jag leder tillsammans med CurrentTV - som gjorde det här gratis, utlyste en världsomfattande tävling att göra reklamfilmer om hur man ska kommunicera det här. Det här är vinnarbidraget.
NBC -- I'll show all of the networks here -- the top journalists for NBC asked 956 questions in 2007 of the presidential candidates: two of them were about the climate crisis. ABC: 844 questions, two about the climate crisis. Fox: two. CNN: two. CBS: zero. From laughs to tears -- this is one of the older tobacco commercials. So here's what we're doing. This is gasoline consumption in all of these countries. And us. But it's not just the developed nations. The developing countries are now following us and accelerating their pace. And actually, their cumulative emissions this year are the equivalent to where we were in 1965. And they're catching up very dramatically. The total concentrations: by 2025, they will be essentially where we were in 1985. If the wealthy countries were completely missing from the picture, we would still have this crisis. But we have given to the developing countries the technologies and the ways of thinking that are creating the crisis. This is in Bolivia -- over thirty years.
NBC - jag ska visa alla nätverken här - toppjournalisterna hos NBC ställde 956 frågor 2007 till presidentkandidaterna, två av dem handlade om klimatkrisen. ABC 844 frågor, två om klimatkrisen. Fox två. CNN två. CBS noll. Från skratt till tårar. Det här är en av de äldre tobaksreklamerna. Så det här är vad vi gör. Det här är bensinkonsumtion i alla de här länderna. Och i USA. Men det är inte bara i-länderna. U-länderna följer nu efter oss och de ökar farten. Och faktiskt, deras sammanlagda utsläpp i år motsvarar var vi var 1965. Och de kommer ifatt dramatiskt. De totala koncentrationerna: år 2025 kommer de väsentligen vara där vi var 1985. Om de rika länderna saknades helt från sammanhanget skulle vi fortfarande ha krisen. Men vi har gett u-länderna den teknik och de tankesätt som skapar krisen. Det här är Bolivia. Sett över mer är trettio år.
This is peak fishing in a few seconds. The '60s. '70s. '80s. '90s. We have to stop this. And the good news is that we can. We have the technologies. We have to have a unified view of how to go about this: the struggle against poverty in the world and the challenge of cutting wealthy country emissions, all has a single, very simple solution.
Det här är områden med sjunkande fiskbestånd. 60-talet. 70-, 80-, 90-tal. Vi måste stoppa det här. Och de goda nyheterna är att vi kan. Vi har tekniken. Vi måste ha en enad syn på hur vi ska genomföra detta. Kampen mot fattigdom i världen och utmaningen att minska rika länders utsläpp, har alla en enda, mycket enkel lösning.
People say, "What's the solution?" Here it is. Put a price on carbon. We need a CO2 tax, revenue neutral, to replace taxation on employment, which was invented by Bismarck -- and some things have changed since the 19th century. In the poor world, we have to integrate the responses to poverty with the solutions to the climate crisis. Plans to fight poverty in Uganda are mooted, if we do not solve the climate crisis.
Folk frågar, "Vad är lösningen?" Här är den. Sätt ett pris på koldioxid. Vi behöver en CO2-skatt, inkomstneutral, för att ersätta beskattning på arbete, som uppfanns av Bismarck - och några saker har ändrats sedan 1800-talet. I den fattiga världen måste vi integrera åtgärderna mot fattigdom med åtgärderna mot klimatkrisen. Planer att bekämpa fattigdom i Uganda motarbetas om vi inte löser klimatkrisen.
But responses can actually make a huge difference in the poor countries. This is a proposal that has been talked about a lot in Europe. This was from Nature magazine. These are concentrating solar, renewable energy plants, linked in a so-called "supergrid" to supply all of the electrical power to Europe, largely from developing countries -- high-voltage DC currents. This is not pie in the sky; this can be done.
Men åtgärder kan faktiskt göra en enorm skillnad i fattiga länder. Det här är ett förslag som har diskuterats mycket i Europa. Det här är från Nature Magazine. Koncentrerade solenergikraftverk, länkade i ett s.k. supernät som tillhandahåller all elkraft till Europa, mestadels från u-länder. Högspänningsledningar. Det är ingen utopi, det kan genomföras.
We need to do it for our own economy. The latest figures show that the old model is not working. There are a lot of great investments that you can make. If you are investing in tar sands or shale oil, then you have a portfolio that is crammed with sub-prime carbon assets. And it is based on an old model. Junkies find veins in their toes when the ones in their arms and their legs collapse. Developing tar sands and coal shale is the equivalent. Here are just a few of the investments that I personally think make sense. I have a stake in these, so I'll have a disclaimer there. But geothermal, concentrating solar, advanced photovoltaics, efficiency and conservation.
Vi behöver göra det för vår egen ekonomi. De senaste siffrorna visar att den gamla modellen inte fungerar. Det finns många stora investeringar som man kan göra. Om man investerar i oljesand eller i oljeskiffer, då har man en portfölj som är fylld av undermåliga koltillgångar. Och det baseras på den gamla modellen. Narkomaner hittar vener i tårna när de i armarna och benen har kollapsat. Att ta fram oljesand och oljeskiffer är lika illa. Det här är bara några av de investeringar som jag personligen tycker är vettiga. Jag har investeringar i dem, så där har jag friskrivit mig. Men jordvärme, att koncentrera solenergi, avancerade solceller, effektivitet och hushållning.
You've seen this slide before, but there's a change. The only two countries that didn't ratify -- and now there's only one. Australia had an election. And there was a campaign in Australia that involved television and Internet and radio commercials to lift the sense of urgency for the people there. And we trained 250 people to give the slide show in every town and village and city in Australia. Lot of other things contributed to it, but the new Prime Minister announced that his very first priority would be to change Australia's position on Kyoto, and he has. Now, they came to an awareness partly because of the horrible drought that they have had. This is Lake Lanier. My friend Heidi Cullen said that if we gave droughts names the way we give hurricanes names, we'd call the one in the southeast now Katrina, and we would say it's headed toward Atlanta. We can't wait for the kind of drought Australia had to change our political culture. Here's more good news. The cities supporting Kyoto in the U.S. are up to 780 -- and I thought I saw one go by there, just to localize this -- which is good news.
Ni har sett den här bilden förut, men den har ändrats. De enda två länderna som inte skrivit under - och nu är det bara ett. Australien hade en omröstning. Och det var en kampanj i Australien som involverade TV, internet och radioreklam för att stärka känslan av brådska hos folket där. Och vi lärde upp 250 personer att hålla presentationen i varje tätort, by och stad i Australien. En massa andra saker bidrog till det, men den nya premiärministern tillkännagav att hans allra första prioritet skulle vara att ändra Australiens inställning till Kyotofördraget, och det har han. Nu har de blivit varse delvis på grund av den fruktansvärda torka de har haft. Det här är Laniersjön. Min vän Heidi Cullins sade att om vi gav torkor namn på samma sätt som vi namnger orkaner, så skulle vi kalla den nuvarande i sydöst för Katrina, och vi skulle säga att den är på väg mot Atlanta. Vi kan inte invänta den sortens torka som Australien haft för att ändra vår politiska kultur. Här är mer goda nyheter. Antalet amerikanska städer som stöder Kyotofördraget är nu uppe i 780 - och jag tyckte jag såg en skymta förbi där, bara för att lokalisera det här. Vilket är goda nyheter.
Now, to close, we heard a couple of days ago about the value of making individual heroism so commonplace that it becomes banal or routine. What we need is another hero generation. Those of us who are alive in the United States of America today especially, but also the rest of the world, have to somehow understand that history has presented us with a choice -- just as Jill [Bolte] Taylor was figuring out how to save her life while she was distracted by the amazing experience that she was going through. We now have a culture of distraction. But we have a planetary emergency. And we have to find a way to create, in the generation of those alive today, a sense of generational mission. I wish I could find the words to convey this. This was another hero generation that brought democracy to the planet. Another that ended slavery. And that gave women the right to vote. We can do this. Don't tell me that we don't have the capacity to do it. If we had just one week's worth of what we spend on the Iraq War, we could be well on the way to solving this challenge. We have the capacity to do it.
För att runda av, vi hörde för några dagar sen om värdet av att göra individuellt hjältemod så vanligt att det blir vardagsmat eller rutin. Det vi behöver är en ny generation hjältar. De av oss som bor i USA i synnerhet idag, men också i resten av världen, måste på något sätt förstå att historien har gett oss ett val - precis som när Jill Taylor förstod hur hon skulle rädda sitt liv när hon blev distraherad av den otroliga upplevelsen hon var med om. Vi har nu en kultur full av distraktioner. Men vi har en akut planetär situation. Och vi måste hitta ett sätt att skapa, hos den generation som lever idag, en känsla av ett allmänmänskligt uppdrag. Jag önskar att jag kunde hitta orden som förmedlar detta. Det här var en annan hjältegeneration som införde demokrati på planeten. En annan som stoppade slaveriet. Och som gav kvinnor rösträtt. Vi kan göra det här. Säg inte att vi inte har kapacitet nog att genomföra det. Om vi bara hade en veckas värde av det vi spenderar på irakkriget, så skulle vi vara på god väg att lösa den här utmaningen. Vi har kapacitet nog att göra det.
One final point: I'm optimistic, because I believe we have the capacity, at moments of great challenge, to set aside the causes of distraction and rise to the challenge that history is presenting to us. Sometimes I hear people respond to the disturbing facts of the climate crisis by saying, "Oh, this is so terrible. What a burden we have." I would like to ask you to reframe that. How many generations in all of human history have had the opportunity to rise to a challenge that is worthy of our best efforts? A challenge that can pull from us more than we knew we could do? I think we ought to approach this challenge with a sense of profound joy and gratitude that we are the generation about which, a thousand years from now, philharmonic orchestras and poets and singers will celebrate by saying, they were the ones that found it within themselves to solve this crisis and lay the basis for a bright and optimistic human future.
En sista punkt. Jag är optimistisk, för jag tror att vi har kapaciteten, i situationer med stora utmaningar, att åsidosätta distraktionerna och möta utmaningen som historien ger oss. Ibland hör jag folk som reagerar på upprörande fakta om klimatkrisen med att säga, "Å, det är så fruktansvärt. Vilken börda vi har." Jag skulle vilja be er att omformulera det. Hur många generationer i hela mänsklighetens historia har haft möjligheten att möta en utmaning som är värd våra största ansträngningar? En utmaning som kan locka fram mer än vi visste att vi kunde? Jag tycker vi ska ta oss an den här utmaningen med en känsla av djup glädje och tacksamhet för att vi är den generation som, om tusen år, filharmoniska orkestrar och poeter och sångare kommer att hylla genom att säga, det var de som hittade det inom sig att lösa den krisen och att lägga grunden för en ljus och optimistisk framtid för människan.
Let's do that. Thank you very much.
Låt oss göra det. Tack så mycket.
Chris Anderson: For so many people at TED, there is deep pain that basically a design issue on a voting form -- one bad design issue meant that your voice wasn't being heard like that in the last eight years in a position where you could make these things come true. That hurts.
- För många människor här på TED, är det smärtsamt att en designmässig detalj utformningen av en röstsedel - inneburit att din röst inte hörts, de senaste åtta åren, från positionen där du kunnat förverkliga detta. Det svider.
Al Gore: You have no idea. (Laughter)
- Du har inte en aning.
CA: When you look at what the leading candidates in your own party are doing now -- I mean, there's -- are you excited by their plans on global warming?
- När du ser vad de ledande kandidaterna i ditt eget parti gör nu, är du entusiastisk inför deras planer vad gäller global uppvärmning?
AG: The answer to the question is hard for me because, on the one hand, I think that we should feel really great about the fact that the Republican nominee -- certain nominee -- John McCain, and both of the finalists for the Democratic nomination -- all three have a very different and forward-leaning position on the climate crisis. All three have offered leadership, and all three are very different from the approach taken by the current administration. And I think that all three have also been responsible in putting forward plans and proposals. But the campaign dialogue that -- as illustrated by the questions -- that was put together by the League of Conservation Voters, by the way, the analysis of all the questions -- and, by the way, the debates have all been sponsored by something that goes by the Orwellian label, "Clean Coal." Has anybody noticed that? Every single debate has been sponsored by "Clean Coal." "Now, even lower emissions!"
- Svaret på den frågan är svår för mig för att, å ena sidan, så tycker jag att vi ska tycka det är riktigt bra att den nominerade republikanen - en viss nominerad John McCain, och båda finalisterna för den demokratiska nomineringen - alla tre har en helt annan och framåtriktad inställning till klimatkrisen. Alla tre har erbjudit ledarskap, och alla tre har en helt annan inställning än den nuvarande ledningen. Och jag tycker att alla tre också har tagit ansvar genom att lägga fram planer och förslag. Men kampanjdialogen som, som frågorna visar sammanställts av miljöorganisationen LCV och analysen av alla frågor... Debatterna, har förresten varit sponsrade av den Orwellska motsägelsen "Rent Kol." Har någon lagt märke till det? Varenda debatt har sponsrats av "Rent Kol." "Nu, ännu lägre utsläpp!"
The richness and fullness of the dialogue in our democracy has not laid the basis for the kind of bold initiative that is really needed. So they're saying the right things and they may -- whichever of them is elected -- may do the right thing, but let me tell you: when I came back from Kyoto in 1997, with a feeling of great happiness that we'd gotten that breakthrough there, and then confronted the United States Senate, only one out of 100 senators was willing to vote to confirm, to ratify that treaty. Whatever the candidates say has to be laid alongside what the people say.
Rikligheten och omfattningen av dialog i vår demokrati har inte lagt grunden för den sorts vågade initiativ som i själva verket behövs. Så de säger de rätta sakerna och kan - oavsett vem som blir vald - kanske göra det rätta. Men jag säger det, när jag kom tillbaka från Kyoto år 1997 med en stark lyckokänsla över att vi fått ett sådant genombrott där, och sen la fram det för den amerikanska senaten, var det bara en av hundra senatorer som var redo att rösta för att ratificera fördraget. Oavsett vad kandidaterna säger måste det gå i takt med folkets åsikter.
This challenge is part of the fabric of our whole civilization. CO2 is the exhaling breath of our civilization, literally. And now we mechanized that process. Changing that pattern requires a scope, a scale, a speed of change that is beyond what we have done in the past. So that's why I began by saying, be optimistic in what you do, but be an active citizen. Demand -- change the light bulbs, but change the laws. Change the global treaties. We have to speak up. We have to solve this democracy -- this -- We have sclerosis in our democracy. And we have to change that. Use the Internet. Go on the Internet. Connect with people. Become very active as citizens. Have a moratorium -- we shouldn't have any new coal-fired generating plants that aren't able to capture and store CO2, which means we have to quickly build these renewable sources. Now, nobody is talking on that scale. But I do believe that between now and November, it is possible. This Alliance for Climate Protection is going to launch a nationwide campaign -- grassroots mobilization, television ads, Internet ads, radio, newspaper -- with partnerships with everybody from the Girl Scouts to the hunters and fishermen.
Utmaningen är en del av strukturen i hela vår civilisation. CO2 är vår civilisations andedräkt, bokstavligen. Och nu har vi automatiserat den processen. Att ändra mönstret kräver en storskalighet, en förändringshastighet som är bortom vad vi hittills har gjort. Det är därför jag börjar med att säga, var optimistisk i det som du gör, men var en aktiv medborgare Ställ krav. Byt ut glödlamporna, men ändra lagarna. Ändra de globala fördragen. Vi måste höja våra röster. Vi måste lösa den här demokrati... Vi har en ärr i vår demokrati. Och vi måste ändra det. Använd internet. Ta kontakt med folk. Bli väldigt aktiva som medborgare. Ha ett moratorium - vi borde inte göra några nya kolkraftverk som inte klarar att fånga och lagra CO2. Vilket betyder att vi måste bygga de förnyelsebara källorna snabbt. Nu är det ingen som talar om en sådan storskalighet. Men jag tror att det är möjligt, mellan nu och november. Alliansen för Klimatskydd kommer att starta en landsomfattande kampanj - gräsrotsmobilisering, TV-reklam, internetreklam, radio, tidningar. Med samarbeten med alla från flickscouter till jägare och fiskare.
We need help. We need help.
Vi behöver hjälp. Vi behöver hjälp.
CA: In terms of your own personal role going forward, Al, is there something more than that you would like to be doing?
- När det kommer till din personliga roll framöver, Al, finns det något mer än det som du skulle vilja göra?
AG: I have prayed that I would be able to find the answer to that question. What can I do? Buckminster Fuller once wrote, "If the future of all human civilization depended on me, what would I do? How would I be?" It does depend on all of us, but again, not just with the light bulbs. We, most of us here, are Americans. We have a democracy. We can change things, but we have to actively change. What's needed really is a higher level of consciousness. And that's hard to -- that's hard to create -- but it is coming. There's an old African proverb that some of you know that says, "If you want to go quickly, go alone; if you want to go far, go together." We have to go far, quickly. So we have to have a change in consciousness. A change in commitment. A new sense of urgency. A new appreciation for the privilege that we have of undertaking this challenge.
- Jag har bett till gud att jag ska hitta svaret på den frågan. Vad kan jag göra? Buckminster Fuller skrev en gång, "Om framtiden för hela mänskligheten berodde på mig, vad skulle jag göra? Hur skulle jag vara?" Det hänger på oss alla, men återigen, inte bara på glödlamporna. Vi, de flesta av oss här, är amerikaner. Vi har en demokrati. Vi kan ändra saker, men vi måste förändra aktivt. Det som behövs är egentligen en högre nivå av medvetenhet. Och det är svårt att - det är svårt att skapa - men det är på väg. Det finns ett gammalt afrikanskt talesätt som en del av er känner till: "Om du vill gå snabbt, gå ensam; men om du vill gå långt, gå tillsammans." Vi måste gå långt snabbt. Så vi måste förändra medvetenheten. Förändra engagemanget. En ny känsla av att det brådskar. En ny uppskattning för privilegiet vi har, att ta oss an utmaningen.
CA: Al Gore, thank you so much for coming to TED.
- Al Gore, tack så mycket för att du kom till TED.
AG: Thank you. Thank you very much.
- Tack. Tack så mycket.