I was speaking to a group of about 300 kids, ages six to eight, at a children's museum, and I brought with me a bag full of legs, similar to the kinds of things you see up here, and had them laid out on a table for the kids. And, from my experience, you know, kids are naturally curious about what they don't know, or don't understand, or is foreign to them. They only learn to be frightened of those differences when an adult influences them to behave that way, and maybe censors that natural curiosity, or you know, reins in the question-asking in the hopes of them being polite little kids. So I just pictured a first grade teacher out in the lobby with these unruly kids, saying, "Now, whatever you do, don't stare at her legs."
Jag talade inför en grupp på ungefär 300 barn, mellan 6 och 8 år, vid ett barnmuseum. Jag tog med mig en väska full av ben, ungefär som de ni ser här uppe, och lade ut dem på ett bord för barnen. Min erfarenhet är att barn är naturligt nyfikna på det de inte vet eller inte förstår eller det som är främmande för dem. De lär sig bara att bli skrämda av sådana olikheter när vuxna påverkar dem att bete sig så, och kanske censurerar den där naturliga nyfikenheten, eller ni vet, tyglar frågvisheten i hopp om att de ska bli artiga små barn. Så jag såg framför mig en förstaklasslärare ute i foajén med dessa bångstyriga barn, sägandes "Vad ni än gör, stirra inte på hennes ben"
But, of course, that's the point. That's why I was there, I wanted to invite them to look and explore. So I made a deal with the adults that the kids could come in without any adults for two minutes on their own. The doors open, the kids descend on this table of legs, and they are poking and prodding, and they're wiggling toes, and they're trying to put their full weight on the sprinting leg to see what happens with that. And I said, "Kids, really quickly -- I woke up this morning, I decided I wanted to be able to jump over a house -- nothing too big, two or three stories -- but, if you could think of any animal, any superhero, any cartoon character, anything you can dream up right now, what kind of legs would you build me?"
Men det var förstås poängen. Det var därför jag var där, jag ville bjuda in dem till att titta och utforska. Så jag kom överens med de vuxna om att barnen skulle komma in, utan vuxna, i två minuter, helt själva. Dörrarna öppnas, barnen kastar sig över benbordet, de petar och knuffas, de viftar på tårna och de försöker lägga hela sin vikt på det fjädrande benet för att se vad som händer. Jag sa, "Barn, lite snabbt bara - jag vaknade i morse och bestämde att jag vill kunna hoppa över ett hus - inget jättestort, bara två eller tre våningar - men om ni tänker er något djur, en superhjälte, någon tecknad figur, vad som helst som ni kan fantisera ihop precis nu, hurdana ben skulle ni bygga till mig?"
And immediately a voice shouted, "Kangaroo!" "No, no, no! Should be a frog!" "No. It should be Go Go Gadget!" "No, no, no! It should be the Incredibles." And other things that I don't -- aren't familiar with. And then, one eight-year-old said, "Hey, why wouldn't you want to fly too?" And the whole room, including me, was like, "Yeah." (Laughter) And just like that, I went from being a woman that these kids would have been trained to see as "disabled" to somebody that had potential that their bodies didn't have yet. Somebody that might even be super-abled. Interesting.
Genast ropade en röst, "Känguru!" "Nej, nej, nej, det borde vara en groda!" "Nej, det borde vara Go Go Gadget!" "Nej, The Incredibles" Och andra som jag inte -- känner till. Sedan sa en åttaåring: "Varför skulle du inte vilja flyga också?" Och alla i rummet, även jag, var liksom "Yeah" (skratt) Och bara sådär, gick jag från att vara en kvinna som dessa barn skulle ha tränats att se som "handikappad" till att vara någon med möjligheter som deras kroppar inte har än. Någon som kanske till och med har superförmågor. Intressant.
So some of you actually saw me at TED, 11 years ago. And there's been a lot of talk about how life-changing this conference is for both speakers and attendees, and I am no exception. TED literally was the launch pad to the next decade of my life's exploration. At the time, the legs I presented were groundbreaking in prosthetics. I had woven carbon fiber sprinting legs modeled after the hind leg of a cheetah, which you may have seen on stage yesterday. And also these very life-like, intrinsically painted silicone legs.
En del av er såg mig på TED för 11 år sedan. Det har pratats en del om hur livsförändrande den här konferensen är för både talare och åhörare och jag är inget undantag. TED var bokstavligt talat en språngbräda till det nästa decenniet i min livsutforskning. Vid den tiden visade jag upp ben som var banbrytande inom prostetiken. Jag hade sprintben gjorda av vävd kolfiber, modellerade efter gepardens bakben, som ni kan ha sett här igår. Men även väldigt naturtrogna, realistiskt målade silikonben.
So at the time, it was my opportunity to put a call out to innovators outside the traditional medical prosthetic community to come bring their talent to the science and to the art of building legs. So that we can stop compartmentalizing form, function and aesthetic, and assigning them different values. Well, lucky for me, a lot of people answered that call. And the journey started, funny enough, with a TED conference attendee -- Chee Pearlman, who hopefully is in the audience somewhere today. She was the editor then of a magazine called ID, and she gave me a cover story.
Då hade jag möjligheten att be innovatörer utanför den traditionella medicinska prostetiken att ta sin talang till vetenskapen och till konsten att bygga ben, så att vi kan sluta dela upp form, funktion och estetik och ge dem olika värden. Turligt nog för mig så var det många som hörde av sig, och resan startade lustigt nog med en TED-åhörare -- Chee Pearlman, som förhoppningsvis finns någonstans i publiken idag. Hon var redaktör på tidningen ID, och hon gav mig ett omslag.
This started an incredible journey. Curious encounters were happening to me at the time; I'd been accepting numerous invitations to speak on the design of the cheetah legs around the world. And people would come up to me after the conference, after my talk, men and women. And the conversation would go something like this, "You know Aimee, you're very attractive. You don't look disabled." (Laughter) I thought, "Well, that's amazing, because I don't feel disabled." And it really opened my eyes to this conversation that could be explored, about beauty. What does a beautiful woman have to look like? What is a sexy body? And interestingly, from an identity standpoint, what does it mean to have a disability? I mean, people -- Pamela Anderson has more prosthetic in her body than I do. Nobody calls her disabled. (Laughter)
Detta startade en otrolig resa. Jag upplevde märkliga möten och sammanträffanden; jag hade tackat ja till många inbjudningar att tala om gepardbenens design, runtom i världen Människor kom fram till mig efter konferenser, män och kvinnor, och konversationerna kunde låta ungefär så här, "Vet du Aimee, du är väldigt attraktiv. Du ser inte alls handikappad ut" (skratt) Jag tänkte "Ja, det är fantastiskt, för jag känner mig inte handikappad". Detta öppnade mina ögon för ett samtal som skulle kunna utforskas, om skönhet. Hur måste en vacker kvinna se ut? Vad är en sexig kropp? Och, väldigt intressant ur en identitetssynvinkel, vad betyder "att ha ett handikapp"? Jag menar -- Pamela Anderson har fler proteser i sin kropp än jag har i min. Och ingen kallar henne handikappad. (skratt)
So this magazine, through the hands of graphic designer Peter Saville, went to fashion designer Alexander McQueen, and photographer Nick Knight, who were also interested in exploring that conversation. So, three months after TED I found myself on a plane to London, doing my first fashion shoot, which resulted in this cover -- "Fashion-able"? Three months after that, I did my first runway show for Alexander McQueen on a pair of hand-carved wooden legs made from solid ash. Nobody knew -- everyone thought they were wooden boots. Actually, I have them on stage with me: grapevines, magnolias -- truly stunning. Poetry matters. Poetry is what elevates the banal and neglected object to a realm of art. It can transform the thing that might have made people fearful into something that invites them to look, and look a little longer, and maybe even understand.
Så den här tidningen gick, genom grafiska designern Peter Saville, till modedesignern Alexander McQueen och fotografen Nick Knight som också var intresserade av att utforska det där samtalet. Så, tre månader efter TED satt jag på ett plan till London för att göra min första modefotografering, vilket resulterade i det här omslaget -- Fashion-able? Tre månader efter det gjorde jag min första modevisning för Alexander McQueen på ett par handsnidade träben gjorda av massiv ask. Ingen visste -- alla trodde att det var trästövlar. Jag har faktiskt med dem här på scenen: Vinrankor, magnolior, verkligen fantastiska. Poesi spelar roll. Poesi höjer det banala och bortglömda till att vara konst. Det kan förvandla något som kan ha skrämt folk till något som bjuder in dem att titta, titta lite till, och kanske till och med förstå.
I learned this firsthand with my next adventure. The artist Matthew Barney, in his film opus called the "The Cremaster Cycle." This is where it really hit home for me -- that my legs could be wearable sculpture. And even at this point, I started to move away from the need to replicate human-ness as the only aesthetic ideal. So we made what people lovingly referred to as glass legs even though they're actually optically clear polyurethane, a.k.a. bowling ball material. Heavy! Then we made these legs that are cast in soil with a potato root system growing in them, and beetroots out the top, and a very lovely brass toe. That's a good close-up of that one. Then another character was a half-woman, half-cheetah -- a little homage to my life as an athlete. 14 hours of prosthetic make-up to get into a creature that had articulated paws, claws and a tail that whipped around, like a gecko. (Laughter) And then another pair of legs we collaborated on were these -- look like jellyfish legs, also polyurethane. And the only purpose that these legs can serve, outside the context of the film, is to provoke the senses and ignite the imagination. So whimsy matters.
Jag lärde mig detta på mitt nästa äventyr, med konstnären Matthew Barney i hans filmopus "The Cremaster Cycle". Här slog det mig verkligen -- att mina ben kan vara bärbara skulpturer. Vid den punkten började jag släppa behovet att kopiera mänsklighet som det enda estetiska idealet. Så vi gjorde det som folk kärleksfullt kallade "glasben", trots att de faktiskt är gjorda av klar polyuretan, alltså bowlingklotmaterial. Tungt! Sedan gjorde vi dessa ben, av jord med ett potatisrotsystem i sig, rödbetor högst upp och en ljuvlig mässingstå. Det där är en bra närbild. En annan figur var till hälften kvinna, till hälften gepard -- en liten hyllning till mitt liv som idrottare. 14 timmar makeup för att komma in i figuren med tydliga tassar, klor och en piskande svans, som en gecko. (skratt) Ett annat par ben som vi samarbetade kring var dessa... som ser ut som manetben. Också polyuretan. Den enda funktion dessa ben kan fylla, utanför filmens sammanhang, är att väcka sinnen och fantasi. Så stolligheter spelar roll.
Today, I have over a dozen pair of prosthetic legs that various people have made for me, and with them I have different negotiations of the terrain under my feet, and I can change my height -- I have a variable of five different heights. (Laughter) Today, I'm 6'1". And I had these legs made a little over a year ago at Dorset Orthopedic in England and when I brought them home to Manhattan, my first night out on the town, I went to a very fancy party. And a girl was there who has known me for years at my normal 5'8". Her mouth dropped open when she saw me, and she went, "But you're so tall!" And I said, "I know. Isn't it fun?" I mean, it's a little bit like wearing stilts on stilts, but I have an entirely new relationship to door jams that I never expected I would ever have. And I was having fun with it. And she looked at me, and she said, "But, Aimee, that's not fair." (Laughter) (Applause) And the incredible thing was she really meant it. It's not fair that you can change your height, as you want it.
Idag har jag mer än ett dussin par ben som olika människor har gjort till mig, och med dem har jag olika förhållanden till marken under mina fötter. Och jag kan ändra min längd -- jag har fem olika benlängder (skratt) Idag är jag 185 cm lång. Dessa ben gjordes för ett år sedan vid Dorset Orthopaedic i England. Jag tog hem dem till Manhattan och första kvällen ute på stan var jag på en lyxig fest. Där var en tjej som har känt mig i många år i min vanliga längd, 173 cm. Hon tappade hakan när hon såg mig, och sa "Men du är så lång!" Och jag sa "Jag vet, visst är det kul?" Jag menar, det är lite som att ha styltor på styltor, men jag har ett helt nytt förhållande till dörrkarmar som jag aldrig väntat mig att ha. Och jag hade kul med det. Hon tittade på mig och sa "Men Aimee, det är inte rättvist". (skratt) (applåder) Och det otroliga var att hon faktiskt menade det. Det är inte rättvist att kunna ändra sin längd som man vill.
And that's when I knew -- that's when I knew that the conversation with society has changed profoundly in this last decade. It is no longer a conversation about overcoming deficiency. It's a conversation about augmentation. It's a conversation about potential. A prosthetic limb doesn't represent the need to replace loss anymore. It can stand as a symbol that the wearer has the power to create whatever it is that they want to create in that space. So people that society once considered to be disabled can now become the architects of their own identities and indeed continue to change those identities by designing their bodies from a place of empowerment. And what is exciting to me so much right now is that by combining cutting-edge technology -- robotics, bionics -- with the age-old poetry, we are moving closer to understanding our collective humanity. I think that if we want to discover the full potential in our humanity, we need to celebrate those heartbreaking strengths and those glorious disabilities that we all have. I think of Shakespeare's Shylock: "If you prick us, do we not bleed, and if you tickle us, do we not laugh?" It is our humanity, and all the potential within it, that makes us beautiful. Thank you. (Applause)
Det var då jag förstod -- då förstod jag att samtalet med samhället hade ändrats mycket det senaste decenniet. Det är inte längre ett samtal om att överkomma bristfälligheter. Det är ett samtal om förhöjning. Ett samtal om potential. En protes representerar inte längre ett behov av att ersätta något man förlorat. Den kan vara en symbol för att bäraren har kraften att skapa vad man helst vill skapa i det utrymmet. Människor som samhället en gång såg som handikappade kan nu bli sina egna identiteters arkitekter och också fortsätta förändra dessa identiteter genom att designa sina egna kroppar utifrån en känsla av självbestämmande. Det som är så spännande just nu är att genom att kombinera den senaste teknologin -- robotik, bionik -- med uråldrig poesi, kommer vi närmare att förstå vår kollektiva mänsklighet. Jag tror att om vi vill upptäcka vår mänsklighets fulla potential, så måste vi hylla de hjärtslitande styrkor och de ärorika handikapp vi alla har. Jag tänker på Shakespeares Shylock; "Om ni sticker oss, blöder vi inte? Om ni kittlar oss, skrattar vi inte?" Det är vår mänsklighet och all potential i den, som gör oss vackra. Tack. (applåd)