Sheryl Shade: Hi, Aimee. Aimee Mullins: Hi.
Cheryl: Aimee och jag tänkte-- Hej Aimee. Aimee Mullins: Hej
SS: Aimee and I thought we'd just talk a little bit, and I wanted her to tell all of you what makes her a distinctive athlete.
Cheryl: Aimee och jag tänkte att vi skulle prata lite, och jag ville att hon skulle berätta för er vad som gör henne till en säregen idrottskvinna.
AM: Well, for those of you who have seen the picture in the little bio -- it might have given it away -- I'm a double amputee, and I was born without fibulas in both legs. I was amputated at age one, and I've been running like hell ever since, all over the place.
AM: För de av er som sett bilden i den lilla presentationen, är det kanske redan avslöjat. Jag är dubbelt amputerad och jag föddes utan vadben i båda benen. Jag amputerades vid ett års ålder, och jag sprungit för fullt sedan dess, överallt.
SS: Well, why don't you tell them how you got to Georgetown -- why don't we start there? Why don't we start there?
Cheryl: Kan du inte berätta för dem hur du kom till Georgetown? Vi kan väl börja där?
AM: I'm a senior in Georgetown in the Foreign Service program. I won a full academic scholarship out of high school. They pick three students out of the nation every year to get involved in international affairs, and so I won a full ride to Georgetown and I've been there for four years. Love it.
AM: Jag går sista året i Georgetown, på ett utrikestjänsprogram. Jag fick ett fullt stipendium efter high school. De väljer ut tre elever i landet varje år, för att börja engagera sig i internationella frågor, så fick jag hela resan till Georgetown och jag har varit där i fyra år. Älskar det.
SS: When Aimee got there, she decided that she's, kind of, curious about track and field, so she decided to call someone and start asking about it. So, why don't you tell that story?
Cheryl: När Aimee kom dit, bestämde hon att hon var nyfiken på friidrott, så hon beslutade sig för att ringa runt och börja fråga om det. Kan du inte berätta den historien?
AM: Yeah. Well, I guess I've always been involved in sports. I played softball for five years growing up. I skied competitively throughout high school, and I got a little restless in college because I wasn't doing anything for about a year or two sports-wise. And I'd never competed on a disabled level, you know -- I'd always competed against other able-bodied athletes. That's all I'd ever known. In fact, I'd never even met another amputee until I was 17. And I heard that they do these track meets with all disabled runners, and I figured, "Oh, I don't know about this, but before I judge it, let me go see what it's all about." So, I booked myself a flight to Boston in '95, 19 years old and definitely the dark horse candidate at this race. I'd never done it before. I went out on a gravel track a couple of weeks before this meet to see how far I could run, and about 50 meters was enough for me, panting and heaving. And I had these legs that were made of a wood and plastic compound, attached with Velcro straps -- big, thick, five-ply wool socks on -- you know, not the most comfortable things, but all I'd ever known.
AM: Visst. Jag antar att jag alltid varit inblandad i sport. Jag spelade softball i fem år under min uppväxt. Jag tävlade i skidåkning under high school, och blev lite rastlös på college eftersom jag inte sportade något under ungefär ett eller två år. Och jag hade aldrig tävlat på handikappnivå. Jag hade alltid tävlat mot andra, fullt fungerande idrottare. Det är det enda jag känt till. Jag hade faktiskt inte ens träffat en annan amputerad förrän jag var 17. Och så hörde jag att de hade friidrottstävlingar för alla funktionshindrade löpare, så jag tänkte att, nja, jag vet inte, men innan jag dömer ut det ska jag se vad det är. Så jag bokade ett flyg till Boston -95, 19 år gammal, definitivt ett oskrivet blad i den här tävlingen. Jag hade aldrig gjort det förut. Jag gick ut på en grusbana ett par veckor innan den här tävlingen, för att se hur långt jag kunde springa, och ungefär 50 meter var tillräckligt för mig, jag flåsade och flämtade. Och jag hade ben som var gjorda av en trä-plastblandning, fastsatta med kardborrband-- stora, tjocka, fem lager ullsockor på-- ni vet, inte det mest bekväma, men det var allt jag visste om.
And I'm up there in Boston against people wearing legs made of all things -- carbon graphite and, you know, shock absorbers in them and all sorts of things -- and they're all looking at me like, OK, we know who's not going to win this race. And, I mean, I went up there expecting -- I don't know what I was expecting -- but, you know, when I saw a man who was missing an entire leg go up to the high jump, hop on one leg to the high jump and clear it at six feet, two inches ... Dan O'Brien jumped 5'11" in '96 in Atlanta, I mean, if it just gives you a comparison of -- these are truly accomplished athletes, without qualifying that word "athlete." And so I decided to give this a shot: heart pounding, I ran my first race and I beat the national record-holder by three hundredths of a second, and became the new national record-holder on my first try out.
Så jag är där i Boston, mot människor med ben gjorda av kolgrafit och, ni vet, stötdämpare i dem och allt sånt, och alla tittar på mig som att, okej, vi vet vem som inte kommer att vinna den här tävlingen. Jag menar, jag åkte dit och väntade mig-- jag vet inte vad jag väntade mig-- men, ni vet, när jag såg en man som saknade ett helt ben som gick till höjdhoppsgropen, hoppade på ett ben och klarade 188 cm... Dan O'Brien (tiokampare) hoppade 180 cm i Atlanta -96, jag menar, om det bara ger en jämförelse-- detta är riktigt talangfulla idrottare utan att uppfylla ordet "idrottare". Så jag bestämde mig för att testa, och hjärtat bultade, jag sprang mitt första lopp och slog nationsrekordet med tre hundradelar av en sekund och blev den nya rekordhållaren på mitt första försök.
And, you know, people said, "Aimee, you know, you've got speed -- you've got natural speed -- but you don't have any skill or finesse going down that track. You were all over the place. We all saw how hard you were working." And so I decided to call the track coach at Georgetown. And I thank god I didn't know just how huge this man is in the track and field world. He's coached five Olympians, and the man's office is lined from floor to ceiling with All America certificates of all these athletes he's coached. He's just a rather intimidating figure. And I called him up and said, "Listen, I ran one race and I won ..."
Och ni vet, folk sa att, "Aimee, du har farten - du har naturlig fart - men du har ingen teknik när du springer på banan. Du är överallt. Vi alla såg hur hårt du jobbade." Så jag bestämde mig för att ringa friidrottstränaren i Georgetown. Och jag tackar gudarna att jag inte visste hur stor denna man är i friidrottsvärlden. Han har tränat fem olympier, och denna mans kontor är täckt, från golv till tak, med All-America-utmärkelser, för alla dessa idrottare som han tränat, en rätt skrämmande figur. Och jag ringde honom och sa, "Du, jag sprang ett lopp och vann, och...
(Laughter)
(Skratt)
"I want to see if I can, you know -- I need to just see if I can sit in on some of your practices, see what drills you do and whatever." That's all I wanted -- just two practices. "Can I just sit in and see what you do?" And he said, "Well, we should meet first, before we decide anything." You know, he's thinking, "What am I getting myself into?" So, I met the man, walked in his office, and saw these posters and magazine covers of people he has coached. And we got to talking, and it turned out to be a great partnership because he'd never coached a disabled athlete, so therefore he had no preconceived notions of what I was or wasn't capable of, and I'd never been coached before. So this was like, "Here we go -- let's start on this trip."
Jag ville se om jag kan, du vet-- Jag vill bara veta om jag kan vara med på några av dina träningar, se vilka övningar ni gör och så." Det var allt jag ville - bara två träningar. Kan jag bara vara med och se vad det är du gör? Han sa, "Vi borde träffas först, innan vi bestämmer något." Ni vet, han tänker, "Vad är det jag ger mig in i?" Så jag träffade denna man, gick in på hans kontor, såg alla dessa affischer och tidningsomslag med människor han tränat. Vi satte oss ner och började prata, och det visade sig bli ett superbra samarbete för han hade aldrig tränat en funktionshindrad idrottare, därför hade han inga förutfattade meningar om vad jag kunde eller inte kunde göra, och jag hade aldrig blivit tränad förut, så det var som att, då kör vi - vi börjar den här resan.
So he started giving me four days a week of his lunch break, his free time, and I would come up to the track and train with him. So that's how I met Frank. That was fall of '95. But then, by the time that winter was rolling around, he said, "You know, you're good enough. You can run on our women's track team here." And I said, "No, come on." And he said, "No, no, really. You can. You can run with our women's track team." In the spring of 1996, with my goal of making the U.S. Paralympic team that May coming up full speed, I joined the women's track team. And no disabled person had ever done that -- run at a collegiate level. So I don't know, it started to become an interesting mix.
Så han började ge mig fyra dagar i veckan, på sin lunchrast, av sin fritid, för att jag skulle komma upp till banan och träna med honom. Det var så jag träffade Frank. Men det var hösten -95, och sedan, allteftersom vintern gick, sa han, "Vet du, du är tillräckligt bra. Du kan springa i vårt damlag här." Och jag sa, "Nä, lägg av." Och han sa "Nej nej, på riktigt. Du kan. Du kan springa med vårt damlag." Så under våren 1996, med målet att komma med i USAs handikapp-OS-trupp som närmade sig, gick jag med i damlaget. Ingen funktionshindrad hade någonsin gjort det -- sprungit på collegenivå. Så jag vet inte, det började bli en intressant blandning.
SS: Well, on your way to the Olympics, a couple of memorable events happened at Georgetown. Why don't you just tell them? AM: Yes, well, you know, I'd won everything as far as the disabled meets -- everything I competed in -- and, you know, training in Georgetown and knowing that I was going to have to get used to seeing the backs of all these women's shirts -- you know, I'm running against the next Flo-Jo -- and they're all looking at me like, "Hmm, what's, you know, what's going on here?" And putting on my Georgetown uniform and going out there and knowing that, you know, in order to become better -- and I'm already the best in the country -- you know, you have to train with people who are inherently better than you.
Cheryl: Kan du inte berätta om-- på vägen till OS-- några minnesvärda händelser vid Georgetown. Kan du inte berätta? AM: Ja, ni vet, jag hade vunnit allt i handikappklassen allt jag tävlade i - och, ni vet, jag tränade i Georgetown och visste att jag skulle få vänja mig vid att se ryggen på alla dessa kvinnor-- ni vet, jag tävlar mot nästa världsmästare-- och de tittar på mig som att, hmm, vad är detta, vad är det som pågår här? Jag satte på min Georgetown-dräkt gick ut där och visste att, för att bli bättre - och jag är redan bäst i landet - måste jag träna med människor som är medfött bättre än mig själv.
And I went out there and made it to the Big East, which was sort of the championship race at the end of the season. It was really, really hot. And it's the first -- I had just gotten these new sprinting legs that you see in that bio, and I didn't realize at that time that the amount of sweating I would be doing in the sock -- it actually acted like a lubricant and I'd be, kind of, pistoning in the socket. And at about 85 meters of my 100 meters sprint, in all my glory, I came out of my leg. Like, I almost came out of it, in front of, like, 5,000 people. And I, I mean, was just mortified -- because I was signed up for the 200, you know, which went off in a half hour.
Så jag gick ut där, och tog mig till Big East som var mästerskapet i slutet av säsongen, och riktigt, riktigt hett. Och det är det första-- Jag hade just fått de här nya sprintbenen som ni ser i presentationen-- och jag insåg inte mängden svett som skulle hamna i strumporna, det funkade faktiskt som smörjmedel och det blev som en pistong i strumpan. Så vid ungefär 85 meter av mitt 100-meterslopp, i all min ära, halkade jag ut ur benet. Jag tappade nästan benet, framför typ 5000 personer. Jag var tillintetgjord och-- eftersom jag var anmäld till 200m, ni vet, som skulle starta om en halvtimme.
(Laughter)
(Skratt)
I went to my coach: "Please, don't make me do this." I can't do this in front of all those people. My legs will come off. And if it came off at 85 there's no way I'm going 200 meters. And he just sat there like this. My pleas fell on deaf ears, thank god. Because you know, the man is from Brooklyn; he's a big man. He says, "Aimee, so what if your leg falls off? You pick it up, you put the damn thing back on, and finish the goddamn race!"
Jag gick till tränaren och sa "Snälla, tvinga mig inte att göra detta." Jag kan inte göra det framför alla dessa människor. Jag kommer att tappa benen. Och om det lossnar vid 85 så finns det inte en chans att jag kommer 200 meter. Och han satt bara där, såhär. Och jag vädjade för döva öron - tack och lov - för han var - ni vet - han är från Brooklyn-- en stor man-- Han säger "Aimee, vad spelar det för roll om ditt ben ramlar av?" Då tar du upp det, och sätter på den förbannade saken igen, och avslutar det förbannade loppet!"
(Laughter) (Applause) And I did. So, he kept me in line. He kept me on the right track.
(Applåder) Vilket jag gjorde. Så han styrde upp mig. Han höll mig på banan.
SS: So, then Aimee makes it to the 1996 Paralympics, and she's all excited. Her family's coming down -- it's a big deal. It's now two years that you've been running?
Cheryl: Sedan tar sig Aimee till handikapp-OS 1996, och det är spännande. Hennes familj kommer ner - det är en stor grej. Hon har nu sprungit i två år?
AM: No, a year.
AM: Nej, ett år.
SS: A year. And why don't you tell them what happened right before you go run your race?
Cheryl: Ett år. Kan du berätta vad som hände just innan du skulle springa ditt lopp?
AM: Okay, well, Atlanta. The Paralympics, just for a little bit of clarification, are the Olympics for people with physical disabilities -- amputees, persons with cerebral palsy, and wheelchair athletes -- as opposed to the Special Olympics, which deals with people with mental disabilities. So, here we are, a week after the Olympics and down at Atlanta, and I'm just blown away by the fact that just a year ago, I got out on a gravel track and couldn't run 50 meters. And so, here I am -- never lost. I set new records at the U.S. Nationals -- the Olympic trials -- that May, and was sure that I was coming home with the gold. I was also the only, what they call "bilateral BK" -- below the knee. I was the only woman who would be doing the long jump. I had just done the long jump, and a guy who was missing two legs came up to me and says, "How do you do that? You know, we're supposed to have a planar foot, so we can't get off on the springboard." I said, "Well, I just did it. No one told me that."
AM: Okej, Atlanta. Handikapp-OS, bara för att vara tydlig, är OS för personer med fysiska funktionshinder - amputerade, CP-skadade, idrottare i rullstol - till skillnad från special-OS där personer med mentala funktionshinder deltar. Så här är vi, en vecka efter OS, nere i Atlanta, och jag är bara fascinerad av att, ni vet, för ett år sedan gick jag ut på en grusbana och kunde inte springa 50 meter. Och här är jag - har aldrig förlorat. Jag satte nya rekord vid nationella mästerskapen - OS-kvalet - i maj, och var säker på att komma hem med guldet. Jag var också den enda i kategorin bilateral UK - under knäet. Jag var den enda kvinnan som skulle delta i längdhopp. Jag hade just gjort längdhoppet, och en kille utan två ben kom fram till mig och sa, "Hur gör du det där? Du vet, vi ska ha en plan fot, så att vi inte ska halka på språngbrädan." Jag sa: "Jag bara gjorde det. Ingen sa det där till mig."
So, it's funny -- I'm three inches within the world record -- and kept on from that point, you know, so I'm signed up in the long jump -- signed up? No, I made it for the long jump and the 100-meter. And I'm sure of it, you know? I made the front page of my hometown paper that I delivered for six years, you know? It was, like, this is my time for shine. And we're at the trainee warm-up track, which is a few blocks away from the Olympic stadium. These legs that I was on, which I'll take out right now -- I was the first person in the world on these legs. I was the guinea pig., I'm telling you, this was, like -- talk about a tourist attraction.
Så det är lite roligt - jag är 8 cm från världsrekordet - och jag fortsatte därifrån. Så jag är anmäld till längdhoppet - anmäld? - nej, jag tog mig till längdhopp och 100 meter. Och jag är säker på det, ni vet. Jag hamnade på förstasidan i min hemstads lokaltidning som jag delade ut under sex år. Det var som att, det här är min stund i ljuset. Och vi är på uppvärmningsstadion - på uppvärmningsbanan, bara ett par kvarter från den olympiska stadion. Och benen jag stod på - som jag ska ta fram nu. Jag var först i världen på dessa ben - jag var försökskanin - och jag säger bara, det var som, typ, snacka om en turistattraktion.
Everyone was taking pictures -- "What is this girl running on?" And I'm always looking around, like, where is my competition? It's my first international meet. I tried to get it out of anybody I could, you know, "Who am I running against here?" "Oh, Aimee, we'll have to get back to you on that one." I wanted to find out times. "Don't worry, you're doing great." This is 20 minutes before my race in the Olympic stadium, and they post the heat sheets. And I go over and look. And my fastest time, which was the world record, was 15.77. Then I'm looking: the next lane, lane two, is 12.8. Lane three is 12.5. Lane four is 12.2. I said, "What's going on?" And they shove us all into the shuttle bus, and all the women there are missing a hand.
Alla tog bilder på "Vad är det den här tjejen springer på?" Och jag ser mig omkring, var är min tävling? Det är min första internationella tävling. Jag försökte få information från alla, ni vet, vem, hur, vem är det jag tävlar mot här? "Åh Aimee, vi måste återkomma till dig med det." Jag ville veta tider. "Oroa dig inte, du gör ett jättebra jobb." Detta är 20 minuter innan min tävling på olympiska stadion, så kommer heatlistorna upp. Jag går över och tittar. Min snabbaste tid, som var världsrekord, var 15,77. Sedan ser jag - nästa bana, bana 2, är 12,8. Bana tre är 12,5. Bana 4 är 12,2. Och jag sa "Vad är det som händer?" Så skyfflar de in oss i transitbussen, och alla kvinnorna där saknar en hand.
(Laughter)
(Skratt)
So, I'm just, like -- they're all looking at me like 'which one of these is not like the other,' you know? I'm sitting there, like, "Oh, my god. Oh, my god." You know, I'd never lost anything, like, whether it would be the scholarship or, you know, I'd won five golds when I skied. In everything, I came in first. And Georgetown -- that was great. I was losing, but it was the best training because this was Atlanta. Here we are, like, crème de la crème, and there is no doubt about it, that I'm going to lose big. And, you know, I'm just thinking, "Oh, my god, my whole family got in a van and drove down here from Pennsylvania." And, you know, I was the only female U.S. sprinter. So they call us out and, you know -- "Ladies, you have one minute." And I remember putting my blocks in and just feeling horrified because there was just this murmur coming over the crowd, like, the ones who are close enough to the starting line to see. And I'm like, "I know! Look! This isn't right." And I'm thinking that's my last card to play here; if I'm not going to beat these girls, I'm going to mess their heads a little, you know?
Så jag är typ-- Och de tittar på mig som att "vem här är inte som alla andra?", ni vet? Jag sitter där och tänker typ "Herregud, herregud." Ni vet, jag hade aldrig förlorat någonting, oavsett om det var stipendium eller, ni vet, jag hade vunnit fem guld i skidåkning. Jag kom först i allt. Och Georgetown var fantastiskt. Jag förlorade, men det var den bästa träningen för detta var Atlanta. Så här är vi, mitt i smeten, och det finns ingen tvekan, om att jag kommer förlora stort. Och jag tänker bara, "Herregud, hela min familj satte sig i en minibuss och körde hit från Pennsylvania." Och jag var den enda kvinnliga sprintern från USA. Så, ni vet, de ropar ut oss, "Damer, en minut kvar." Och jag ställde in mina startblock och kände mig skräckslagen för det var ett mummel i publiken, hos dem som var tillräckligt nära startlinjen för att se. Och jag är liksom "Jag vet! Titta! Det här är inte rätt." Så jag tänker att mitt sista kort att spela här är, åtminstone, ni vet, om jag inte kan slå dessa tjejer så ska jag åtmnistone retas lite med dem, okej?
(Laughter)
(Skratt)
I mean, it was definitely the "Rocky IV" sensation of me versus Germany, and everyone else -- Estonia and Poland -- was in this heat. And the gun went off, and all I remember was finishing last and fighting back tears of frustration and incredible -- incredible -- this feeling of just being overwhelmed. And I had to think, "Why did I do this?" If I had won everything -- but it was like, what was the point? All this training -- I had transformed my life. I became a collegiate athlete, you know. I became an Olympic athlete. And it made me really think about how the achievement was getting there. I mean, the fact that I set my sights, just a year and three months before, on becoming an Olympic athlete and saying, "Here's my life going in this direction -- and I want to take it here for a while, and just seeing how far I could push it."
Jag menar, det var definitivt Rocky IV-sensationen, jag mot Tyskland och, ni vet, alla andra - Estland och Polen - var i detta heat. Och startpistolen gick av och allt jag minns är, att komma sist i mål, kämpa mot tårar av frustration och en otrolig, otrolig känsla av att vara överväldigad. Jag fick tänka på varför jag gjorde detta, ni vet, om jag hade vunnit allt, och det var, typ, vad var poängen? All den här träningen, jag hade förändrat mitt liv. Jag blev en collegeidrottare. Jag blev en olympisk idrottare. Det fick mig att verkligen tänka på hur bedriften var att ta sig dit. Jag menar, bara det att jag ställt in siktet bara ett år och tre månader tidigare på att bli en olympier, och säga här är mitt liv, det går i den här riktningen, och jag vill göra det här ett tag, och se hur långt jag kan pressa det.
And the fact that I asked for help -- how many people jumped on board? How many people gave of their time and their expertise, and their patience, to deal with me? And that was this collective glory -- that there was, you know, 50 people behind me that had joined in this incredible experience of going to Atlanta. So, I apply this sort of philosophy now to everything I do: sitting back and realizing the progression, how far you've come at this day to this goal, you know. It's important to focus on a goal, I think, but also recognize the progression on the way there and how you've grown as a person. That's the achievement, I think. That's the real achievement.
Bara det att jag bad om hjälp - hur många människor hoppade på det? Hur många människor gav av sin tid och expertis, ni vet, sitt tålamod, för att ta hand om mig? Och det var som en kollektiv ära - i att det var 50 personer bakom mig, som hade varit med i den här otroliga upplevelsen att ta sig till Atlanta. Så jag menar, det är, jag använder den filosofin nu i allt jag gör, att luta sig bakåt och inse utvecklingen, alltså, hur långt du har kommit idag mot det här målet. Det är viktigt att fokusera på ett mål, tror jag, men också uppmärksamma framgången på vägen dit och hur du har vuxit som person. Det är bedriften, tror jag. Det är den verkliga prestationen.
SS: Why don't you show them your legs?
Cheryl: Vill du visa dem dina ben?
AM: Oh, sure. SS: You know, show us more than one set of legs.
AM: Javisst. Cheryl: Visa dem mer än ett par ben.
AM: Well, these are my pretty legs.
AM: Detta är mina finben.
(Laughter)
(Skratt)
No, these are my cosmetic legs, actually, and they're absolutely beautiful. You've got to come up and see them. There are hair follicles on them, and I can paint my toenails. And, seriously, like, I can wear heels. Like, you guys don't understand what that's like to be able to just go into a shoe store and buy whatever you want. SS: You got to pick your height? AM: I got to pick my height, exactly.
Nej, dessa är faktiskt mina kosmetiska ben, och de är verkligen vackra. Ni måste komma fram och se dem. Det finns hårsäckar på dem, och jag kan måla tånaglarna. Och, allvarligt, jag kan ha högklackat. Killar, ni förstår inte hur det är att kunna gå in i en skobutik och kunna köpa vad ni vill. Cheryl: Kunde du välja din längd? AM: Ja, jag fick välja min längd exakt.
(Laughter)
(Skratt)
Patrick Ewing, who played for Georgetown in the '80s, comes back every summer. And I had incessant fun making fun of him in the training room because he'd come in with foot injuries. I'm like, "Get it off! Don't worry about it, you know. You can be eight feet tall. Just take them off."
Patrick Ewing, som spelade för Georgetown på 80-talet, kommer tillbaka varje sommar. Jag hade mycket skoj med att reta honom i träningssalen för han kom in med fotskador. Och jag sa "Ta bort dem. Oroa dig inte. Du kan bli 2,40 lång. Ta bara bort dem."
(Laughter)
(Skratt)
He didn't find it as humorous as I did, anyway. OK, now, these are my sprinting legs, made of carbon graphite, like I said, and I've got to make sure I've got the right socket. No, I've got so many legs in here. These are -- do you want to hold that actually? That's another leg I have for, like, tennis and softball. It has a shock absorber in it so it, like, "Shhhh," makes this neat sound when you jump around on it. All right. And then this is the silicon sheath I roll over, to keep it on. Which, when I sweat, you know, I'm pistoning out of it.
Han tyckte inte det var lika roligt som jag. Okej, så det här är mina sprintben, gjorda av kolgrafit, som jag sa, och jag måste försäkra mig om ha rätt sockel. Jag har så många ben här. De här är - vill du verkligen hålla det? Det är ett annat ben jag har, för till exempel tennis och softball. Det har en stötdämpare i sig, så "shhhh", det låter när man hoppar omkring på det. Okej. Det här är silikongrejen som jag drar över, silikonhöljet som jag drar över för att det ska hållas fast, för när jag svettas, ni vet, så kommer jag ur det.
SS: Are you a different height?
Cheryl: Har du en annan längd?
AM: In these?
AM: I dessa?
SS: In these.
Cheryl: I dessa.
AM: I don't know. I don't think so. I may be a little taller. I actually can put both of them on.
AM: Jag vet inte. Jag tror inte det. Jag tror inte det. Jag är kanske lite längre. Jag kan faktiskt sätta på båda.
SS: She can't really stand on these legs. She has to be moving, so ...
Cheryl: Hon kan inte riktigt stå på dessa ben. Hon måste röra sig, så...
AM: Yeah, I definitely have to be moving, and balance is a little bit of an art in them. But without having the silicon sock, I'm just going to try slip in it. And so, I run on these, and have shocked half the world on these.
AM: Ja, jag måste absolut röra mig, och balans är lite av en konstform i dessa. Men utan att ha silikonsockan, ska jag försöka få på det. Så, jag springer på dessa, och har chockat halva världen med dem.
(Applause)
(Applåder)
These are supposed to simulate the actual form of a sprinter when they run. If you ever watch a sprinter, the ball of their foot is the only thing that ever hits the track. So when I stand in these legs, my hamstring and my glutes are contracted, as they would be had I had feet and were standing on the ball of my feet.
Dessa ska simulera den riktiga formen hos en sprinters ben när de springer. Om du tittar på en sprinter, ser du att trampdynan är det enda som någonsin rör banan, så när jag står på dessa ben, är min bakre lårmuskel och stjärtmusklerna spända som de skulle vara om jag hade fötter och stod på trampdynorna.
(Audience: Who made them?)
(Publiken: Vem tillverkade dem?)
AM: It's a company in San Diego called Flex-Foot. And I was a guinea pig, as I hope to continue to be in every new form of prosthetic limbs that come out. But actually these, like I said, are still the actual prototype. I need to get some new ones because the last meet I was at, they were everywhere. You know, it's like a big -- it's come full circle.
AM: Ett företag i San Diego som heter Flex-Foot. Jag var försökskanin, och jag hoppas kunna fortsätta vara det för varje sorts ny protes som kommer ut. Men dessa är alltså, som jag sa, fortfarande prototyper. Jag behövde få nya eftersom den senaste tävlingen jag var på, ni vet, det är som en stor... cirkeln är sluten.
Moderator: Aimee and the designer of them will be at TEDMED 2, and we'll talk about the design of them.
Moderator: Aimee och designern kommer att vara på TED Med 2, och vi kommer att prata om hur de är designade.
AM: Yes, we'll do that.
AM: Ja, det kommer vi att göra.
SS: Yes, there you go.
Cheryl: Ja, se där.
AM: So, these are the sprint legs, and I can put my other...
AM: Så dessa är sprintben, jag kan sätta mina andra...
SS: Can you tell about who designed your other legs?
Cheryl: Kan du berätta vem som utformade dina andra ben?
AM: Yes. These I got in a place called Bournemouth, England, about two hours south of London, and I'm the only person in the United States with these, which is a crime because they are so beautiful. And I don't even mean, like, because of the toes and everything. For me, while I'm such a serious athlete on the track, I want to be feminine off the track, and I think it's so important not to be limited in any capacity, whether it's, you know, your mobility or even fashion. I mean, I love the fact that I can go in anywhere and pick out what I want -- the shoes I want, the skirts I want -- and I'm hoping to try to bring these over here and make them accessible to a lot of people. They're also silicon. This is a really basic, basic prosthetic limb under here. It's like a Barbie foot under this.
AM: Ja. Dessa fick jag från Bournemouth i England, ungefär två timmar söder om London, och jag är den enda personen i USA som har dem, vilket är väldigt synd eftersom de är så vackra. Och jag menar inte ens, alltså, med tanke på tårna och allting-- är det, ni vet, för mig, trots att jag är en sån seriös idrottare på banan, så vill jag vara feminin utanför banan, och jag tycker det är så viktigt, att inte begränsas på något område, oavsett om det gäller rörlighet eller mode. Jag menar, jag älskar att jag kan gå in var som helst och välja vad jag vill och de skor jag vill ha, de kjolar jag vill ha, och jag hoppas på att få över dessa hit och göra dem tillgängliga för många människor. De är också silikon. Det är en väldigt enkel protes här under. Det är som en Barbiefot under detta.
(Laughter)
(Skratt)
It is. It's just stuck in this position, so I have to wear a two-inch heel. And, I mean, it's really -- let me take this off so you can see it. I don't know how good you can see it, but, like, it really is. There're veins on the feet, and then my heel is pink, and my Achilles' tendon -- that moves a little bit. And it's really an amazing store. I got them a year and two weeks ago. And this is just a silicon piece of skin. I mean, what happened was, two years ago this man in Belgium was saying, "God, if I can go to Madame Tussauds' wax museum and see Jerry Hall replicated down to the color of her eyes, looking so real as if she breathed, why can't they build a limb for someone that looks like a leg, or an arm, or a hand?" I mean, they make ears for burn victims. They do amazing stuff with silicon.
Det är så. Jag menar, den är fast i det här läget, så jag måste ha en femcentimetersklack. Och jag menar, det är verkligen-- jag tar av den så att ni kan se. Jag vet inte hur bra ni ser detta, men det är verkligen... Det finns ådror på fötterna och min häl är rosa, och hälsenan - som rör sig lite. Det är en otrolig modell. Jag fick dem för ett år och två veckor sedan. Och det är bara en silikonskinnbit. Det som hände var, för två år sedan att en man i Belgien sa, herregud, om jag kan gå till Madame Tussauds vaxmuseum och se Jerry Hall kopierad ända ner till ögonfärgen, så verklighetstrogen som om hon andades, varför kan de inte bygga en lem för någon som ser ut som ett ben, ni vet, eller en arm, eller en hand? Jag menar, de skapar öron för brännskadeoffer. De gör fantastiska grejer med silikon.
SS: Two weeks ago, Aimee was up for the Arthur Ashe award at the ESPYs. And she came into town and she rushed around and she said, "I have to buy some new shoes!" We're an hour before the ESPYs, and she thought she'd gotten a two-inch heel but she'd actually bought a three-inch heel.
Cheryl: För två veckor sedan skulle Amy få Arthur Ashe-utmärkelsen vid ESPY-galan. Hon kom till stan och rusade omkring och sa "Jag måste köpa nya skor!" Det är en timme innan galan, och hon trodde att hon köpt skor med 5 cm klack men hade i själva verket köpt 7½ cm.
AM: And this poses a problem for me, because it means I'm walking like that all night long.
AM: Och detta är ett problem för mig för det innebär att jag får gå så här hela kvällen.
SS: For 45 minutes. Luckily, the hotel was terrific. They got someone to come in and saw off the shoes.
Cheryl: I 45 minuter hade vi-- som tur var så var hotellet fantastiskt. De fixade någon som kom in och sågade av klacken.
(Laughter)
(Skratt)
AM: I said to the receptionist -- I mean, I am just harried, and Sheryl's at my side -- I said, "Look, do you have anybody here who could help me? Because I have this problem ... " You know, at first they were just going to write me off, like, "If you don't like your shoes, sorry. It's too late." "No, no, no, no. I've got these special feet that need a two-inch heel. I have a three-inch heel. I need a little bit off." They didn't even want to go there. They didn't even want to touch that one. They just did it. No, these legs are great. I'm actually going back in a couple of weeks to get some improvements. I want to get legs like these made for flat feet so I can wear sneakers, because I can't with these ones. So... Moderator: That's it.
AM: Jag sa till receptionisten, jag menar, jag är helt härjad, och Cheryl är med mig. Jag sa "Hörni, har ni någon här som kan hjälpa mig för jag har ett problem?" Ni vet, först tänkte de bara vifta bort mig, som, hördu, om du inte gillar dina skor så är det ju trist. Det är försent. "Nej, nej, nej, nej. Jag har lite speciella fötter, okej, som behöver ha femcentimetersklackar. Jag har 7½ cm. Jag behöver få bort en bit." Okej. Ni vet, de ville inte ha med det att göra. De ville inte ta i det. De bara gjorde det. De här benen är kanonbra. Jag ska faktiskt åka tillbaka om ett par veckor och få några förbättringar gjorda. Jag vill ha ben som dessa som är gjorda för platta skor så jag kan använda sneakers, för det kan jag inte med dessa. Så... Moderator: Det var det.
SS: That's Aimee Mullins.
Cheryl: Det var Aimee Mullins
(Applause)
(Applåder)