I'm a writer-director who tells social-change stories, because I believe stories touch and move us. Stories humanize and teach us to empathize. Stories change us.
Jag är en författare och regissör som berättar om social förändring eftersom jag är övertygad om att historier berör oss. Historier förmänskligar och lär oss att ha empati. Historier förändrar oss.
When I write and direct plays, I'm amplifying voices of disadvantaged groups, I'm fighting the self-censorship that has kept many Ugandan artists away from social, political theater since the persecution of artists by former Ugandan president, Idi Amin. And most importantly, I am breaking the silence and provoking meaningful conversations on taboo issues, where often "Silence is golden" is the rule of thumb. Conversations are important because they inform and challenge our minds to think, and change starts with thinking.
När jag skriver och regisserar pjäser förstärker jag missgynnade gruppers röster och bekämpar den självcensur som har hållit många ugandiska artister borta från social politisk teater sedan den tidigare presidenten av Uganda, Idi Amin, förföljde artister. Och viktigast av allt, bryter jag tystnaden och ger upphov till meningsfulla konversationer om tabubelagda ämnen, där "tiga är guld" ofta är tumregeln. Konversationer är viktiga eftersom de informerar och utmanar oss till att tänka och förändring börjar med att tänka.
One of my struggles with activism is its often one-sided nature that blinds us to alternative view, that numbs our empathy, that makes us view those who see issues differently as ignorant, self-hating, brainwashed, sellout or plain stupid. I believe no one is ignorant. We are all experts, only in different fields. And this is why, for me, the saying "stay in your truth" is misleading. Because if you're staying in your truth, isn't it logical that the person you believe is wrong is also staying in their truth? So, what you have is two extremes that shut out all possible avenues of conversations. I create provocative theater and film to touch, humanize and move disagreeing parties to the conversation table to bridge misunderstandings. I know that listening to one another will not magically solve all problems. But it will give a chance to create avenues to start to work together to solve many of humanity's problems.
Ett av mina problem med aktivism är dess ofta ensidiga natur som gör oss blinda för alternativa synsätt, som bedövar vår empati, som får oss att se dem som har andra synsätt som okunniga, självhatande, hjärntvättade, korrupta eller helt enkelt dumma. Jag tror inte någon är okunnig. Vi är alla experter, fast inom olika områden. Därför är för mig ordspråket "håll dig till din sanning" vilseledande. För om man håller sig till sin sanning, är det då inte logiskt att den man anser har fel också håller sig till sin sanning? Så vad man får är två ytterligheter som utesluter alla möjligheter till konversation. Jag skapar provocerande teater och film för att beröra och humanisera och föra oeniga parter till bordet för samtal för att överbrygga missförstånd. Jag vet att lyssna på varandra inte är någon magisk lösning på alla problem. Men det ger en möjlighet att skapa vägar för att börja samarbeta för att lösa många av mänsklighetens problem.
With my first play, "Silent Voices," based on interviews with victims of the Northern Uganda war between the government and Joseph Kony's LRA rebel group, I brought together victims, political leaders, religious leaders, cultural leaders, the Amnesty Commission and transitional justice leadership for critical conversations on issues of justice for war crime victims -- the first of its kind in the history of Uganda. And so many powerful things happened, that I can't even cover them all right now. Victims were given the opportunity to sit at the table with Amnesty Commission leadership, and they expressed the big injustice they suffered when the Commission ignored them and instead facilitated the resettlement of the war perpetrators. And the Amnesty Commission acknowledged the victims' pain and explained the thinking behind their flawed approaches.
Med min första pjäs, "Silent Voices", baserad på intervjuer med offer för kriget i norra Uganda mellan regeringen och Joseph Konys rebellgrupp LRA, förde jag samman offer, politiska ledare, religiösa ledare, kulturella ledare, Amnesty-kommissionen och övergångsrättsliga ledare i kritiska konversationer om rättsliga frågor för offer för krigsförbrytelser - de första av sitt slag i Ugandas historia. Och så många starka saker skedde att jag inte ens kan berätta om dem alla just nu. Offer fick chansen att sitta vid bordet med ledare för Amnesty-kommissionen och de gav uttryck för den stora orättvisa de led av då kommissionen ignorerade dem och istället underlättade krigsförbrytarnas förflytttning. Och Amnesty-kommissionen erkände offrens plåga och förklarade tänkandet bakom sina bristfälliga lösningar.
But one of the things that has stayed with me is when, during my Northern Uganda tour of the play, a man approached me and introduced himself as a former rebel soldier of Joseph Kony. He told me that he didn't want me to leave feeling disappointed, due to some of what I considered inappropriate laughter. He explained that his was a laughter of embarrassment and a recognition of his own embarrassment. He saw himself in the actors onstage and saw the meaninglessness of his past actions. So I say: share your truths. Listen to one another's truths. You will discover a more powerfully uniting truth in the middle ground.
Men en av de händelser som stannat hos mig var då en man under pjäsens turné i norra Uganda kom fram till mig och presenterade sig som en före detta rebell och anhängare av Joseph Kony. Han sa att han inte ville att jag skulle ge mig av besviken, på grund av det jag såg som opassande skratt. Han förklarade att han skrattat för att han tyckte det var pinsamt och han hade sett sin egen pinsamhet. Han såg sig själv i skådespelarna på scenen och såg hur meningslösa hans tidigare handlingar varit. Så jag säger: dela med er av era sanningar. Lyssna till varandras sanningar. Ni kommer att upptäcka en starkare förenande sanning i mitten.
When I lived in the USA, many of my American friends would be shocked at my ignorance at fancy Western dishes like lasagna, for instance.
När jag bodde i USA blev många av mina amerikanska vänner chockade av min okunskap kring fin västerländsk mat, som lasagne till exempel.
(Laughter)
(Skratt)
And my question to them would be, "Well, do you know malakwang?" And then I would tell them about malakwang, a fancy vegetable dish from my culture. And they would tell me about lasagna. And we would leave richer and fuller individuals. Therefore, share your recipe truth. It makes for a better meal.
Och då frågade jag dem, "Men vet ni vad malakwang är?" Och så berättade jag om malakwang, en fin vegetarisk rätt från min kultur. Och de berättade om lasagne. Och vi gav oss av som rikare och mer kompletta individer. Dela därför med er av ert recept på sanning. Det skapar en bättre måltid.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåd)