I was a Marine with 1/1 Weapons Company, 81's platoon, out in Camp Pendleton, California. Oorah!
Jag var marinsoldat i 1/1 Weapons Company, 81:s pluton, på Camp Pendleton, Kalifornien. Oorah!
Audience: Oorah!
(Publiken: Oorah!)
(Laughter)
(Skratt)
I joined a few months after September 11, feeling like I think most people in the country did at the time, filled with a sense of patriotism and retribution and the desire to do something -- that, coupled with that fact that I wasn't doing anything. I was 17, just graduated from high school that past summer, living in the back room of my parents' house paying rent, in the small town I was raised in in Northern Indiana, called Mishawaka. I can spell that later for people who are interested --
Jag gick med nån månad efter 11:e september, jag mådde som jag tror de flesta i landet gjorde just då, fylld med en känsla av patriotism och vedergällning, och begäret att göra något. Det, kombinerat med det faktum att jag inte gjorde nåt. Jag var 17, hade precis gått ut high school den sommarn, jag bodde i mina föräldrars gårdsrum och betalade hyra, i den lilla stan jag vuxit upp i i Norra Indiana, kallad Mishawaka. Jag kan stava det sen för de som vill ...
(Laughter)
(Skratt)
Mishawaka is many good things but cultural hub of the world it is not, so my only exposure to theater and film was limited to the plays I did in high school and Blockbuster Video, may she rest in peace.
Mishawaka är många bra ting men inte världens kulturella center, så den enda teater och film jag fick ta del av var genom skolpjäserna jag var med i och Blockbuster Video, må hon vila i frid.
(Laughter)
(Skratt)
I was serious enough about acting that I auditioned for Juilliard when I was a senior in high school, didn't get in, determined college wasn't for me and applied nowhere else, which was a genius move. I also did that Hail Mary LA acting odyssey that I always heard stories about, of actors moving to LA with, like, seven dollars and finding work and successful careers. I got as far as Amarillo, Texas, before my car broke down. I spent all my money repairing it, finally made it to Santa Monica -- not even LA -- stayed for 48 hours wandering the beach, basically, got in my car, drove home, thus ending my acting career, so --
Jag var tillräckligt seriös i mitt skådespeleri för att provspela för Juilliard under sista året av high school, kom inte in, beslöt att college inte var för mig och sökte ingen annanstans, vilket var genialiskt. Jag gjorde också samma desperata LA skådis-odyssé jag alltid hörde talas om, om skådisar som flyttat till LA med typ sju dollar och hittat jobb och lyckade karriärer. Jag kom så långt som Amarillo, Texas, innan bilen pajade. Alla mina pengar gick till lagning, kom till slut till Santa Monica - inte ens LA - spenderade 48 timmar där lufsande på stranden, typ, tog bilen, körde hem, och så avslutade min skådiskarriär ...
(Laughter)
(Skratt)
Seventeen, Mishawaka ... parents' house, paying rent, selling vacuums ... telemarketing, cutting grass at the local 4-H fairgrounds. This was my world going into September, 2001.
Sjutton, Mishawaka ... päronens hus, hyra, sålde dammsugare ... telefonförsäljning, klippte gräset på ortens 4H-park. Det var min värld i början av september 2001.
So after the 11th, and feeling an overwhelming sense of duty, and just being pissed off in general -- at myself, my parents, the government; not having confidence, not having a respectable job, my shitty mini-fridge that I just drove to California and back -- I joined the Marine Corps and loved it. I loved being a Marine. It's one of the things I'm most proud of having done in my life. Firing weapons was cool, driving and detonating expensive things was great. But I found I loved the Marine Corps the most for the thing I was looking for the least when I joined, which was the people: these weird dudes -- a motley crew of characters from a cross section of the United States -- that on the surface I had nothing in common with. And over time, all the political and personal bravado that led me to the military dissolved, and for me, the Marine Corps became synonymous with my friends.
Så efter den 11:e, med en överväldigande känsla av plikt, och generellt förbannad - på mig själv, mina föräldrar, staten ... bristen på självförtroende, på stadigt jobb, min sketna minikyl jag just kört fram och tillbaks till Kalifornien - jag gick med i marinkåren och älskade att vara marinsoldat. Det är en av de saker jag är mest stolt över i mitt liv. Lossa vapen var coolt, att köra och detonera dyra saker var schyst. Men det visade sig att jag älskade marinkåren mest för det jag sökte minst när jag gick med, vilket var människorna: de här galna snubbarna - en brokig skara typer från ett tvärsnitt av USA - som på ytan inte hade nåt gemensamt med mig. Och med tiden, försvann all politisk och personlig karskhet som lett mig till armén, och för mig blev marinkåren synonym med mina vänner.
And then, a few years into my service and months away from deploying to Iraq, I dislocated my sternum in a mountain-biking accident, and had to be medically separated. Those never in the military may find this hard to understand, but being told I wasn't getting deployed to Iraq or Afghanistan was very devastating for me. I have a very clear image of leaving the base hospital on a stretcher and my entire platoon is waiting outside to see if I was OK.
Sen, några år in i tjänstgöringen bara månader ifrån gruppering till Irak, vred jag bröstbenet ur led i en mountainbike-olycka, och var tvungen att lämna armén. De som aldrig tjänstgjort kan ha svårt att förstå ... men att få höra att jag inte skulle till Irak eller Afghanistan var förödande för mig. Jag har en väldigt klar bild av när jag lämnade armésjukhuset på bår och hela plutonen väntade utanför för att se om jag var OK.
And then, suddenly, I was a civilian again. I knew I wanted to give acting another shot, because -- again, this is me -- I thought all civilian problems are small compared to the military. I mean, what can you really bitch about now, you know? "It's hot. Someone should turn on the air conditioner." "This coffee line is too long." I was a Marine, I knew how to survive. I'd go to New York and become an actor. If things didn't work out, I'd live in Central Park and dumpster-dive behind Panera Bread.
Och sen, plötsligt, var jag civilperson igen. Jag visste att jag ville testa skådespeleri igen, för - igen, för mig - jag tyckte alla civila problem var små jämfört med i armén. Jag menar, vad kan du egentligen klaga på nu? "Det är varmt. Nån borde sätta på AC:n." "Den här kaffekön är för lång." Jag var marinsoldat, jag visste hur man överlever. Jag kunde åka till New York och bli skådis. Om det inte funkade, kunde jag bo i Central Park och äta ur soporna bakom Panera Bread.
(Laughter)
Jag provspelade för Juilliard igen
I re-auditioned for Juilliard and this time I was lucky, I got in. But I was surprised by how complex the transition was from military to civilian. And I was relatively healthy; I can't imagine going through that process on top of a mental or physical injury. But regardless, it was difficult. In part, because I was in acting school -- I couldn't justify going to voice and speech class, throwing imaginary balls of energy at the back of the room, doing acting exercises where I gave birth to myself --
och den här gången hade jag tur - jag kom in. Men jag var förvånad över hur svår övergången var från militär till civilperson. Och jag var relativt frisk; jag kan inte föreställa mig att gå igenom det med en psykologisk eller fysisk skada. Men ändå, det var svårt. Dels för att jag gick teaterutbildningen - jag kunde inte rättfärdiga att gå på röst- och tallektioner, och kasta fantasibollar av energi längst ner i rummet, eller göra övningar där jag födde mig själv -
(Laughter)
(Skratt)
while my friends were serving without me overseas. But also, because I didn't know how to apply the things I learned in the military to a civilian context. I mean that both practically and emotionally. Practically, I had to get a job. And I was an Infantry Marine, where you're shooting machine guns and firing mortars. There's not a lot of places you can put those skills in the civilian world.
samtidigt som mina vänner tjänstgjorde utan mig utomlands. Men också för att jag inte visste hur jag kunde tillämpa vad jag hade lärt mig i armén till civilmiljön. Jag menar det både praktiskt och känslomässigt. Praktiskt sett behövde jag jobb. Och jag var marininfanterist, där man skjuter kulspruta och kastar granater. Det finns inte många ställen man kan använda de kunskaperna i civilmiljön.
(Laughter)
Känslomässigt sett kämpade jag med att finna mening.
Emotionally, I struggled to find meaning. In the military, everything has meaning. Everything you do is either steeped in tradition or has a practical purpose. You can't smoke in the field because you don't want to give away your position. You don't touch your face -- you have to maintain a personal level of health and hygiene. You face this way when "Colors" plays, out of respect for people who went before you. Walk this way, talk this way because of this. Your uniform is maintained to the inch. How diligently you followed those rules spoke volumes about the kind of Marine you were. Your rank said something about your history and the respect you had earned.
I armén har allt mening. Allt man gör är antingen genomsyrat av tradition eller har ett praktiskt syfte. Man röker inte i fält för man vill inte avslöja var man är. Man rör inte ansiktet för man måste upprätthålla en personlig grad av hälsa och hygien. Man vänder sig så när "Colors" spelas, av respekt för de som kom innan en. Gå så här, tala så där, på grund av det. Uniformen upprätthålls minutiöst. Hur ihärdigt man följde de reglerna sa oerhört mycket om vad för sorts marinsoldat man var. Ens rang sa något om ens historia och respekten man förtjänat.
In the civilian world there's no rank. Here you're just another body, and I felt like I constantly had to prove my worth all over again. And the respect civilians were giving me while I was in uniform didn't exist when I was out of it. There didn't seem to be a ... a sense of community, whereas in the military, I felt this sense of community. How often in the civilian world are you put in a life-or-death situation with your closest friends and they constantly demonstrate that they're not going to abandon you? And meanwhile, at acting school ...
I civilvärlden finns ingen rangordning. Här är du bara en annan kropp, och jag kände att jag konstant behövde bevisa mitt värde om och om igen. Respekten civilisterna gav mig när jag var i uniform existerade inte utan den. Det verkade inte finnas någon ... känsla av gemenskap, medan däremot i armén, kände jag gemenskap. Hur ofta händer det som civilperson att man hamnar i livsfarliga situationer med sina närmsta vänner och att de ständigt visar att de inte kommer att överge en? Och samtidigt, på teaterutbildningen ...
(Laughter)
(Skratt)
I was really, for the first time, discovering playwrights and characters and plays that had nothing to do with the military, but were somehow describing my military experience in a way that before to me was indescribable. And I felt myself becoming less aggressive as I was able to put words to feelings for the first time and realizing what a valuable tool that was.
Upptäckte jag på riktigt, för första gången, dramatiker och karaktärer och pjäser som inte hade nåt att göra med armén, men som på nåt sätt beskrev min militära upplevelse på ett sätt som innan hade varit obeskrivbart för mig. Och jag kände hur jag blev mindre aggressiv när jag kunde sätta ord på känslor för första gången och insåg vilket värdefullt verktyg det var.
And when I was reflecting on my time in the military, I wasn't first thinking on the stereotypical drills and discipline and pain of it; but rather, the small, intimate human moments, moments of great feeling: friends going AWOL because they missed their families, friends getting divorced, grieving together, celebrating together, all within the backdrop of the military. I saw my friends battling these circumstances, and I watched the anxiety it produced in them and me, not being able to express our feelings about it.
Och när jag funderade över min tid i armén, tänkte jag inte främst på de stereotypiska övningarna och disciplinen och smärtan; utan de små, intima, mänskliga stunderna, stunder av väldig känsla: Vänner som stuckit för att de saknade sina familjer, vänner som skiljt sig, vi sörjde tillsammans, firade tillsammans, allt i den militära miljön. Jag såg mina vänner kämpa med dessa förhållanden, jag såg ångesten det skapade i både dem och mig, då vi inte kunde uttrycka hur vi kände om det.
The military and theater communities are actually very similar. You have a group of people trying to accomplish a mission greater than themselves; it's not about you. You have a role, you have to know your role within that team. Every team has a leader or director; sometimes they're smart, sometimes they're not. You're forced to be intimate with complete strangers in a short amount of time; the self-discipline, the self-maintenance. I thought, how great would it be to create a space that combined these two seemingly dissimilar communities, that brought entertainment to a group of people that, considering their occupation, could handle something a bit more thought-provoking than the typical mandatory-fun events that I remember being "volun-told" to go to in the military --
Armén och teatern är faktiskt väldigt lika. En grupp människor som försöker utföra ett uppdrag större än de själva; Det handlar inte om dig, du har en roll, du måste kunna din roll inom laget. Varje lag har en ledare eller regissör; ibland är de smarta, ibland inte. Man tvingas bli mycket nära med helt obekanta på väldigt kort tid. Självdisciplinen, självbevarandet ... Jag tänkte, hur härligt skulle det inte vara att skapa en plats som kombinerade dessa till synes olika grupper, som kunde erbjuda underhållning åt en grupp människor som, med hänsyn till deras yrke, kunde hantera nåt lite mer tankeväckande än de typiska obligatoriskt-roligt-eventen jag minns jag blev "frivilligt beordrad" att gå till i armén -
(Laughter)
(Skratt)
all well-intended but slightly offensive events, like "Win a Date with a San Diego Chargers Cheerleader," where you answer a question about pop culture, and if you get it right you win a date, which was a chaperoned walk around the parade deck with this already married, pregnant cheerleader --
alla välmenande, men aningen kränkande event, som "Vinn en date med en San Diego Chargers Cheerleader" där man svarar på en popkultur-fråga, och om du svarar rätt vinner du en date, vilket var en gångtur med eskort runt paradområdet med en redan gift, gravid cheerleader -
(Laughter)
(Skratt)
Nothing against cheerleaders, I love cheerleaders. The point is more, how great would it be to have theater presented through characters that were accessible without being condescending. So we started this nonprofit called Arts in the Armed Forces, where we tried to do that, tried to join these two seemingly dissimilar communities. We pick a play or select monologues from contemporary American plays that are diverse in age and race like a military audience is, grab a group of incredible theater-trained actors, arm them with incredible material, keep production value as minimal as possible -- no sets, no costumes, no lights, just reading it -- to throw all the emphasis on the language and to show that theater can be created at any setting.
Intet emot cheerleaders, jag älskar cheerleaders. Poängen är mer, hur bra hade det inte varit om man kunde visa teater genom karaktärer som var lättillgängliga utan att vara nedlåtande. Så vi startade en ideell organisation kallad "Konst i Armén" där vi försökte göra precis det, försökte förena de här två till synes olika grupperna. Vi väljer en pjäs eller tar monologer från moderna amerikanska pjäser som har olika åldrar och bakgrunder precis som en militär publik, tar en grupp fantastiska teaterskådespelare, förser dem med fantastiskt material, håller produktionsvärdet så lågt som möjligt - inga kulisser, inga kostymer, ingen belysning, bara uppläsning - för att lägga all fokus på språket och för att visa att teater kan skapas för alla miljöer.
It's a powerful thing, getting in a room with complete strangers and reminding ourselves of our humanity, and that self-expression is just as valuable a tool as a rifle on your shoulder. And for an organization like the military, that prides itself on having acronyms for acronyms, you can get lost in the sauce when it comes to explaining a collective experience. And I can think of no better community to arm with a new means of self-expression than those protecting our country.
Det är mäktigt, att sitta i ett rum med fullständiga främlingar och påminna oss själva om vår mänsklighet, och att självuttryck är ett lika värdefullt instrument som ett gevär över axeln. Och för en organisation som armén, som kan skryta om sina förkortningar för förkortningar, kan man gå vilse i pannkakan när det handlar om att skildra en gruppupplevelse. Och jag kan inte föreställa mig en bättre grupp att utrusta med nya medel för självuttryckelse än de som skyddar vårt land.
We've gone all over the United States and the world, from Walter Reed in Bethesda, Maryland, to Camp Pendleton, to Camp Arifjan in Kuwait, to USAG Bavaria, on- and off-Broadway theaters in New York. And for the performing artists we bring, it's a window into a culture they otherwise would not have had exposure to. And for the military, it's the exact same.
Vi har åkt runt i hela USA och världen, från Walter Reed i Bethesda, Maryland, till Camp Pendleton, till Camp Arifjan i Kuwait, till garnisonen i Bayern, små och stora teatrar i New York. Och för de uppträdande artisterna som vi tar med oss, är det en blick in i en kultur de annars inte hade fått uppleva. Och för armén är det likadant.
And in doing this for the past six years, I'm always reminded that acting is many things. It's a craft, it's a political act, it's a business, it's -- whatever adjective is most applicable to you. But it's also a service. I didn't get to finish mine, so whenever I get to be of service to this ultimate service industry, the military, for me, again -- there's not many things better than that.
Genom att göra det här de senaste sex åren, blir jag konstant påmind om att skådespeleri är många ting. Det är en konst, en politisk handling, ett företag, det är - det adjektiv som passar dig bäst. Men det är också en tjänstgöring. Jag fick inte avsluta min, så när jag än får vara av tjänst till denna yttersta tjänstesektor, armén, för mig, igen - finns inte mycket bättre än det.
Thank you.
Tack.
(Applause)
(Applåder)
We're going to be doing a piece from Marco Ramirez, called "I am not Batman." An incredible actor and good friend of mine, Jesse Perez, is going to be reading, and Matt Johnson, who I just met a couple hours ago. They're doing it together for the first time, so we'll see how it goes.
Vi kommer att framföra ett verk av Marco Ramirez, kallat "Jag är inte Batman." En fantastisk skådespelare och god vän till mig, Jesse Perez, kommer läsa, och Matt Johnson, som jag mötte för bara ett par timmar sen. De framför den tillsammans nu för första gången, så vi får se hur det går.
Jesse Perez and Matt Johnson.
Jesse Perez och Matt Johnson!
(Applause)
(Applåder)
Jesse Perez: It's the middle of the night and the sky is glowing like mad, radioactive red. And if you squint, you can maybe see the moon through a thick layer of cigarette smoke and airplane exhaust that covers the whole city, like a mosquito net that won't let the angels in.
Jesse Perez: Det är mitt i natten och himlen glöder en galen, radioaktiv röd. Och om du kisar kanske du kan se månen genom ett tjockt lager cigarettrök och flygplansavgaser som täcker hela stan, som ett myggnät som inte släpper in änglar.
(Drum beat)
(Trumslag)
And if you look up high enough, you can see me standing on the edge of an 87-story building. And up there, a place for gargoyles and broken clock towers that have stayed still and dead for maybe like 100 years, up there is me.
Om du kollar upp högt nog, kan du se mig stå där på kanten av ett 87-våningshus. Och där uppe, en plats för gargoyler och trasiga klocktorn som har varit tysta och döda i kanske typ 100 år, där uppe är jag.
(Beat)
(Slag)
And I'm frickin' Batman.
Och jag är fan Batman.
(Beat)
(Slag)
And I gots Batmobiles and batarangs and frickin' bat caves, like, for real. And all it takes is a broom closet or a back room or a fire escape, and Danny's hand-me-down jeans are gone. And my navy blue polo shirt, the one that looks kinda good on me but has that hole on it near the butt from when it got snagged on the chain-link fence behind Arturo's but it isn't even a big deal because I tuck that part in and it's, like, all good. That blue polo shirt -- it's gone, too! And I get like, like ... transformational.
Jag har batmobiler och bataranger och jäkla bat-grottor, typ, på riktigt. Allt som behövs är en städskrubb eller ett gårdsrum eller en brandstege, och Dannys gamla jeans är borta. Och min mörkblåa pikéskjorta, den som ser ganska bra ut på mig men har ett hål nära röven från när den fastnade på stängslet bakom Arturos men det är typ ingen stor grej för jag stoppar in den där och allt är typ, bara bra. Den där blå pikén - den är också borta! Och jag blir som, typ ... förvandlingsaktig.
(Beat)
(Slag)
And nobody pulls out a belt and whips Batman for talkin' back.
Och ingen tar fram bältet och klår Batman för att vara uppkäftig.
(Beat)
(Slag)
Or for not talkin' back.
Eller för att han inte svarar.
And nobody calls Batman simple or stupid or skinny. And nobody fires Batman's brother from the Eastern Taxi Company 'cause they was making cutbacks, neither. 'Cause they got nothing but respect. And not like afraid-respect, just, like, respect-respect.
Och ingen kallar Batman trög eller korkad eller spinkig. Och ingen sparkar Batmans bror från taxibolaget för de gjorde nedskärningar, heller. För de har bara respekt. Och inte som rädd-respekt, bara, typ, respekt-respekt.
(Laughter)
(Skratt)
'Cause nobody's afraid of you. 'Cause Batman doesn't mean nobody no harm.
För ingen är rädd för dig. För Batman vill inte göra ingen illa.
(Beat)
(Slag)
Ever. (Double beat)
Nånsin. (Dubbelslag)
'Cause all Batman really wants to do is save people and maybe pay abuela's bills one day and die happy. And maybe get, like, mad-famous for real.
För allt Batman vill är att rädda folk och kanske pröjsa abuelas räkningar nån dag och dö lycklig. Och kanske bli som fett känd, på riktigt.
(Laughter)
(Skratt)
Oh -- and kill the Joker.
Åh - och döda Jokern.
(Drum roll)
(Trumvirvel)
Tonight, like most nights, I'm all alone. And I'm watchin' and I'm waitin' like a eagle or like a -- no, yeah, like a eagle.
I natt, som de flesta nätter, är jag helt ensam. Och jag kollar, och jag väntar som en örn eller som en - nej, jo, som en örn.
(Laughter)
(Skratt)
And my cape is flapping in the wind cause it's frickin' long and my pointy ears are on, and that mask that covers like half my face is on, too, and I got, like, bulletproof stuff all in my chest so no one can hurt me. And nobody -- nobody! -- is gonna come between Batman ... and justice.
Min slängkappa fladdrar i vinden för den är jäkligt lång och mina spetsiga öron är på, och masken som täcker typ halva ansiktet är på, med, och jag har som, skottsäkra grejer över hela bröstet så ingen kan skada mig. Och ingen - ingen! - kommer komma mellan Batman ... och rättvisan.
(Drums) (Laughter)
(Trummor) (Skratt)
From where I am, I can hear everything.
Från min plats kan jag höra allt.
(Silence)
(Tystnad)
Somewhere in the city, there's a old lady picking Styrofoam leftovers up out of a trash can and she's putting a piece of sesame chicken someone spit out into her own mouth. And somewhere there's a doctor with a wack haircut in a black lab coat trying to find a cure for the diseases that are gonna make us all extinct for real one day. And somewhere there's a man, a man in a janitor's uniform, stumbling home drunk and dizzy after spending half his paycheck on 40-ounce bottles of twist-off beer, and the other half on a four-hour visit to some lady's house on a street where the lights have all been shot out by people who'd rather do what they do in this city in the dark. And half a block away from janitor man, there's a group of good-for-nothings who don't know no better, waiting for janitor man with rusted bicycle chains and imitation Louisville Sluggers, and if they don't find a cent on him, which they won't, they'll just pound at him till the muscles in their arms start burning, till there's no more teeth to crack out.
Nånstans i stan, plockar en gammal tant upp frigolit-matrester ur en soptunna och hon stoppar en bit sesamkyckling någon har spottat ut i sin egen mun. Nånstans finns det en doktor med bäng frisyr i svart labbrock och försöker hitta botemedel för smittorna som en dag kommer få oss att dö ut på riktigt. Och nånstans finns en man, en man i städarkläder, som raglar hem full och virrig efter att ha lagt halva lönen på enlitersflaskor öl med skruvkork, och den andra halvan på ett fyra-timmars besök hos nån brud på en gata där alla lampor blitt sprängda av folk som hellre gör vad de gör här i stan i mörkret. Ett halvt kvarter bort från städmannen är det en grupp oduglingar som inte vet bättre, och väntar på städmannen med rostiga cykelkedjor och fejkmärkes-baseballträn, och om de inte hittar ett öre på'n, vilket de inte kommer, kommer de bara spöa honom tills deras armmuskler börjar värka tills det inte finns nå mer tänder att slå ut.
But they don't count on me. They don't count on no Dark Knight, with a stomach full of grocery-store brand macaroni and cheese and cut-up Vienna sausages.
Men de räknar inte med mig. De räknar inte med nån mörkrets riddare, med magen full av mataffärens egen ost och makaroner och uppskuren wienerkorv.
(Laughter)
(Skratt)
'Cause they'd rather believe I don't exist.
För de tror hellre att jag inte finns.
And from 87 stories up, I can hear one of the good-for-nothings say, "Gimme the cash!" -- real fast like that, just, "Gimme me the fuckin' cash!" And I see janitor man mumble something in drunk language and turn pale, and from 87 stories up, I can hear his stomach trying to hurl its way out his Dickies.
Och från 87 våningar upp, kan jag höra en av oduglingarna säga, "Hit med stålarna!" - jättefort så, bara "Hit med de jävla stålarna!" Jag ser städmannen mumla nåt på fyllespråk och bli blek, och från 87 våningar upp, kan jag höra hur hans mage försöker vräka sig ut ur hans overall.
So I swoop down, like, mad-fast and I'm like darkness, I'm like, "Swoosh!" And I throw a batarang at the one naked lightbulb.
Så jag sveper ner, som, fett fort och jag är typ mörker, jag är som "swoosh!" Jag kastar en batarang mot en ensam glödlampa.
(Cymbal)
(Cymbal)
And they're all like, "Whoa, muthafucker! Who just turned out the lights?"
Och de är alla typ, "Fan, din jävel! Vem släckte just ljusen?"
(Laughter)
(Skratt)
"What's that over there?" "What?"
"Vad är det där borta?" "Va?"
"Gimme me what you got, old man!"
"Ge mig vad du har, gubbe!"
"Did anybody hear that?" "Hear what? There ain't nothing. No, really -- there ain't no bat!"
"Hörde nån det?" "Hörde vad? Finns inget där. Nej, på riktigt - det finns ingen läderlapp!"
But then ... one out of the three good-for-nothings gets it to the head -- pow!
Men då ... en av de tre oduglingarna träffas i huvet - pow!
And number two swings blindly into the dark cape before him, but before his fist hits anything, I grab a trash can lid and -- right in the gut! And number one comes back with the jump kick, but I know judo karate, too, so I'm like --
Och nummer två svingar blint in i den mörka kappan framför sig, men innan näven träffar nåt grabbar jag ett soptunnslock och - rätt i kistan! Och nummer ett kommer tillbaka med en hoppspark, men jag kan judokarate med, så jag är typ -
(Drums)
(Trummor)
Twice!
Två gånger!
(Drums)
(Trummor)
(Laughter)
(Skratt)
(Drums)
(Trummor)
But before I can do any more damage, suddenly we all hear a "click-click." And suddenly everything gets quiet. And the one good-for-nothing left standing grips a handgun and aims it straight up, like he's holding Jesus hostage, like he's threatening maybe to blow a hole in the moon. And the good-for-nothing who got it to the head, who tried to jump-kick me, and the other good-for-nothing who got it in the gut, is both scrambling back away from the dark figure before 'em. And the drunk man, the janitor man, is huddled in a corner, praying to Saint Anthony 'cause that's the only one he could remember.
Men innan jag kan göra mer skada, hör vi alla plötsligt "klick-klick". Och plötsligt blir allt tyst. Den enda oduglingen kvar stående greppar en pistol och siktar rakt upp, som om han håller Jesus gisslan, som om han hotar att kanske skjuta hål i månen. Oduglingen som blev träffad i huvudet, som försökte hoppsparka mig, och den andra oduglingen som blev träffad i magen, kravlar båda bort från den mörka figuren framför dom. Och fyllegubben, städmannen, kurar i ett hörn, och ber till den helige Antonius för det är den enda han minns.
(Double beat) And there's me: eyes glowing white, cape blowing softly in the wind.
(Dubbelslag) Och där är jag: ögonen glöder vita, kappan fladdrar lätt i vinden.
(Beat) Bulletproof chest heaving, my heart beating right through it in a Morse code for: "Fuck with me just once come on just try."
(Slag) Skottsäkert bröst som häver sig, mitt hjärta bankar rakt igenom och signalerar i morse: "Jävlas med mig en enda gång kom igen bara försök."
And the one good-for-nothing left standing, the one with the handgun -- yeah, he laughs. And he lowers his arm. And he points it at me and gives the moon a break. And he aims it right between my pointy ears, like goal posts and he's special teams. And janitor man is still calling Saint Anthony, but he ain't pickin' up. And for a second, it seems like ... maybe I'm gonna lose.
Och den enda oduglingen som står kvar, den med pistolen - ja, han skrattar. Och han sänker armen. Och han siktar den mot mig och ger månen en rast. Och han siktar precis mittemellan mina spetsiga öron, som om de är målstolpar och han skyttekung. Städmannen ropar fortfarande på Sankt Antonius, men han svarar inte. Och för en sekund, verkar det som ... kanske jag förlorar.
Nah!
Nä!
(Drums)
(Trummor)
Shoot! Shoot! Fwa-ka-ka!
Skjut! Skjut! Fwa-ka-ka!
"Don't kill me, man!"
"Döda mig inte, mannen!"
Snap! Wrist crack! Neck! Slash!
Knäpp! Handledsknak! Halsen! Smäll!
Skin meets acid: "Ahhhhhhh!"
Syra mot huden: "Aaaaajjjj!"
And he's on the floor and I'm standing over him and I got the gun in my hands now and I hate guns, I hate holding 'em 'cause I'm Batman. And, asterisk: Batman don't like guns 'cause his parents got iced by guns a long time ago. But for just a second, my eyes glow white, and I hold this thing for I could speak to the good-for-nothing in a language he maybe understands. Click-click!
Han är på marken och jag står över honom och jag har pistolen i min hand nu och jag hatar pistoler, att hålla dom för jag är Batman. Och, sidokommentar: Batman gillar inte pistoler för hans föräldrar togs ihjäl med pistoler för länge sen. Men för en sekund, glöder mina ögon vita, och jag håller grejen för jag kunde snacka med den här oduglingen på ett språk han kanske förstår. Klick-klick!
(Beat)
Och o-duglingarna blir smit-duglingar
And the good-for-nothings become good-for-disappearing into whatever toxic waste, chemical sludge shithole they crawled out of. And it's just me and janitor man. And I pick him up, and I wipe sweat and cheap perfume off his forehead. And he begs me not to hurt him and I grab him tight by his janitor-man shirt collar, and I pull him to my face and he's taller than me but the cape helps, so he listens when I look him straight in the eyes. And I say two words to him: "Go home."
in i vad det än var för giftigt avfall, kemiskt slam-fyllt skithål de kröp fram ur. Och det är bara jag och städmannen. Jag plockar upp honom, och torkar svett och billig parfym av hans panna. Han ber mig att inte göra honom illa och jag greppar hårt i hans städmans-skjortkrage, drar honom mot mitt ansikte och han är längre än mig men kappan hjälper, så han lyssnar när jag kollar honom rakt i ögonen. Och jag säger två ord till han: "Dra hem."
And he does, checking behind his shoulder every 10 feet. And I swoosh from building to building on his way there 'cause I know where he lives. And I watch his hands tremble as he pulls out his key chain and opens the door to his building. And I'm back in bed before he even walks in through the front door.
Och han gör det, och kollar bakom sig varannan meter. Jag sveper från hus till hus på hans väg dit för jag vet vart han bor. Jag ser hans hand skaka när han drar fram sin nyckelring och öppnar dörren till sitt hus. Och jag är tillbaks i sängen innan han ens är genom ytterdörren.
And I hear him turn on the faucet and pour himself a glass of warm tap water. And he puts the glass back in the sink. And I hear his footsteps. And they get slower as they get to my room. And he creaks my door open, like, mad-slow. And he takes a step in, which he never does.
Jag hör honom sätta på kranen och hälla sig ett glas med varmt kranvatten. Och han sätter tillbaka glaset i diskhon. Och jag hör hans fotsteg. De saktar ner när de kommer till mitt rum. Han knarrar upp dörrn, typ galet långsamt. Och han tar ett steg in, vilket han aldrig gör.
(Beat) And he's staring off into nowhere, his face, the color of sidewalks in summer. And I act like I'm just waking up and I say, "Ah, what's up, Pop?" And janitor man says nothing to me. But I see in the dark, I see his arms go limp and his head turns back, like, towards me. And he lifts it for I can see his face, for I could see his eyes. And his cheeks is drippin', but not with sweat. And he just stands there breathing, like he remembers my eyes glowing white, like he remembers my bulletproof chest, like he remembers he's my pop. And for a long time I don't say nothin'. And he turns around, hand on the doorknob. And he ain't looking my way, but I hear him mumble two words to me: "I'm sorry."
(Slag) Han stirrar ut i intet, hans ansikte, har en färg som trottoarer på sommarn. Jag låtsas som jag just vaknat och säger, "Vad är det, farsan?" Städmannen säger inget alls till mig. Men jag ser i mörkret, jag ser hans armar bli slappa och hans huvud vänds som mot mig. Och han lyfter det för jag kan se hans ansikte, för jag kan se hans ögon. Och hans kinder rinner, men inte av svett. Han bara står där och pustar, som om han minns mina vitglödande ögon, som om han minns mitt skottsäkra bröst, som om han minns att han är min farsa. Och under en lång stund säger jag ingenting. Och han vänder sig, hand på handtaget. Och han tittar inte mot mig, men jag hör honom mumla två ord till mig: "Förlåt mig."
And I lean over, and I open my window just a crack. If you look up high enough, you could see me. And from where I am --
Och jag böjer mig fram, och jag öppnar mitt fönster bara en springa. Om du kollar högt nog, kunde du se mig. Och från min plats -
(Cymbals)
(Cymbal)
I could hear everything.
kunde jag höra allt.
(Applause)
(Applåder)
Thank you.
Tack.
(Applause)